Idag ska jag åka norröver, till släktingarna vid berget där jag lärde mig åka skidor som 4-åring. Där mamma bygger en stuga nästintill granne med släktingarnas hus. Jag har inte varit där sedan 2006. Månaden innan jag åkte till Australien för första gången. Den gången låg snön tung. Sysslingens dotter och systrarna var med. Till kykogården. För att hälsa på Jonas, som tog livet av sig bara några månader innan. Vi hann aldrig upp till begravningen. De tidigarelade den utan att meddela oss i kaoset som följde i hans döds fotspår. Så nu stod vi där och tittade på ett träkors. Gravstenen hade inte kommit på plats eftersom tjälen fått sitt fäste i marken och fördröjt dess sättning. Åh du underbara Jonas, varför sträckte du inte ut en hand och bad om hjälp?? Vi växte ju upp tillsammans. Alla de där skolloven vi spenderade uppe hos er. Du som var så stor, stark och vacker. Kunde gå i trappan hemma i huset på händer. Lyfta din lillebror med pekfingret. Nu stod vi där med din lilla flicka som inte ens fyllt fem. Som hade fått tagit farväl av din döda kropp på bårhuset sensommaren innan. Som har så mycket frågor..

- Äter jag pappa nu? frågade hon mig samtidigt som hon tittade på mig med Jonas isblå ögon där hon satt på hans grav och åt snö. Hur svarar man på något sådant?? Frågan har följt med mig sedan dess. Som en rysning.

Det var din lillebror som hittade dig. Som fick sådan kraft av den panik åsynen av dig försatte honom i att han kunde lyfta upp dig och skära av repet. Det ska vara fysiskt omöjligt för någon så späd som bror din. Ingen förstår än hur det gick till. Men så var det. Hela byn stängde när du begravdes. Allt från banken till affären. Alla ville hedra dig Jonas. Blommorna tog slut ända ner till Mora, och blomhavet var så gigantiskt att de blev tvungna att ta en av lastbilarna för att frakta bort allt i. Nu ska vi upp och jag ska för första gången läsa orden som står på din sten. Sitta vid din grav och berätta om allt som hänt sedan 2006, men på något sätt känns det som att du redan vet. Du har kikat in ibland och gjort dig påmind och just då har du förhört dig om hur jag har det.

Idag åker jag norröver med mina systrar för att fira kärleken. Mamma ska gifta sig med sin barndomskärlek, på samma golfbana som de träffades på för tio år sedan. Det ska bli härligt att få lite glädje till skänks i mitt annars just nu så mörka liv. Att komma ifrån storstaden och nära familjen i ett par dagar kommer göra mig gott.

 

Lena

9 augusti 2013 09:08

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Finner inga ord....

--------------

Undrar vart ni är på väg? halva jag kommer från Särna med omnejd...

Kramarom dej så mycket jag kan♥

http://frallorna.bloggplatsen.se

krokii

9 augusti 2013 09:22

Nej, ibland räcker orden inte till. Livet har varit många dalar för min familj de senaste åren..

Vi åker förbi Särna idag för att hämta upp brudbuketten ;) Så väldigt nära, du kommer säkert känna igen dig från bilderna jag kommer lägga upp när jag kommer hem.

Som alltid, tack för omtanken Lena!!

Massa kramar♥♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...