Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..

Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nånsin heller skulle prova igen. Men så var det. Några dagar innan jag flyttade isär med exet dök det upp ett mail som fångade mitt intresse. Några enkla rader. Jag svarade. Och ju fler rader vi växlade dessto intensivare blev kommunikationen. Efter två veckor och i lugnet med mitt nya egna hem så fick han mitt nummer. Några minuter senare ringde han. Ju mer vi pratade ju mer upptäckte vi hur lika vi är. På snudd helt sjukt lika varann i så mångt och mycket. På de punkter vi upptäckt olikheter såhär långt så kompletterar vi istället varandra. Och någonstans under alla de många timmarna vi spenderade tillsammans i telefon så blev vi kära. Ja. Utan att ens träffat varandra. I ett kärleksberusat ögonblick kom jag på mig själv med att bjuda hem honom. Visst min syster skulle komma på besök och sova över hon också och på lördagen hade jag bjudit in mina nära och kära på räkskiva. Han tackade ja. Modigt tyckte jag. Träffa mina bästa vänner och systrar första helgen vi skulle umgås.

Den 12 september tog han bilen från Göteborg. Jag pratade med honom hela vägen till Stockholm. Fem timmar av nervositet och uppriktig glädje över att äntligen få träffas. GPS:en ledde honom på villovägar när han kört innanför tullarna. Jag blev tvungen att bege mig ut och leta efter honom. Till slut stannade han bara och fick beskriva vad han såg och ja vart stod han om inte utanför min mammas jobb bara två minuter bort. Vi lade på. Lite spänning fick det ju allt vara. Han var nervös, det var inte jag, förrän jag klev runt hörnet till parkeringen där jag visste att han skulle stå, då skuttade mitt hjärta till och slog några extra slag. Och där stod han i full militärmundering. För jo han hade minsann uppfattat min uppskattning för män i uniform. Jag hade såklart sett bilder på honom, men ingen av dem gjorde honom rätta. Han är SÅ mycket snyggare i verkligheten!! Jag blev så blyg att jag knappt vågade titta på honom när jag gick de där sista stegen till hans famn. Han hade åkt fem timmar i en varm militäruniform, för min skull. Så fort våra läppar möttes så visste jag. Det här är mannen jag vill spendera resten av mitt liv med. Folk får säga vad de vill. Det är bara jag som kan säga när jag hittat den rätta. Och det har jag!!

 

En plats i solen

25 november 2013 19:44

oh vilken underbar historia, vad glad jag blir av och läsa detta :)

http://enplatsisolen.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...

  Det har varit mycket intryck den gångna veckan, därav de få orden. Har tagit tid att smälta och landa i något som jag inte ens riktigt vågat hoppas på. Helgen som gick så firades beskedet och nya lägenheten med vänner och systrar och kärleken. D...