Satt på jobbet när jag fick sms:et. "När vill du att jag ska flytta ut?". Bara så i sin enkelhet. Jag fick genast ett lock över bröstkorgen. Det där tryckande pirrande obehaget. Andningen blev tyngre, som om någon satt en gummisnodd runt luftröret. Tårarna var på väg mitt i det öppna landskapet. Bad vår controller följa med på en kaffe. Hon hakade så gärna på. Och där ute i fikarummet berättade jag om separationen. Hur mitt redan tunga år blivit ännu tyngre. Två koppar senare hade locket lättat, jag kunde skratta igen. Jag gör ju gärna det nu, skrattar åt allt.

Satte mig på min plats och så fortsatte sms:en hagla in. Sa att "vi tar det ikväll", men han fortsatte. Själv försökte jag bara andas. Han försöker få mig att kompromissa om lägenhetens storlek och läge. Jag duckade för att svara likte en politiker. Orkar inte provocera. Sa att "vi tar det när du kommer hem". Och så fick det bli.

Väntade uppe, han jobbade kväll. När han kom hem började vi dela upp våra gemensamma möbler och saker, muntligt. Det gick smidigare än jag trott. Vi bestämde att han flyttar ut den 1 oktober. Jag frågade vart han ska ta vägen. Han svarade till en soffa. Jag frågade vilken soffa. Jo den där snälla tjejen på jobbet.. Orkade inte ens bli ledsen, jag bara log och nickade menande. Hoppas och ber för att det här med lägenheten löser sig så bra som möjligt. Det finns ingen återvändo, jag måste få bli själv för att kunna gå vidare och läka såren.

Såg en rubrik skymta förbi. Aftonbladet i mobilen på pendeln efter jobbet. Hemligheten före detta cancersjuka bär på. Min riktiga skräck. Att även om det skulle visa sig att jag har cancer och jag skulle operera mig så är inte kampen över. Långtifrån. Rädslan kommer bo kvar i min hjärna. Påminnelsen att behöva gå på ständiga kontroller i flera år innan man blir friskförklarad. Vetskapen att om det kommer tillbaka så innebär det förmodligen slutet. För det är ofta jag hört den historien. Min bästaste Miss Swans mamma gick bort på det viset. Hon fick lungcancer och operationen var så lyckad att det bedömdes att hon inte ens behövde vidare behandling. Tre år senare var hon död. Metastaser.

Känner igen mig i beskrivningen av de unga kvinnorna i väntrummet. Blickarna i golvet. Nervositeten. Den eviga väntan på nästa provsvar, nästa röntgen, nästa.. Men livet fortsätter, även om svaren för mig inte kommit än. Har väntat på besked i 8 månader nu. Känns som en mindre livstid förpackad i vakuum. Alla frågor som "är du frisk nu?" kan jag inte ens besvara, för jag skäms. Känns som att det är så otroligt att de inte ens kunnat ge mig en diagnos att folk måste tro att jag ljuger. Så ja, jag skäms. För vem fan kan tro att någon med dagens utvecklade läkarvetenskap inte kan ge mig ett rakt besked om jag har cancer eller ej?? Det trodde inte jag heller var möjligt. Så jag skämtar bort frågorna och säger att jag är unik och att vad det nu än är jag har så borde det uppkallas efter mig. Att skratta bort all själslig och fysisk smärta är mitt nya koncept. Jag måste överleva vardagen, orka ta mig vidare, det måste komma något bättre sen. Jag kan inte ha ett till år som detta!! Det måste vända snart. Och så kommer skräcken. När jag vunnit första kampen, kommer jag vinna nästa??

De där orden som bara kommer, av kärlek och av vana. Älskling. Gubben. Söt. Puss. Och den där närheten som nu så självklart bara ska stängas av. Inget hålla handen i soffan. Kramarna som uteblir. Kyssarna. Ligga på hans bröst och bara dra in hans doft i min näsa och höra hans hjärta slå. Nu är de en reflex. Något som bara slipper ut. Som igår när sambon sa "du är min lilla skit" när vi hade krupit ner i sängen och låg och småpratade. Han visste genast att han sagt något han inte borde. Korrigerade till "du är en liten skit". Jag försökte bara ignorera hans misstag, för igår var jag så snubblande nära flera gånger att drabbas av den där reflexen. Kom på mig själv med att smeka hans ben och säga "godnatt, jag går å knyter mig nu gubben". Fick kämpa flera gånger för att inte säga "jag älskar dig". Inte för att det inte är sant. Det finns bara ingen vits längre. Snart flyttar vi isär. Kärleken kunde inte hålla oss samman. Vardagen kom emellan och olikheterna blev för stora att dölja. Vi har valt att vandra vidare åt varsitt håll. Först när vi faktiskt flyttar isär på riktigt kommer ekot av mitt forna liv ebba ut.

