Ligger här och hör regnet falla där utanför. Sakta stilla melodiskt. Rytmen vaggar mig, gör mig lugn. Det kommer ordna sig. Du kommer klara även denna prövning som livet serverat dig. Friheten kommer göra dig hel igen, få dig att öppna ögonen och bjuda in till fest igen. För nu kommer mitt jag att återuppstå. Så som jag var i all min enkelhet innan någon försökte stöpa om mig i en annan tappning. Aldrig kommer jag låta någon leda mig in på avvägar igen. Aldrig kommer jag visa mig själv så naken. Det är inte värt att offra sin identitet på förhållandets altare. Kärlek ska vara på lika villkor. Allt är inte bara den ena personens fel när irritation uppstår. Det kan omjöligt vara kärlek att klanka ner på någon som redan ligger. Som blöder själsligt efter månader av odiagnostiserade cellförändringar.

Varför gick jag inte tidigare??

Om jag någonsin ska släppa in kärleken i mitt liv igen ska det vara mycket som ska stämma till 100%. Jag tänker inte nöja mig med något som kanske kan fungera om jag bara.. Finns inte på kartan att jag tänker låta känslor göra mig så blind igen. Tänker inte acceptera något annat än att jag får vara jag. För gillar man inte det som jag är, varför ens inleda något??

Igår kom så den fula baksidan av separationen jag står inför. Första fighten var ett faktum. Boendet. När vi träffades jag och sambon så hade jag nämligen ett åtråvärt förstahands kontrakt på en minst lika åtråvärd gata. Hyran var låg, lägenheten hade balkong och öppen spis. Så jag sa att jag inte tänker byta till något som är sämre än när vi träffades. Rent krasst så bodde ju han faktiskt i en studentlägenhet och den skulle han ändå blivit av med eftersom han hoppade av sin utbildning. Så han skulle liksom ändå stå där han nu är idag, bara några år senare. Men den där förbaskade underskriften på hyreskontraktet för den nya lägenheten är det som nu ställer till det. För han har säkert rätten på sin sida. Men hur delar man på ett hyreskontrakt? Visst det finns diverse bytessiter, jo jag vet!! Vi har använt oss av dem flitigt de senate året. Därför vet jag också hur svårt det är att få till ett bra byte. Ska man försöka byta till sig två lägenheter är chansen att lyckas ännu mindre. Och därför frågade jag om han med gott samvete kan sätta mig ute i förorten, när jag hade en så fin lägenhet när vi träffades och han får ett eget kontrakt bara för att han varit tillsammans med mig. Men jo det kunde han.

- Vi kan ju bo tillsammans annars, sa han och hånlog.

Sedan tog det vid en massa fula ord som jag inte tänker upprepa här. De kom inte från min mun och de gjorde ont att höra. Har aldrig varit så säker på att separationen är rätt väg att gå som efter de orden. Jag blev såklart ledsen av att höra vilken *pip* och *pip* jag tydligen är och hur glad han är att han ska bli av med mig. Hur omogen jag är som bara vill det bästa för mig och vill ställa honom på gatan. Han hade inte alls lyssnat på det jag sagt. Hur jag sa att vi ska göra allt vi kan för att byta, men går inte det så är det faktiskt mitt kontrakt från början. Och bo ihop är inte en valmöjlighet. Kände panikångesten komma krypande som ett stickande lock över bröstkorgen. Det blev svårt att andas och jag vill bara skrika gråta och slå sönder något. Min räddning var att gå ut i kvällen. Den varma lugna vackra kvällen. Till bryggorna. Där ringde jag Miss Swan, mellansyster och sedan mamma. Jag fick ursäkta mig att jag ringde och väckte dem, men de förstod. Efter en lång stund gick jag så hemåt igen. Eller hemåt. Det är inget hem längre. Det är ett fängelse.

När fängelsedörren gått igen bakom mig gled jag in i den mörka lägenheten. Satte mig på soffan och sa lugnt och sansat att vi måste kunna diskutera som två vuxna människot. Han gick motvilligt med på det. Jag förklarade att jag under inga omständigheter tänker skriva på ett kontrakt som sätter mig i förorten. Men föreslog att vi skulle lägga ut en annons på prov med en gång bara för att se hur våra chanser ser ut. Det visade sig ganska snabbt att vi iaf har ganska goda möjligheter att byta till två lägenheter, varav minst den ena ligger innanför tullarna. Spänningen släppte, jag kunde andas igen. Vi kunde prata civiliserat med varandra igen. Och jag lovade mig själv att aldrig, ALDRIG, skriva på ett kontrakt som ger någon annan rätt att ta hälften av vad som är mitt. Aldrig mer!!  

