Värk är så subjektivt. Det är bara en själv som kan känna den, hur mycket andra säger att de lider med en. Finns oftast inga bra ord för att beskriva värk, däremot kan man oftast förklara vad den gör med en. För de som lever med värk är den en del av livet. Lika självklart som att solen går upp någonstans i världen varje dag, men samtidigt lika oönskad. Att få medlidande är inget vi som lever med värk eftersträvar, vi ser hellre att man har förståelse. För när man har en riktigt dålig dag är det saker som inte blir gjorda som skulle blivit det. Saker som planerats in i förväg blir inställda och skjutna på framtiden. Värken är lömsk, en osynlig fiende som bara upplevs av den som bär den med sig.

När man som jag blivit misstrodd, föraktad, hånad, anklagad för att hitta på och endast vara ute efter värktabletter så blir värken något att skämmas över. Jag låtsas om att den inte existerar, försöker intala mig själv att det är psykosomatiskt och gör allt jag kan för att försöka leva mitt liv som om jag inte hade värk. Idag när jag vaknade gjorde jag det med den kraftigaste mensvärken som finns. Den där som går rakt igenom mjukdelar och ben och ändå ut i ryggen. När sambon hoppade in i duschen passade jag på att andas sådär som de lärt mig på KS, som ska verka smärtstillande och få en att koncentrera sig på något annat än bara värken. När han kom ut bet jag ihop och spelade normal. Jag är ganska bra på det. När jag pratade med mamma släppte jag garden och hon visste med en gång att något inte var som det skulle. Att vara "naken" inför de man älskar är något man borde kunna. OM jag någonsin släpper in en ny kille i mitt liv så ska han acceptera och respektera mig som jag är. Med eller utan värk. Förhoppningsvis är värken då förpassad till ett tidigare liv. Hoppet lever.

Vaknar upp till en ny morgon med vovven bredvid mig i sängen. Väggarna ekar tomma. Bara plugg och några få hål efter det som suttit där och gjort det hemtrevligt. Kartongerna står travade på varandra och garderoberna är tomma, kläder och skor nerpackade i svarta sopsäckar med våra namn prydligt skrivna utanpå. Allt är uppdelat och ska så småningom vidare till olika hem. Sista maskinerna tvätt ska gå idag. Sen blir det att boka tid i tvättstuga för min del. Ovant. Så mycket att lära om och hitta tillbaka till. Lära sig att komma hem till ett hem där ingen viftande svans kommer och möter i dörren. Ingen sambo som lagar mat. Ingen som sover bredvid mig i sängen. I gengäld får jag styra allt själv. Ingen som kan säga nej, bara mitt sunda förnuft. Har inga planer på hur det ska gå till nu när jag ska bli singel på riktigt för första gången på fem år. Det enda som är bestämt är några utlandsresor. Sen tänker jag ta allt som det kommer.

Senast jag var singel var jag det i tre år. Jag trivdes som en labrador i vatten. Sista året kände jag att jag saknade att komma hem till någon, ändå hade jag svårt att anpassa mig när jag väl blev sambo. Just det där med att behöva fråga om jag kunde hänga upp den där tavlan där eller frustrationen över att plocka undan efter någon som inte har samma ordningssinne som jag själv. Försöker just nu bara hitta alla positiva pusselbitar i mitt nya liv. De kommer säkert att sammanfogas med en del negativa, men jag hoppas på att de fina och bra delarna ska lysa starkare och färggladare i slutänden. Jag vet att det går att vara lycklig utan en andra hälft, ska bara bevisa det för mig själv än en gång.

Så idag, som är den sista dagen här i Sjöstan, tänker jag bara göra det jag måste. Jag sparar på krafterna inför det som komma skall. Sista dagen är slutet på mitt forna liv och början på något nytt och spännande.

Skulle så gärna vilja kunna skriva ett inlägg om hur solen skiner i mitt inre och att allt är så fantastiskt, men som ni vet så är jag inne i en period i mitt liv där inte mycket går rätt. Det påverkar till och med mitt skrivande har jag märkt. Inte alls samma flöde som jag brukar ha. Jag kan iaf glädja er med att det inte är något fel på mitt humör. Försöker med all kraft att hålla mig ovan vattenytan och simma vidare på nya äventyr.