Helgen var som beskrivet tidigare helt fantastisk, glad och sorgsen på samma gång. Innan vi åkte hem från fjället besökte vi Jonas en gång till. Han fick ännu en fin blomma på sin redan blomstermålade grav. Vi tände även två ljus och fällde några tårar innan vi tog bilen hem till Stockholm. Det var tre övertrötta systrar och två matta pojkvänner. Färden blev händelserik först fick vi stanna vid vägrenen för att vi körde in i den värsta hagelstormen jag upplevt i Sverige. Haglet var stort som storleken på gamla 5-öringar. Ljudet öronbedövande, vi kunde knappt höra varandra även om vi har starka stämmor allesammans. Mellansyster som körde fick panik och vägrade köra vidare så hennes pojkvän fick ta över ratten. När det lättade lite körde vi vidare, åt på McD i Mora, höll på att krocka med en bil på parkeringen som körde på fel sida och utanför Uppsala körde vi in i ett nytt oväder med kraftigt regn och åska som fick oss alla fem att hoppa till när det small precis invid vägen. Ett vägarbete fick oss på avvägar men till sist hittade vi trötta hem. Glada efter helgens äventyr.

Åskoväder utanför Uppsala. Bättre sikt på bilden än vi upplevde i bilen..

Den natten sov jag inte. Sömnen var tillbaka för att hämnas alla de timmar jag fått mig tillgodo i det svala mörka rummet bland familj och vänner. Illamåendet fick mig att hulka och när dagen väl grydde fick det bli att jobba hemifrån med dåligt samvete. När illamåendet gick över i huvudvärk fick jag mig lite sömn till skänks.

Dagens höjdpunkt blev att åka ut till handbollslaget på kvällen. Vi provade ut nya snygga Hummeloveraller till säsongen som stundar. Det var mycket kärlek, välkomnande kramar och nyfikna frågor om min sjukdom. Till min egen förvåning orkade jag vara med och köra lite fys. Det var väl inte det högsta tempot på mig när vi sprang "idioten", men jag var med och gjorde så gott jag kunde. Fick även känna på boll. Körde några kontrings- och passningsövningar, så idag har jag ont på alla de rätta ställena. Hjärtat må värka men idag har jag ont i handbollsarmen och lite senare idag väntar träningsvärk i mage och rumpa. Jag fick några bollmärken på benen och ett blåmärke i handen efter att ha stukat lillfingret långt ned efter en räddad boll. Inte helt van än att vara tillbaka mellan stolparna.. Men det är okej, för nu har jag ont där jag brukar ha ont när jag spelar boll. Det är en trivsammare värk än den i magen som gjort sig påmind inatt och nu på morgonen. Värk eller ej, just i detta nu ler hela min själ. Det gjorde gott att åka till norr och fira kärleken.

Vaknade en stund innan minsta systern kom in för att väcka mig. Klockan överraskade mig. Det svala mörka rummet hade fått mig att sova längre och mindre oroligt än vanligt. Det blev frukost i vår hyrda stuga under lampan med nallen som hängde där i sin trapets. Sedan tog allt fixande och fiffande vid. Naglar målades, ben rakades, bryn plockades, paket slogs in och till slut var vi färdiga. Trots att jag inte hade något att vara nervös för var jag så kollrig att jag inte kunde sitta still, blev ett evigt vankande runt runt i den lilla timmerstugan. Lyckades förstöra nagellacket 3 gånger. Inte ett dugg irriterande..

Brudbuketten.

