Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats. Snarare tvärtom, när jag slutat hoppas och hängav mig åt det faktum att jag aldrig skulle älska och bli älskad. För det var många aldrig..

Aldrig..

släppa in någon

låta någon nära

bli kär

visa vem jag är

hoppas på kärlek för min egen del

visa mig sårbar

bli gammal med någon

flytta ihop med någon

bli mamma

Det var många aldrig som aldrig blev, men som jag trodde blint på för några veckor. Men det var även en tro på att jag nu skulle få rum att vara mig själv. Att inte bli hunsad och hånad för att jag är jag. Jag trodde starkt på att jag skulle bli frisk, även om jag funderade i termer ”till vilken nytta”. För vad skulle jag med en fungerande livmoder till om jag ändå inte hade någon att dela den med. Jag var för gammal att skaffa barn, för om jag nu någonsin skulle träffa den rätta så skulle det ju naturligtvis vara för sent. Jag skulle aldrig släppa någon in på livet ändå, för feg att våga bli sårad igen. Och skulle jag träffa någon skulle jag ALDRIG någonsin flytta ihop med denna någon. Ingen skulle någonsin få styra i mitt hem.

Visst har jag hört folk säga att det är när man är som minst öppen för det som det händer. Och det var verkligen så. Jag trodde jag var helt stängd, men min livsglädje höll fönstret öppet. Jag trodde jag skulle gråta som besatt när jag flyttade. När vi sa hejdå. Men så var det inte. Jag var liksom klar. Långt innan. Det vara bara mitt medvetna jag som inte visste om det. När flyttlasset gick så var jag istället lycklig. Äntligen skulle jag få rå om mig själv. Läka. Må bra i mitt eget hem som jag gjort förr. Så när flyttkarlarna lämnat och mamma åkt hem och jag stängde dörren om mig där i min nya lya så kom det inga tårar. Istället drog jag på musiken på högsta volym, glada melodier som fick mig att skråla ikapp och dansa mellan kartonger och osorterade möbler och kassar. Jag var lycklig för första gången på så många år att jag glömt hur det var att fnatta runt i total glädje. Att det var rätt tid att träffa C var jag inte alls medveten om, det enda jag visste då var bara att jag ville ha mer. Att jag aldrig vill säga aldrig till livet och kärleken igen. Ibland är tajmingen rätt helt enkelt, även om man inte har en aning utan bara snubblar in i framtiden.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...

  Det har varit mycket intryck den gångna veckan, därav de få orden. Har tagit tid att smälta och landa i något som jag inte ens riktigt vågat hoppas på. Helgen som gick så firades beskedet och nya lägenheten med vänner och systrar och kärleken. D...