Idag blev det till att jobba hemifrån, igen. Missade att ta antibiotikan för urinvägsinfektionen igår och tog båda tabletterna sent på kvällen, vilket såklart gjorde att jag fick "känningar" igen. Nu verkar det inte bättre än att jag håller på att lägga mig till med en förkylning. Ont i halsen, snuvig och zombietrött. Känns som någon hällt sirap i huvudet på mig. Dessutom ska vi ju flytta på lördag och det är fortfarande saker att packa och grejer att städa och skrubba. Värst är ju att om jag är sjuk på tisdag så kommer de inte vilja söva mig för att ta nya prover. Och blir det inställt så kommer jag förmodligen få vänta minst en månad till för att få en ny tid för provtagning. Skulle minst sagt vara bra, med tanke på att de på KS egentligen ville att jag skulle ta proverna redan i augusti. Men det löser sig!! Det är mitt mantra jag satt på repeat just nu.

Alla praktikaliteter börjar faktiskt nysta upp sig. Skåpet i köket i nya lägenheten ska hyresvärden ordna med. Nyckelkvitteringen är på rull. Flyttfirman bokad. Betalningen löst. Adressändringen gjord och inbjudningarna till flyttöl och kräftskivan utskickade. Blir inte så många. Svenskar är verkligen inte ett spontant folkslag. Alla är så fruktansvärt uppbokade jämt och i månader framöver. Måste vara tråkigt att leva sitt liv så, ständigt veta vad man ska göra varje helg i flera månader framåt. Själv håller jag de flesta helger öppna. Öppna för infall, humör och en känsla av att leva i nuet. Sådan är jag. Kanske är det inte så mycket "svenskt" i mig??

En bar med utsikt..

Det var med betänkligheter jag blev antagen till KBT-behandlingen på smärtans hus. Egentligen brukar de bara ta emot patienter som är färdigbehandlade och fortfarande har värk. Jag har ju inte ens en diagnos. Men de tror jag är mottaglig för behandlingen och den gör ju ingen skada som överläkaren sa. Så nu ska jag stå i kö i några månader så får vi se sen när jag väl blir kallad om jag förtfarande behöver deras hjälp eller om vi måste skjuta på behandlingen pga en operation eller liknande. Så vi får se hur det blir med andra ord.

När jag kom hem från KS igår var jag totalt utmattad. Det första jag fick göra var att bära ut vårt hemmagym som vi sålt på Blocket. Killen hade sms:at att han skulle komma klockan fyra, men när han inte hört av sig och klockan tickat iväg till halv fem ringde han och frågade om han kunde komma imorgon. "Nej" sa jag surt. Exet hade tagit komp-ledigt för att hjälpa till att bära och imorgon skulle vi inte vara hemma vid fyra. Så till slut kom han och hämtade alla vikter och stänger. Han vågade inte ens pruta på priset den här gången haha. Så nu kommer inte flytten kosta oss så mycket som vi planerat för från början. Härligt härligt!! Att flytta är ju annars bara en massa utgifter.

När jag stod där svettig och dan ringde en gammal vän. Hon undrade om jag ville komma till takterassen på hotellet där hon jobbar. "Visst" sa jag, sminkade över svetten, kletade på lite extra deo och parfym och drog på mig en kavaj och drog iväg. Mindre än en timme senare satt vi där och drack kall öl och tittade på den fantastiska utsikten. Det var skönt att snacka av sig och skratta i en gammal väns sällskap. Vi planerade vår NY resa i höst och funderade på andra äventyr. Det var lite svårt att slita sig, men sedan bar det av hemåt i lagom tid för att röja källarförrådet och bära upp allt till lägenheten. Jag tackade vännen för att ha räddat den dåliga inledningen på min vecka. Säger bara vänner!! Vad skulle man göra utan dem??

