Alla lampor har slocknat

där ute härjar blixten

inne i mörkret tickar klockorna i otakt

så lyser det upp, som mitt på dagen

och i åskans vitgrå sken vilar skräcken

formar varje mjuk kontur till vassa skuggor

här gränslandet mellan tryggt och osäkert sover faran

sätter himlens oväder i brand, färgar regnet salt..

Som person är jag ganska klumpig och det händer titt som tätt, med betoning på tätt, att jag klantar till det. Är det inte något jag spiller så är det något som går sönder, och ibland är det även jag själv som går sönder i bara farten..

Har varit minst sagt seg sedan jag var ute och kom hem halv åtta i söndags morse. Tyckte jag sovit ikapp det, men vaknade lika outsövd som igår. Trots att jag gått och lagt mig tidigt för att vara mig två kvällar i rad!! Så imorse när jag stod i badkaret och duschade så fick jag för mig att skrubba mina skitiga och förhårdnade fötter. Sedan jag pluggade i Australien är jag av princip nästan alltid beklädd med flip flop så fort det är plusgrader om somrarna. Detta härdar fötterna kan man väl minst sagt säga och sambon är inte alltid helt förtjust i mina krokodilhovar. Så idag gick jag loss ordentligt och tvålade in och körde med raspen. Så plötsligt får jag för mig att stå på en fot. Jag får för mig att stå på den foten jag precis tvålat in.. Så iväg for jag. Hann tänka "undrar om jag kommer få gipsa både ben och armar?" och "var det såhär My hann tänka innan hon slog i huvudet?". Till slut tog färden stopp iaf. Jag låg kvar en stund. Rädd för att känna efter. Ont som fan gjorde det i höften, armen och skuldran. Puh inget brutet!! Efter en stund kom dock en huvudvärk smygandes. Den håller fortfarande i. Säkert en lättare hjärnskakning. Har ont i nacken också. Mest sårad är nog ändå självkänslan. Vet inte hur många som föreslagit en sådan där plastäcklig pensionärsmatta i badkaret.. Hrmpf...

Mitt i livet du och jaget

inget konstigt, bara avlägset

törsten är vilan och obehaget begagnat

otröstlig önskan som aldrig blir

ofrivilliga tankar på rymmen

på vift från förståndet och skönhetens alla måsten

där allt är inget

och du är jag

och jaget vilar i stundens närhet

oförmögen att konsumera de tankar som sprungit läck

i samförstånd att kapitulera till mästaren av dess rika sinnen

där djupet så grunt

som faror på en karta

ingen kommer ihåg hur man ska tyda

i tysthet

gå nu dagen!!

Vi har nyligen flyttat med jobbet. Bytt kontor och förort. Från södra till västra. Jag har jobbat här tidigare och trivs med att vara tillbaka. Många utav dem som nu flyttat har dock protesterat och stretat emot allt vad de kunnat, men nu sitter vi så äntligen i nya fräscha lokaler i en ny ände av stan. Trodde de som suttit i kontor i flera decennier skulle oja sig och klaga öronen av mig som assistent, men än så länge har jag inte hört ett pip. Visserligen är ju fortfarande de flesta på semester. Hittills har jag dock fått uppleva fler bekantskaper. Oj vad härligt det är när man har kollegor som skrattar med en och som bjuder med en på lunch trots att vi egentligen inte känner varandra. Engelskan börjar tina igen efter sommaruppehållet och min långa sjukfrånvaro. Min kanadensiska kollega som älskar att skratta högt och innerligt trodde till och med att jag var från ett engelsktalande land. Hon trodde inte en sekund på att jag var från Sverige. Blev tvungen att bevisa med lite svenska meningar. Som sagt vi har kul!

Och tur är väl det, för vi jobbar alla under en enorm press och vad är inte bättre än trevliga kollegor som man kan skratta ihop med när arbetet är tungt och stressigt!?!?