Innan jag själv visste om att jag är sjuk så hade jag hört talas om de där förhållandena som spruckit för att ena parten fick cancer. Den friska partnern som inte orkar stötta den sjuka. Då tänkte jag att det var det värsta tänkbara sveket man kan göra mot någon man säger sig älska. Idag vet jag att allt inte är så svart och vitt, men svaret är ändå jo det är ett stort svek. Själv skulle jag inte ens i min vildaste fanatasi kunna göra så mot någon, familj, vän eller pojkvän. Hur kommer det sig att jag känner som jag själv kommit läskigt nära ett liknande svek?? Det har jag tänkt på idag medan arbetsdagen svischade förbi i ett rasande tempo. Nu ligger jag bara här. Utslagen. Kan inte ens känna. Som om alla känslor tagit slut helt och hållet. Ekar tomt i min kropp där de en gång fanns..

Jag har sagt det förut, men vad vore livet utan vänner?? De få dagar som passerat sedan separationen blev ett faktum har jag redan hunnit prata ändlösa timmar i telefon med flera utav dem. Efter samtalet med Doran mådde jag lika bra som som vanligt. Nästa år ska jag hälsa på henne där i det underbara landet vi brukar benämna som "down under". Vad som än händer ska jag göra det!! Vi lovade varandra att vi då ska ta en tjejvecka till Fiji igen. Fortfarande bästa veckan i mitt liv. Har aldrig varit så lugn och harmonisk som då. Allt vi fick uppleva. Världens giftigaste orm i djungeln en natt. Den som låg vid stigen och för första gången fick mig att drabbas av panik. Doran tog tag i mig, ett rejält grepp, sa åt mig att blunda och ledde hon mig förbi den där satans ormen. Sedan berömde hon mig, trots att det var hon som gjort största jobbet. Så typiskt Doran♥♥ Längtar och saknar henne varje dag. Så att jag ser fram emot nästa års semester är en underdrift!!

Min bästaste Mr Slim, en vän från högskoletiden, var här igår och tog en öl. Vi pratade förhållanden och hur svårt det kan vara att få dem att fungera som man önskar. Alltid skönt att snacka av sig med en kille, man kan vara så mycket mer brutalt ärlig på ett annat sätt än med sina tjejkompisar. Killar tycker inte synd om i lika stor utsträckning som tjejer gör. Vilket kan vara fantastiskt befriande.

Miss Swan har också funnits med, på telefon. Natten mot måndagen när det pracis hade hänt satt jag på bryggorna och grät och pratade med henne i säkert över en timme. Vi pratade om allt möjligt och någonstans under samtalet försvann den där akuta ledsenheten. Den där som gör så ont att man knappt får luft mellan hulkningarna.

Vänner. Utan dem är livet inte värt någonting.

Just nu är jag i den där fasen att jag tänker att jag aldrig mer borde gå in i ett förhållande. Kanske är det liksom inte menat att just jag ska passa in i ett sådant där ramavtal. Jag gillar att vara själv. Känslan av att inte behöva bry mig om vad någon annan tycker utan bara göra som jag vill. Inte behöva fråga, bara köra. Risken är ändå att jag gör som jag vill oavsett. Ska man ha en åsikt i en inredningsfråga bör man ha samma syn på färg och form som jag. Och ja!! Jag gillar att ha rent runt omkring mig, mitt hem är min borg, men jag tycker inte om att städa efter andra. Och gör jag det ska man vara på det klara med att de sysslor som har delats upp oss mellan görs som utlovat. Inte tre veckor senare när dammråttorna är så stora att hunden blir rädd för dem. Men framförallt ljug inte för mig!! Jag klarar inte av att leva med någon som försöker vara hemlig, är vi tillsammans så delar vi vår vardag, inte bara utvalda delar av livet. Frågar jag vem du smsar mitt i natten ska inte svaret vara "måste jag berätta allt för dig?".

Jag är inte på något sätt en felfri människa, men jag vet att be om ursäkt när jag sagt eller gjort något dumt. Jag gör det till och med när jag vet att jag inte gjort något fel i rädsla att förlora personen i fråga. Ja!! Jag har 'abandonment issues', det är ingen hemlighet för mig heller. Men jag tål inte folk som av princip aldrig ber om ursäkt för att det är att visa sig svag. Köper inte den koppen te. Så säg för fan förlåt om du gjort eller sagt något du inte borde!! Ingen är felfri.

Så nej jag kanske inte passar i ett förhållande. Samtidigt är jag världens varmaste och närhet är som näring för min kropp och själ. Att komma hem till en tom lägenhet varje dag kommer vara skönt första veckan möjligen, sen kommer det kännas tomt. Kylen kommer återigen vara vara fylld av vin, öl, vindruvor och mjölk, precis så som när exet öppnade mitt kylskåp för första gången. För att laga mat är verkligen inte min grej!! Ska jag laga mat åt någon annan kan det vara trevligt. Annars är det liksom inte värt besväret. Jag kan leva på jordgubbsfil resten av mitt liv. Så det bästa med att bli singel är att alla mina sambokilon borde rinna av utan ansträngning. För är jag själv äter jag inte så mycket och oftast inte så onyttigt. Så grattis!! Jag kommer återfå min singelvikt igen.