Passar bra att jag ska till smärtans hus idag för lite utvärdering när jag mår som jag gör. Ska få veta om jag kommit in på KBT-behandlingen eller om de har några andra planer för mig och min värk. Inte alls laddad. Sovit dåligt, blev tvungen att ta en stark värktablett för att kunna somna igår och lite antibiotika på det då så mår man som en lurk. Usch!! Men urinvägsinfektionen börjar bli lite bättre nu på dagen iaf. Tror dock att den hann trigga igång magvärken igen. Well, ser ut som sju svåra år, även om det inte ens har gått ett år sedan det där cancerbeskedet. Känner mig gnällig och lite oinspirerad för tillfället, men det kommer väl när jag väl fått ordning på värk, sömn, flytt, provtagning och separation.

Har lite ångest för att åka till smärtans hus faktiskt. Dels tar det fortfarande emot att sätta min fot på KS och att dessutom behöva gå in genom de där dörrarna på Radiumhemmet är liksom inget trevligt. Men jag kämpar på för att hålla mig vaken och släpa mig iväg för lite samtal. Solen lyser ju så ska nog dra iväg lite tidigare och ta något att äta på en parkbänk längs vägen.

Ha en fin dag alla ni som kikar in  

Solen strilade in genom linnegardinen. Någon puffade på min hand. Jag kikar ner och där på golvet sitter Nelson och slickar på min hand som hänger utanför sängkanten. Flyttar in och bjuder upp. En glad vovve hoppar genast och lägger sig raklång längs mina ben. Skavfötters. Jag byter huvudända och lägger armen om hans varma kropp och kan känna lungorna fyllas och tömmas. Hypnotiserande. Somnar om, vaknar likadant. Härliga underbara vovve!!

Kommer sakna natt- och morgongoset. Att gå på långpromenad tillsammans. Busa runt på golvet och ha sällskap i soffan. Åh vad jag kommer sakna min underbara vovve!! Snart är jag bara helgmatte. Mycket omställningar jag kommer behöva justera, kalibrera och vänja mig vid. Men jag försöker ställa in mig på korta trevliga delmål. Saker att se fram emot. Idag när jag kom hem från kvällspromenaden och satt på balkongen i mörkret och rökte såg jag en varm lampa stråla ut från en grannes vardagsrumsfönster. En glad gubbe med rosiga kinder i varma färger. Den obligatoriska kräftskivslyktan. Så istället för inflyttningsfest får det bli nubbesånger och skaldjur. Inte för att jag ens gillar kräftor, men traditionerna runt hela kräftskivan är mysig. Så jag ska bjuda in vänner och systrar och fira en riktig traditionell kräftskiva i lägenheten som jag mellanlandar i. Något att se fram emot redan nu, innan inbjudningarna ens har skickats ut.

Ibland önskar man att man hade en kikare som man kunde se framtiden med. Har en hel hög med frågetecken som jag gärna skulle vilja räta ut. Samtidigt skulle det ju försöra all spänning i livet. Och skulle det vara något man vill förändra i en redan förutspådd framtid så ja, då går inte det.

Jag försöker göra allt jag kan för att hänga upp mitt liv på små kortsiktiga målbilder nu. Allt för att orka. Så jag ser fram emot att få boa in mig själv i en ny lägenhet. Att få inreda och göra mig hemmastadd. Men realiteten just nu är att jag inte ens vet om det kommer vara värt att packa upp alla flyttkartonger eftersom jag inte vet om jag kommer flytta snart igen. Men jag försöker lägga det åt sidan. Andra saker jag ser fram emot är att kunna göra vad jag vill, när jag vill, utan att behöva anpassa mig efter en sambo som tycker annorlunda. Jag ser fram emot att resa till NY i höst och hälsa på min äldsta barndomsvän. Jag ser fram emot att åka till Australien och hälsa på min bästa Dora nästa år. Jag ser fram emot att spela handboll.

Försöker skapa positiva bilder av minsta lilla och för det mesta lyckas jag ganska bra. Kanske är det så att jag förtänger och gömmer mina verkliga känslor, men just nu orkar jag inte känna dem. Får lufta dem lite i taget när styrkan kommer tillbaka.