Skrattet har en läkande kraft. Jag tror verkligen det. Den gamla klyschan ”ett gott skratt förlänger livet” kanske faktiskt innehåller ett uns av sanning. I alla fall så har ju alla vi glada människor en betydligt roligare livsresa mot döden än de buttra och tjuriga har. Mammas blivande makes ena dotter är en sån surkärring. Först trodde vi det berodde på hennes dåliga äktenskap och sedan på skilsmässan, men nu har hon tydligen träffat en riktigt levnadsglad kille som fått hennes barn att må mycket bättre till och med. Själv är hon fortfarande lika sur och bitter och grinig. Det har till och med gått så långt att mammas blivande även han tycker det är jobbigt att hälsa på sin dotter bara för att hon alltid är så himla grinig. Är det något det senaste året har lärt mig så är det att leva och skratta och vara glad så mycket och ofta man bara kan. Man ska ta tillvara på varenda sekund som är bra, för då orkar man bättre med de stunder då allt inte är lika fantastiskt. Det ger en reservkraft när man går på sparlåga.

Det här skulle kunna vara en bild av surheten själv. 

Jag är en glad skit, för det mesta. Det dryga halvåret som passerat sedan cancerbeskedet på Luciadagen förra året har varit extremt tufft. En av de tuffare i mitt liv. När jag därför har kraften att skratta, med hela kroppen och själen. Så som jag nu kan göra igen. Då är det ett bevis på att det är på väg att vända. Det kommer bli bra igen, oavsett vilka besked jag kommer få i September. Finns inga andra alternativ!! Och nu vet jag att jag kan hitta tillbaka till skrattet även efter en period som varit allt annat än rolig.

Såhär glad är jag när jag är glad. Jag ler med hela ansiktet.

Dagen blev allt annat än jag tänkt mig. Gick upp gjorde i ordning mig, men jag blödde så mycket att jag fick spola efter mig flera gånger och jag mådde så illa att jag trodde jag skulle spy. Och bra var väl det, fick feber lite senare och känner mig lätt överkörd av en traktor. Jobbade således hemma idag istället, vilket gick bra tills vårt bredband helt plötsligt bara la av. Ringde ComHem och tydligen ska det ta 1-2 veckor innan vi har Internet hemma igen. Helt klart frustrerande!! Hur klarar man sig utan Internet hemma i världen vi lever i idag? Dagens i-landsproblem. Ska gå och sussa tidigt. Upp extra tidigt imorgon för att ta igen dagens förlorade arbetstid. Hoppas jag mår bättre bara!! Vill verkligen bara kunna jobba på som en vanlig svensson.

Dagens roliga var att prata med kollegan som är på semester. Var tvungen att få hennes password. Hon blev inte alls sur. Fick till och med lite trevliga mms lite senare med bilder från hennes trevliga semesterdag. Ska bli kul när hon är tillbaka igen, även om hon nog hade haft några veckors semester till.

Just nu funderar jag mest på att vi snart ska flytta, men ännu mer på proverna jag ska ta om drygt en månad. Försöker att inte oroa mig, men samtidigt ställa in mig själv på att jag kan tvingas till operation.

Nä nu blir det sängen. Godnatt!! 

Trodde tydligen jag var odödlig och fortfarande tonåring inatt. Hade visserligen laddat hela veckan, så humöret var på topp och munnen fastnade verkligen i ett konstant leende. En vän hade bjudit in mig och min bästaste killkompis för att fira hans ena restaurangs 10-års jubileum. Alltså det var inte bara vi som var bjudna kan man lugnt säga. Det var gatufest med uppträdanden och dans på gatan, mycket öl, vin och "järn". Det var en rolig kväll som snabbt blev till natt och sedan till morgon. Jag kom hem halv åtta. Sov bara till tio och sedan har jag bara slumrat till några gånger under dagen. Så snart får det bli en långpromenad med Nelson. Dagen har varit olidligt varm. Över 30 grader, därav den dåliga sömnen trots gruset i ögonen.. Med kvällen kom lite efterlängtad svalka så man får passa på att ta sig ut då. Inte bara jag som lider i värmen, min älskade vovve lider ännu mer. Han har knappt velat följa med på korta kissenader under dagen, bara gjort det han behövt och sedan lunkat hemåt.

Gårdagen blev ganska känslosam, en del saker kom upp till ytan. Allt är inte alltid vad det verkar vara kan man säga. Så det blev inte bara skratt, även några tårar och djupa insikter. Får se vart det leder någonstans. Vem vet?