Till sist var det dags, vi fick skjuts till 16:e hålet. Det var mulet och bilen full av förväntan. Vi klev ur och där stod alla redan och väntade på oss. Mamma så vacker så vacker och buketten vi hämtat upp i Särna dagen innan otroligt fin. Blev alldeles tårögd. När alla gäster var på plats skålades det i bubblor och vi fick höra historien om hur de träffades precis där på golfbanan. Ödet verkligen, mamma hade ju inte ens grönt kort på den tiden. Sen var det dags!! Vi gäster ställde oss i en halvcirkel och vigselförättaren tog till orda. Några korta meningar och sedan "tager du.." varpå mammas blivande utbrast:

- Oj det gick snabbt!!

Alla skrattade och det tog någon minut innan cermonin kunde fortsätta. Vi deras "ja" kom mina tårar och samtidigt log jag så hela ansiktet stramade. Höll om minsta systern vars tårar rann mer än på någon annan. Och vips var det avklarat, efter ett helt liv med och utan varandra var de så äntligen gifta. Det fotades friskt och systrarna stämde gitarren. Sen överraskade de mamma med en låt som hon aldrig hade hört förut. De sjöng Kents Utan dina andetag i stämmor. Kent gör den bra, men mina systrar gör den bättre!! Otroligt stämningsfullt och tårkanalerna öppnade sina slussar igen, till och med tjejen som serverade champagnen rördes till tårar.

Hål 16 där de träffades för 10 år sedan.

Stämingen var lättsam och vi 15 som samlats för att fira kärleken hade en kväll med god mat, tal, skratt, dans och härliga minnen. En helg jag helt klart kommer hålla nära mitt hjärta länge länge.

Utan dina andetag

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig  svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du  pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte  ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser  på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har  stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du  fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag  tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och  genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag..

Innan jag gick för att hälsa på Jonas. När vi kom "hem" från den där middagen på fredagskvällen. På grusvägen utanför stugan som mellansyster med pojkvän fick låna. Där låg det en skadad liten fågel och andades häftigt. Eller ja skadad, men den låg där på vägen iaf och såg inte ut att må särskilt bra. Djurvän som jag är mådde jag genast dåligt för det lilla livet som är så skört. Jag tog till sist fågeln i mina tröjärmar och bar den försiktigt runt stugknuten och lade den i det daggvåta gräset. Den låg fortfarande kvar där när jag gick lite senare. Andningen var fortfarande intensiv och kort. Jag vet inte hur det gick med det lilla livet, men jag hoppas att den lilla grå återhämtade sig och flög hem.

Milen blev många men humöret var glatt. Medan vi svischade förbi stad efter stad, ändlösa kalhyggen och molnen skiftade i hela gråskalan sjöng och skrattade vi där i bilen. Mellansyster höll igång ett musikquizz som engagerade och skapade en del osämja, men mest glädje. Systertrion höll låda och pojkvännerna undrade nog lite vad de gett sig in på.. Helt plötsligt var vi halvvägs och stannade till i Rättvik för både lite seriöst jobb ovh ett besök till Bolaget. Sen bar det av igen.

Rättvik med utsikt över Siljan en molnig dag.

Många ringlande mil och för varje gång vi passerade Dalälven blev naturen allt vackrare utanför. Bäst gillar jag när man åker över dammen med vatten på båda sidorna av vägen. Vi låg bakom en gul Corvette som vi sedan körde om till allas förtjusning i bilen. Genom Älvdalen gick det lite segt eftersom det arrangerade årets cruising händelse "där uppe". Folk på brassestolar vid längs trottoarkanterna och folk utanför Coop som bara njöt av allt ståhej och glodde på finbilar.

Vi hade en tid att passa, kl 18 skulle vi senast hämta upp mammas brudbukett i Särna. Sista biten upp kämpade vi mot klockan, men ståhejet i Älvdalen fick inte stopp på oss nämnvärt och när jag gick in i den kombinerade kläd-/blomsteraffären hade vi hela 17 minuter tillgodo. En halvtimme senare var vi framme vid vårt slutmål. Det var en speciell känsla att vara tillbaka till platsen för mina barndoms vintrar och sportlov. Sju år var det sedan sist räknade jag ut. Nästan lika länge som Jonas har jag varit borta.

Kan fortfarande inte fatta att det är här du bor nu Jonas..

