Min frånvaro har berott på värk och feber. Den smög sig på i fredags och har inte lämnat mig. Infektionen. Som ett brev på posten. Trots de parallella kurerna antibiotika. Igår trodde jag att jag skulle behöva åka in akut, men jag klarade mig från det iaf. Idag har jag haft feber trots Alvedon och sköterskan på Sabbatsberg ville att jag skulle åka in akut, men jag vägrar. Tänker inte bli sjukskriven igen. Imorgon ska jag till jobbet. Så är det bara!! Nästa gång får de ge mig antibiotika dropp direkt efter provtagningen, får se om det hjälper.

"Lite" trött på min kropp och dess protester senaste året. Skulle inte förvåna mig om jag får mitt tredje cancerbesked den 20 september när jag ska tillbaka för att få provsvaren. Jag räknat faktiskt till och med iskallt med det. För de har skickat mina prover på snabb PRD. Typ som snabbsänka. Det var så jag fick mitt första cancerbesked på Sabbatsberg. Men jag tänker inte låta mig nedslås, de kommer vilja vänta och se eller möjligen skicka mina prover på nya analyser och sen kommer de säga att de fortfarande är lika osäkra på vad jag är för sjuk. Om jag är orolig. Nej, på sätt och vis inte. Faktiskt. För jag känner med alla fiber i min kropp att jag kommer bli frisk.

Att jag haft mindre ont i sommar beror på att de där jäkla utväxterna blivit färre, logiskt. Får jag bara lite tid till kommer de försvinna helt och jag kommer få andrum. Tid att träffa någon. Möjligheten att iaf få ett biologiskt barn. Jag begär inte så mycket mer. Jag vill få chansen att bli gravid. Få känna hur det känns. Skratta varje gång jag kräks på morgonen, för jag kommer veta att jag är lyckligt lottad som ens får göra det. Visst förlossningen skulle säkert klassas som en riskabel sådan och de skulle säkert vilja operera mig direkt efteråt, men jag skulle vakna upp som mamma. Och nu mer än någonsin vågar jag uttala de orden. Jag vågar säga att det är vad jag önskar. Inte mest av allt, för det är fortfarande att bli frisk och leva ett lyckligt innehållsrikt liv där jag på min dödsbädd sa att jag gjort allt jag velat. Jag har aldrig dragit i bromsen för att jag är rädd. Så smärtan och febern må vara där, men de har inte tagit kål på mitt humör.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...