Skulle kunna skriva spaltkilometer om gårdagen. Om den långa turen ut till gamla förorten jag växte upp i. Ännu en vän som flyttat tillbaka till sina rötter när de fått barn. Alla de samtal som ägde rum med människor jag aldrig träffat förut bara för att jag var i sällskap av Nelson. Han är en riktig liten kontaktyta den där vovven. Ni skulle bli förvånade över hur många missbrukare som gärna kommer fram och hälsar och snackar lite när man är ute och åker kommunalt med svarta faran. Gårdagens bästa möte var ett samtal som aldrig ägde rum, men som ändå gjorde det. Det var på vägen hem i väntan på blå tåget som en lagom slirig man som inte längre var i sina bästa år stannade till framför oss. Han gjorde en ansats att säga något och böjde sig liksom lite framåt medan han gestikulerade subtilt med ena handen. Jag lutade mig liksom in i samtalet, sådär som man gör när någon börjar prata med en, men det kom inga ord. Bara något slags ljud och sen ett yvigt finger som viftade "nej" samtidigt som han skakde lite lätt på huvudet i takt. Sedan sladdade mannen vidare. Kvar stod jag och Nelson och tittade på varann i förvåning.

På väg till förorten..

Hos gamla vännen blev det vattenkrig med trädgårdsslangen, falukorv och pommes frites, mys på verandan i solen och bad i den uppblåsbara barnpoolen. Efter några timmar ute i det fria var jag stekt till konsistensen "medium rare" och hunden som inte gnäller klagade på värmen. På blå tåget hem var hettan påtaglig och svetten rann så att kläderna blev fuktiga och obehagliga. Värst var nog ändå den unga tjej som satt mitt emot mig på tåget. Först lade jag märke till att hon aldrig tog av sina solglasögon, även fast vi var inne i skydd av skugga. Sedan såg jag de svarta mascarafloderna som rann längs med hennes kinder och då lade jag även märle till den darrande underläppen och hakan. Det tar 40 minuter in till stan. Hon grät hela vägen in. Ett tag försökte jag samla mod till mig och gå fram och fråga hur det stod till, men jag bestämde mig för att jag var feg. Allt jag ville göra var bara att krama om henne och säga att det ordnar sig. Sedan kom funderingarna på vad som gjorde henne så ledsen att hon grät helt öppet på tåget bland folk. Var det en kille som gjort slut eller ett husdjur som blivit sjukt? Eller var det någon som dött? Var hon inte lite lik My och visst har hon en lillesyster? Kunde det vara Mys syster som satt där helt förstörd av sorg och försökte dölja hulkningarna även om mascaran ändå avslöjade hur det egentligen stod till? Det gjorde ont i i mitt hjärta.

Det var ändå med en viss myskänsla jag åkte hemåt. En nostalgitripp är inte fel ibland, men känslan av att veta att jag kan åka därifrån, hem till min alldeles egna lägenhet i centrala delarna av vår huvudstad är ändå det bästa av allt. Jag älskar Stockholm!!

Stockholm är till och med vackert från tunnelbanan.

Den 10 augusti gifter mamma om sig. De har varit tillsammans i 10 år och de knyter banden på samma ställe där de träffades igen för 10 år sedan. Jag säger igen eftersom de är uppvuxna tillsammans och var ett par i unga år. Hängde i samma gäng. Men de gick skilda vägar, han fick två döttrar och mamma tre. När de hade en återträff med skolan när mamma fortfarande var gift med pappa var han där för att säga att känslorna fortfarande inte svalnat. Det skulle dock dröja till 2003 innan de träffades igen och det var på en golfbana som de fann varandra igen. Det enda stället på hela banan där inte hålen är åtskilda med skog. Att de kände igen varann från håll är också en omständighet som gör att det var givet att det skulle bli de två. Han var sambo med en annan dam och mamma bad honom därför noga överväga och visa sitt val med röda rosor. Så sedan han stod där utanför hennes jobb med rosorna har det varit de två. Och med tanke på den pappa jag kom att lära känna efter skilsmässan är mammas nya långt mycket bättre än min egen far.

Nu bygger de hus tillsammans där uppe vid berget i norr där de träffades. Det är också där de ska gifta sig snart. Och även om det är ett helt informellt bröllop så kände vi att en mjukmysig möhippa var på sin plats. De kom hem från Skåne idag. De hann knappt packa ur sin campingutrustning ur bilen innan Gula Änkan korkades upp och bubblet fyllde våra glas. Sedan blev det mer vin på Djurgården och vi avrundade med god god mat på en italiensk restaurang vid Djurgårdsbron. En riktigt trevlig kväll ute i den medelhavslika värmen som vi har äran att njuta av just nu.

Natten var varm och det kändes nästan som att vi befann oss långt bortom Sveriges gränser.