Gjorde skiktröntgen med kontrast igår. Visade sig att jag är en av få som inte tål kontrast.. Såklart. Fick nässelutslag och kli. Sådana reaktioner har jag fått förr, så det var inte så skrämmande. Det värsta var att jag fick ett tryck mitt i bröstet när hjärtat rusade iväg. Fick tavegyl och somnade i "kanyl"-rummet. Väcktes av den burdusa mannen som var föreståndare för kanylerna och mot läkarens ordination på en timmes kvarvarande och en sköterskas protester slängde han ut mig. Han visste minsann bäst, trots att han var undersköterska. Det var bättre att jag sov vidare hemma tyckte han.. Vissa ska verkligen inte i jobba i vården. Men jag tog mig hem iaf och sov till halv fem. Jobbade lite och sen satte värken från helvetet in. Minsta lillasysters pojkvän körde mig i ilfart till KS, så nu ligger jag inlagd. Efter en natt med sammanlagt en kvarts sömn är jag minst sagt mör. Febern har iaf gått ner, men jag får mindre smärtlindring än hemma eftersom nattjouren "vill se vart min värk tar vägen". Så jag har ont. Och vad händer? Ingenting! Frustrerad. Ja!! Till råga på allt håller de mig fastandes också, så jag är helt uttorkad efter alla toabesök igår. Dessutom sitter infarten i handen fel så den gör också ont. Och nä nåt dropp som utlovades inatt har jag inte heller sett skymten av. Nu skramlar frukostbrickorna i korridoren utanför. Det doftar kaffe. Retsamt! Själv undrar jag varför jag ens åkte in. Vad blir bättre av det här?? Tiden hos kuratorn som jag väntat på i över en månad kommer jag missa också.. Har jag tur kanske hon kan ge room service haha.. Vi befinner ju oss ändå i samma flygel här på sjukan ju. Nä, upp med hakan nu för fasiken!! Det kan bara bli bättre nu. Eller??

Första helgen på länge då jag faktiskt haft helgkänning, men så är det också första helgen efter en veckas jobb jag gjort på väldigt väldigt länge.. Har pysslat lite i helgen. Målat. Fick massor av inspiration. Har ju haft ont sedan i måndagskväll och ännu ondare efter spiralen, så försöker med allt som kan få mig att tänka på annat just nu. Saker som får mig att härda ut. Trist nog får jag inte bada nu heller. Vilket ju hittills varit det enda i kombination av max dos av värktabletter som hjälpt. Som underlättat lite, fått mig att slappna av trots värken. Så jag målar och tänker på annat.. Nu långpromenad med Nelson och sen middag med lillesyster och hennes nya kille. Spännande!!

Jobbdagen gick snabbt. Att jobba halvtid känns som att jobba en tredjedel av en vanlig arbetsdag. Jag blev först nervös när jag var på väg till gynekologen. Även om storleken på förpackningen var skrattretande kändes det inte lika kul att vara på väg för att sätta in den där hormonstinna grejen. Speciellt som jag visste sedan tidigare att jag blir deprimerad av gulkroppshormon, speciellt som jag redan hade väldigt ont, speciellt som jag fått mer ont så fort de varit och rotat runt i min livmoder, speciellt som man helst ska ligga rätt i cykeln för att det ska göra mindre ont att sätta in en spiral (vilket är omöjligt att säga i mitt fall eftersom jag har PCO och Rutger), speciellt som ..

Min gynekolog hälsade mig välkommen redan i korridoren när hon gick förbi i ett annat ärende innan utsatt tid. Hon kallar mig hennes specialfall, hon är varm och omtänksam. När det blev min tur ville hon höra vad som hänt sedan sist jag var på hennes kontor då hon skickade hem mig med tredje sjukskrivningen i rad. Jag berättade. Skepsisen mot KS lös igenom, jag hymlade inte, hon förstod. Hon blev lite nervös när jag berättade varför jag var där. Hon förstod inte varför "de" på KS ville att hon skulle sätta in spiralen när det är "dem" som ordinerat spiralen (mot min vilja). Hon frågade om jag var redo. Jag svarade att det borde vara omöjligt att ha så mycket ondare än vad jag redan hade så jag var väl så redo jag bara kunde vara. Jag hade fel.