Det kommer bli så tomt så tomt. Ingen som snarkar bredvid mig i sängen, ingen att hålla handen i soffan med och ett obefintligt kärleksliv. För tanken slog mig idag. För första gången på fem år kommer jag vara intim med någon annan. Det känns jättekonstigt. Jag som inte ens gillar att dejta. På tok för nervöst!! Får mig mest att må illa faktiskt. Sist jag var singel så var jag det i tre år och jag vet ju att det liksom inte är lätt att hitta någon. När jag insåg det sist gick jag med på en sådan där dejtingsite och det var så jag "träffade" exet. Så den källan är redan uttömd. Så ja i den här fasen jag är i just nu så tror jag fast och hårt på att jag nu och för all framtid kommer förbli singel. För vem vill ha en sämre begagnad 33-åring med möjlig cancer, stora svårigheter/om ens möjligt att få biologiska barn, överviktig och ett hett temperament?? Sa jag att jag hade humor förresten?? Nä, gjorde väl inte det, men jag får väl hoppas att det finns någon därute som har det som enda kriterium.

Over and out 

Famlar i ett hav av tårar. Samtidigt vet jag att det är den enda vägen framåt. Vi har tärt på varandra för mycket, det finns kärlek kvar och vi skiljs som vänner, men det gör det inte lättare. Just nu är inte skillnaden märkbar, vi bor ju fortfarande tillsammans, så just nu är det värst med allt det praktiska som vi inte lyckats klura ut hur vi ska lösa. Sambon måste hitta någonstans att bo så att vi kan bli fd sambos. Först då tror jag den riktiga smärtan kommer göra sig kännbar. Under tiden gråter jag för allt som vi inte kommer göra tillsammans längre, för alla planer och framtidsutsikter som nu blivit utsuddade.

Till en början kunde jag inte se att vi ens ska fortsätta som vänner. Jag sa att han får ta Nelson, jag skulle inte klara av att se honom flera gånger i veckan. Inte kunna få ro att läka ifred. Han vill att vi ska vara vänner, för vi är ju varandras bästa vänner. Vi är bra som vänner. Det är som vänner vi ska fortsätta. Idag gav jag med mig. Klart vi ska vara vänner, vi behöver bara sätta lite ramar för vår fortsatta vänskap. Jag vill inte veta om han ska på dejt eller med vem. Vi kan dela Nelson, prata fotboll och se dokumentärer ihop. Vi kan smsa när det händer något kul som vi vet att den andre skulle uppskatta. Hur allt det här ska gå till vet jag faktiskt inte, men i den bästa av världar är det vad jag nu hoppas på iaf. Under tiden lyssnar jag på min syster i lurarna medan jag intalar mig själv att tro på låttextens budskap. Kanske en dag..

Tomorrow is gonna be better

* Om du inte får upp låten med en gång klicka då på förstoringsglaset uppe till vänster, sök på "reinfeldt" och välj sedan låten Tomorrow is gonna be better i listan.

Mina systrar är otroligt musikaliska. Mellansyster har skrivit egna låtar sedan hon lärde sig spela gitarr. Idag hittade jag till en sida där hon lagt upp lite låtar. Som om jag behövde gråta mer idag.. Hittade en låt hon spelat in som hon inte skrivit själv. En av mina favoriter som bär så många minnen med sig. Den dagen jag dör hoppas jag att hon orkar spela den för mig. Och även om hon nu må bli arg att jag lägger ut hennes version av denna fantastiska låt så skiter jag faktiskt i det. Den är för bra för att ligga undangömd.

Älskar dig syster!! Och jag älskar din otroliga röst ackompanjerad av en gitarr  ♥ ♥ 

Hallelujah

* Om du inte får upp låten med en gång klicka då på förstoringsglaset uppe till vänster, sök på "reinfeldt" och välj sedan låten Hallelujah i listan.

Någonstans mellan sömn och verklighet vaknade jag. Solen tittade in genom gardinerna och vovven snarkade sött. Sträckte mig förnöjt och undrade vad den här dagen skulle bjuda på. Så slog det mig. Som en handboll rakt på näsroten. Det är slut. Snart bor vi inte här. Jag sover inte i den här sängen. Vaknar inte med en mumsig liten pälsboll. Kliver upp själv till ljudet från en klocka som väcker mig ur mitt drömland.

Jag vill skylla allt på den här jävla sjukdomen. På Rutger som kom emellan mig och kärlekarna, men så är det inte. Jag kan inte skylla allt ont på det där onda som växer i min mage. För det var på väg utför redan innan. Det enda Rutger gjorde var att skynda på förloppet. Själv har jag blundat. Har försökt knipa ihop mina ögon så hårt det går och samtidigt sprungit med limmet och försökt lappa ihop bitarna som hållit oss samman. Igår höll inte de påbättrade lagningarna. Luften gick ur och nu vet jag inte vad jag är. Hjärnan är så härjad av senaste månadernas prövningar att jag inte känner. Visst jag gråter, men jag ser även framåt.

Livets gång. Det går upp och det går ner och det går hit och det går dit. Allt skit har en tendens att samlas på hög. Så snart borde det vända. Det borde bli min tur att skratta mig lycklig till sömns. Jag försöker iaf intala mig själv det.