Det tog en stund innan vi fick nyckeln till stugan. Han som hyr ut den hade glömt bort oss och var i Älvdalen och festade.. Nåväl, vi hann till middagen med alla bröllopsgäster. Systrarna med sina pojkvänner ursäktade oss tidigt och smet iväg för att öva på låten. En fantastisk låt av Kent som jag för första gången fick höra. Musikaliska som mina systrar är var det ju vackert som bara den, även fast de inte hunnit öva så mycket tillsammans innan. Efter att ha lyssnat till dem en stund och druckit lite vin gick jag och hälsade på Jonas. Kyrkogården ligger inte långt från campingen där mellansyster med pojkvän var inhysta. Stegen var oroliga och hjärtat tungt. Trots att jag vara varit vid hans grav en gång tidigare hittade jag med detsamma. Jag öppnade grinden och klev in till de döda. Varenda grav var välvårdad och hade fina blommor i olika färger. Så kom jag fram till Jonas och tårarna rann längs mina kinder där jag satt och stod och pratade med honom och smekte hans graverade namn på gravstenen.

- Du har missat så mycket.. Du har missat så mycket!! Du har missat så mycket.

Det var de orden som kom. Och tårarna ville aldrig ta slut. Jag satt där med dig en stund. Inspekterade vilka du ligger bredvid. Vilken vacker utsikt över sjön du har!! Jag saknar dig.. Vi saknar dig allihop. Folk besöker din grav varje vecka, den vill liksom inte ta slut. Den där saknaden. Den ljusa natten blev mörk. Jag och minsta systern och hennes pokvän begav oss till vår stuga. Vi somnade snabbt, men saknaden bär vi med oss vart vi än går.

Vi saknar dig Jonas ♥♥

Idag ska jag åka norröver, till släktingarna vid berget där jag lärde mig åka skidor som 4-åring. Där mamma bygger en stuga nästintill granne med släktingarnas hus. Jag har inte varit där sedan 2006. Månaden innan jag åkte till Australien för första gången. Den gången låg snön tung. Sysslingens dotter och systrarna var med. Till kykogården. För att hälsa på Jonas, som tog livet av sig bara några månader innan. Vi hann aldrig upp till begravningen. De tidigarelade den utan att meddela oss i kaoset som följde i hans döds fotspår. Så nu stod vi där och tittade på ett träkors. Gravstenen hade inte kommit på plats eftersom tjälen fått sitt fäste i marken och fördröjt dess sättning. Åh du underbara Jonas, varför sträckte du inte ut en hand och bad om hjälp?? Vi växte ju upp tillsammans. Alla de där skolloven vi spenderade uppe hos er. Du som var så stor, stark och vacker. Kunde gå i trappan hemma i huset på händer. Lyfta din lillebror med pekfingret. Nu stod vi där med din lilla flicka som inte ens fyllt fem. Som hade fått tagit farväl av din döda kropp på bårhuset sensommaren innan. Som har så mycket frågor..

- Äter jag pappa nu? frågade hon mig samtidigt som hon tittade på mig med Jonas isblå ögon där hon satt på hans grav och åt snö. Hur svarar man på något sådant?? Frågan har följt med mig sedan dess. Som en rysning.

Det var din lillebror som hittade dig. Som fick sådan kraft av den panik åsynen av dig försatte honom i att han kunde lyfta upp dig och skära av repet. Det ska vara fysiskt omöjligt för någon så späd som bror din. Ingen förstår än hur det gick till. Men så var det. Hela byn stängde när du begravdes. Allt från banken till affären. Alla ville hedra dig Jonas. Blommorna tog slut ända ner till Mora, och blomhavet var så gigantiskt att de blev tvungna att ta en av lastbilarna för att frakta bort allt i. Nu ska vi upp och jag ska för första gången läsa orden som står på din sten. Sitta vid din grav och berätta om allt som hänt sedan 2006, men på något sätt känns det som att du redan vet. Du har kikat in ibland och gjort dig påmind och just då har du förhört dig om hur jag har det.

Idag åker jag norröver med mina systrar för att fira kärleken. Mamma ska gifta sig med sin barndomskärlek, på samma golfbana som de träffades på för tio år sedan. Det ska bli härligt att få lite glädje till skänks i mitt annars just nu så mörka liv. Att komma ifrån storstaden och nära familjen i ett par dagar kommer göra mig gott.