Mottagningen är liten så det kunde nog tyvärr inte undgå någon därute i väntrummet längre ner i korridoren hur jag skrek medan de satte in den där onda spiralen. För fy fan vad ont det gjorde! Utöver den värk jag redan tagit två citodon mot så fick jag dessutom värsta möjliga mensvärk och en annan slags värk så ond att den inte ens går att beskriva med ord. Så jag skrek. Rakt ut. När jag såg de oroliga blickarna från min omtänksamma gynekolog försökte jag hålla igen. Illamåendet kom krypande och andningen övergick i hyperventilation. De lugnade mig, satte sprialen på plats, ytterligare skrik och sedan skulle det vara slut, men det onda vägrade ta slut. Var nära att svimma av smärta och den häftiga andningen. Det blödde, jag fick några extra Alvedon och saft för att få tillbaka färgen i mitt ansikte. Min kära omtänksamma gynekolog var nu också arg på KS, som fått henne att göra detta mot mig.

- Jag är ledsen! Kändes som att jag våldförde mig på dig. Som ett övergrepp.

Hon sa det två gånger. Jag svarade inte, hade så ont och visste inte vad jag skulle säga, men tänkte att "ja, ungefär så".

- Du är så tapper!

- Jag känner mig inte ett dugg tapper, svarade jag, som ligger här och vrålar.

Efter att ha vilat lite i väntrummet gick jag därifrån i "morfar-speed" och ringde mamma för att avrapportera. Mamma började gråta.. Lite senare fick jag veta att hon fått panikångestkänningar på jobbbet. Stress. Mitt fel. Jag bad henne sluta oroa sig. Det kommer ordna sig! Det är min magkänsla. Det kommer bli bra. Bara jag får en diagnos. Så jag håller andan och håller ut och hoppas att jag snart kommer sluta ha ont. För efter att oroa ihjäl mina anhöriga är faktiskt värken det allra värsta i detta nu.

Dagens skratt idag kom på apoteket. Väldigt otippat. Jag skulle hämta ut hormonspiralen jag ska sätta in imorgon.

- Är det där verkligen bara en spiral? frågar jag.

- Ja.

- Men förpackningen är ju helt gigantisk!?!

- Ja.

- Alltså jag har aldrig haft en sprial, men hur stora är dem egentligen???

- Ja förpackningen är lite väl tilltagen för en liten sprial..

- No shit!! Den är ju för fan en halvmeter lång och kräver en stor påse för att bära hem.

Jag skrattade hjärtligt och apoteksdamen skrattade med. Jag höll ju på att få slag när jag fick syn på förpackningen. Tänkte att det där måste vara fel. Nåt sådant stort får de för fan inte in i en människa!! Hahaha..

Sambon har varit på lysande humör och kämpade hårt för att få mig att le när han kom hem. Det är jobbigt att ha så ont som jag har just nu. Det har hållt i sig i snart tre dagar. Så vad gör min underbara sambo? Han tappar tappert upp ett bad för andra kvällen i rad. Gårdagens bad hjälpte inte, så ikväll gick han all-in. Ett glas vin, skum i lagom varmt vatten, musik och tända ljus. Först var jag lite motvillig. Det hjälpte ju inte igår.. Men vem kan motstå något så rart? Så jag kröp ned i badet och myste ikapp med några gamla godingar och en vovve som stod och tiggde skum. Otroligt avslappnande och mysigt! Tyvärr hjälpte det inte mot värken denna kväll heller, men jag blev helt rörd av sambons omtänksamhet. Så avslutar dagen på topp iaf.

Var tillbaka i stugan på första mötet sedan Luciadagen. Det har varit flera möten därimellan, men utan mig. Och det kändes helt okej att vara tillbaka där allt började. Chocken när jag fick första cancerbeskedet per telefon i det där grupprummet. Minns hur luften gick ur mig och att en av cheferna kom in och hjälpte mig upp. Nu var jag alltså tillbaka. Snön hade smällt. Solen sken in genom alla fönster i stora rummet och genom ett av de öppna fönstrena hördes fågelkvitter. På ängen där den ljusklädda granen stod stolt i den knähöga snön täcktes nu av lila vårblommor. Stämningen var varm och folket i ledningsgruppen kändes genuint glada att se mig tillbaka. Det finns mycket värme i gruppen, och det kanske var den värmen som fick mig att slappna av och skaka av mig obehaget från Luciadagen.

Då jag jobbar halvtid just nu åkte jag hem efter lunchen i solen. Väl hemma däckade jag och sov till kvällen. Det är så hårt det tar på mig att jobba. Halvtid. Kan inte riktigt acceptera det. Så kändes sådär när jag fick hem sjukintyget som sträcker sig till den 19/5. Skulle ju vara till den 23/5 när jag ska träffa tumör specialisten igen. Men vem vet, jag kanske har blivit så bra att jag kan jobba heltid då. Annars blir det knöligt.. Men HUR svårt ska det vara att skriva rätt datum i ett sjukintyg?? Dessutom hörde F-kassan av sig. Igen. Denna gång en ny handläggare som började prata om att återgå till jobbet och att min arbetsgivare måste förenkla mina arbetsuppgifter så det blir möjligt.. Alltså suck!! Inte den vassaste kniven i lådan heller.. Så jag drog en sammafattning av min status just nu. För andra gången denna vecka för någon på F-kassan. Som tur var hörde Doran av sig på chatten. Och som vanligt lyfter hon alltid upp mig. Får mig att le och känna mig bättre. Så nu är jag glad igen. Det löser sig. Får stå på mig bara och ringa några extra samtal bara. Och just nu lagar sambon middag till mig. Fisk, rotsaker och potatis med chilikryddning. Lyx!!

Idag var jag tillbaka. Inte på heltid, men ska nog kunna göra lite nytta på halvtid. Träffade kollegorna och började rensa i inkorgen. Det var ungefär det jag hann med på den korta tiden kändes det som. Men kul och inspirerande var det! Det spelade liksom ingen roll att mitt sjukintyg hade felaktiga datum så jag blev tvungen att ringa kontaktsköterskan och be om ett nytt. Det spelade ingen roll att jobbtelefonen som varit på reparation i 2 månader kom tillbaka utan åtgärd och fortfarande hade samma problem, dvs den går inte att ladda. Istället fick jag glädjas åt att försäkringskassan ringde med bra nyheter och att min privata telefon som gått i två delar gick att reklamera trots att jag slarvat bort försäkringspapprena.

Fick dessutom ett underbart mail av min samtalsvän som gjorde mig riktigt taggad. Fick dessutom en dikt med ordination.

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten
slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att se ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.

Skriv ner den och lägg den i din plånbok, och påminn dig själv varje dag  

Kan sammanfatta helgen med promenader. Många och långa. Från söder till öster. Från söder om söder över hela söder och tillbaka igen. Med färja över vattnet, längs bryggor och gator. Och som det gjort nytta för min vilsna själ!!

Imorgon börjar jag jobba halvtid. Hoppas verkligen det ska gå bra nu. Vill ju så gärna. Så jag hoppas. Ska jobba förmiddag imorgon. Och med alla läkarbesök och annat sjukdomsrelaterat så är det nog bra att det är halvtid. Annars hade jag inte kunnat hinna med alla besök. Hoppas kunna visa att jag kan vara till lite nytta på jobbet nu bara. Vet inte riktigt hur hjärnan hänger med när tempot på kontoret är uppskruvat. Får ta det som det kommer helt enkelt.

Skrev papper på lägenheten idag. Bara några smådetaljer kvar att fixa innan med vi skickar in alla papper i veckan. Ska passa på att titta på lägenheten igen då. Får hoppas bytet går igenom nu, för som vanligt har jag redan inrett lägenheten..

Så känns det som om dimman har skingrats lite. Kanske var det middagen hemma hos mamma, kanske var det alla långa promenader, kanske spelade det fina vädret in, kanske ..

Var tillbaka till lilla cancerhörnan på KS idag för tredje gången. Tror det bara är meningen att man ska behöva komma dit en gång och det är för att få ett cancerbesked, men mitt fall är ju allt annat än vanligt.. Känner mig lite som apan i buren, idag hade tumör specialisten med sig någon som var nyfiken på mitt fall. Jag hade med min armé som finns där för mig, sambon och mamma denna gång. Hade dessutom laddat med flera handskrivna sidor med frågor och jag fick ganska bra svar tycker jag. Så jädra komplicerat bara att förklara. Fick iaf veta följande.. Som bäst har jag en massa cellförändringar. Lite sämre alternativet är förstadie till cancer och helt klart sämst utvecklad cancer. Vilket stadie jag har är dock det som alla experter debatterar. Fick veta att den berömda patologen hade rekommenderat en annan superduperspecialist i Boston: Dr Oliva. Jag googlade och hittade en henne faktiskt. Internet är verkligen fantastiskt! Fick upp en bild och det fanns till och med ett telefonnummer. Och även om jag aldrig kommer träffa denna doktor som ska besätmma mitt öde, så kändes det ändå ganska trevligt att se en bild på denna person och dessutom hitta ett telefonnummer till henne. Några två månader som den där sköterskan pratade om igår är det inte fråga om heller. Jag kommer få besked om 5 veckor. Och vikten av svaret från Dr Oliva är det som kommer att betraktas som min diagnos. Oavsett vad alla andra patologer och läkare har sagt innan. Så jag väntar återigen på besked, vilket såklart suger. MEN denna gång har jag blivit lovad en diagnos och det känns så fantastiskt skönt!!

Andra saker jag och tumör specialisten kom överens om är att vi ska försöka utreda vad det är som gör att jag har så ont. Dessutom ska jag få träffa en kurator och jag ska testa att börja jobba 50%. Gjorde klart för läkaren att jag skulle må så mycket bättre om jag inte hade ont. Det känns som att det kanske skulle kunna få mig att kunna leva med denna sjukdom, om det visar sig att det  "bara" är en massa cellförändringar eller förstadie till cancer. Ska även få en spiral med hormon som kanske kommer ge positiva effekter på vad än det nu är som växer inuti mig. Så på det hela taget en positiv visit till den UFF-luktande 70-talshörnan på KS denna gång.

Annat positivt är att minsta systern börjar närma sig Stockholm, efter sitt säsongande i Alperna. Jag, sambon och Nelson ska träffa en eventuellt ny dog walker på lördag, för flyttar vi kan vi tyvärr inte "ta med oss" vår nuvarande. Jag, mamma och mellansyster ska ha tjejkväll imorgon kväll och på söndag ska jag och sambon skriva papper på byte till nya lägenheten. Mycket som händer. Jag försöker suga i mig minsta lilla sak som är positivt nu för att ta mig ur dimman. Ser fram emot måndag då jag ska börja jobba igen. Hoppas verkligen det går bra, så jag kan börja jobba heltid snart igen. Vill bara kunna återuppta mitt liv som det var innan Luciadagen förra året. Vill bara få en diagnos, så jag kan få rätt behandling och sen bli frisk. För jag är jävulskt less på att må skit vid det här laget..