Kvällspromenad med Nelson. En vacker sensommarkväll. Hjälpte inte mot magvärken, men jag är lyckligare nu..

En av mina kära bloggläsare tipsade mig om en väldigt passande låt igår. Har suttit och tittat på videon och lyssnat på låten. Så fantastisk detta blonda yrväder, hon kan verkligen leverera texter som går rakt in i hjärtroten. Med ex-sambon försvann musiken. Just nu håller jag på att claimar tillbaka detta otroliga uttryckssätt. Googlar runt i jakt på musik som kan lysa upp en sensommarkväll när mörkret lagt sig. Som kan peppa och som kan få mig att älta klart och gå vidare. För det är dags att få det överstökat. Visst, det kommer inte gå i ett nafs, inte lätt att städa undan fem år av sitt liv. Men jag känner mig ändå redo att göra jobbet. Jag måste resa mig och försöka komma till nästa steg.

Mellanyster spelade en annan låt på vägen upp till släktingarna i norr förra helgen. Hon tyckte den passade mig nu. Och när jag satt där i bilen kom jag på mig själv med att småle. Ja, jag är ändå lyckligare nu!! Visst jag borde gjort slut för länge sen, men jag var tvungen att mala beslutet ganska länge, vilket faktiskt gör att nu när jag äntligen vågat ta klivet ut i det okända så är jag på något sätt längre fram i processen än jag hade varit om jag kastat mig ut tidigare. Det går inte få något man redan gjort ogjort, det mesta händer allt som oftast av en anledning, så det är bättre att göra det bästa jag kan med framtiden.

Try med Pink

Texten till Try

Lyckligare nu med Linnea Henriksson

Fick ont i magen igår natt. Skulle varit på träningsläger på Bosön idag. Vovven skulle fått hänga med eftersom exet är bortrest med jobbet i fyra dagar. Blir inte alltid som man tänkt sig.. Så är det ju. Samtidigt är det ett smakprov på hur det kommer bli att bo själv. Och visst det är helt okej, nu när jag har sällskap av Nelson. Det som river inom mig just nu är vart jag kommer bo framöver. Att känna sig hemma och ha en fast punkt har alltid varit viktigt för mig, speciellt nu. Så att inte veta vart jag kommer bo nu när vi måste byta lägenheten vi precis bytt till oss till två lägenheter känns jobbigt. Speciellt som exet vill att vi ska byta så snabbt som möjligt, medan jag vill hitta något bra i första hand. Det var ju faktiskt mitt kontrakt från början och jag bodde i en jättefin 1:a på en fin adress i innerstaden när han flyttade in hos mig, så jag tänker inte byta ner mig bara för att han vill byta så snart som möjligt. Nä, nog om soppan jag sitter i.

Ska ta en kvällspromenad med Nelson och hoppas på att den gör underverk mot det onda i magen, så jag får sova inatt. Ser fram emot den dag då jag kan se tillbaka på den här tiden jag går igenom nu och säga att det gjorde mig starkare. Önskar ibland att det fanns en snabbspolningsknapp när livet blir för jobbigt. Men det vore ju fusk.. Inte det som gör att man blir starkare, men ibland undrar jag hur många prövningar livet tänker ge mig, kan det inte ta och räcka nu!?!? Är starkare än de flesta som det är nu ändå. Inte schysst att sparka på någon som redan ligger. Sträcker mig efter fjärrkontrollen..

Den där elektriska ilningen när två kroppar nuddar varandra, som om det går en pirrande stöt av välbehag genom hela kroppen. Behovet av att bara vara nära. Finns det en skönare känsla? Själv skrämmer den mig. När hjärtat säger "all in" men förståndet säger "ta det lugnt nu!!". Balansen är svår att manövrera. Tycker inte om att spela spel, jag vill veta vad som gäller, annars leker min hjärna gisnningslekar varje vaken minut. Gråzoner är inget för mig!!

Och där står gitarren och väntar på att bli spelad

torkade blommor pryder bordet

knotten svärmar

fjälluften lätt och sval med doft av tall

vitmossan så oändlig att den ter sig som den blekaste strand

två ja och dans långt in på sensommarnatten

däri tältet med skratt och sång

en helg av kärlek

för kärleken

Huvudet bubblar. Av frågor. Magen pirrar. Av oro. Hur släpper man någon som redan gått vidare?? Som sitter och sms:ar mitt i natten med en tjej han snart ska flytta in på "soffan" hos. Hur frigör man sitt hjärta så att det finns rum att släppa in någon annan?? Knuffar man ut den ena och gör plats för nästa som kan tänkas dyka upp längs vägen?? När alla längre förhållanden jag haft slutat på liknande sätt. Visserligen vägrar jag tro att det inte skulle finns nån där ute som faktiskt kan älska mig för den jag är. Som jag inte behöver knyta dubbelknutar på mig själv för att behaga. Men hur gör man?? Min kloka kollega skrev precis att "man ska nog bara låta sig flyta med på livets väg, det brukar bli ganska bra i slutändan ändå - man måste nog se sig för och bestämma själv när man har en valmöjlighet. Ödet bestämmer ändå om det!". Och jag håller med. Men huvudet bubblar ändå och magen vill inte sluta åka berg-och-dal-bana. En dag kommer hjulet sluta snurra och vagnen stanna på rätt station. Hoppas jag har förstånd nog att ta rätt beslut då..

Sitter och lyssnar på Natteravn och drömmer mig bort. En dag kanske nån kallar på mig..

Natteravn av Rasmus Seebach

Har svårt att sova igen. Inte så konstigt kanske med allt som pågår runt omkring mig. Känslan av att inte ha ork eller förmåga att ta tag i saker är också tillbaka. Det fungerar iaf att jobba, vilket för mig är guld värt. Likaså att jag tagit ett aktivt beslut och börjat spela handboll igen hjälper mig vidare. Samtidigt tackar jag någon högre makt, låt oss kalla det ödet, för att jag faktiskt tagit mig ur depressionen jag led av i våras. Visst, det var inte på egen hand, det var i tablettform, men just nu är jag glad för att min privata gynläkare lyckades övertala envisa mig att ta lite syntetisk hjälp.

Jag har aldrig trott på någon gud, men jag respekterar de som gör det så länge det . Till viss del tror jag på ödet. Mycket styr man över själv, men ibland inträffar det konstiga saker som inte går att förklara på annat sätt än att det var livets tillfälligheter som klev in och svingade sitt trollspö. Som att mamma träffade sin man på golfbanan. Det handlade om sekunder och att hon kände igen honom från ungdomsåren då de var vänner och han upp över öronen förälskad i mor min. Andra gånger när folk går tragiska öden till mötes skyller vi just på ödet. Vi vill så gärna ha något att hänga upp skuldfrågan på. För livet är ju inte rättvist och hur förklarar man det annars när folk drabbas av sjukdom eller annat som de inte borde? Allt är inte alltid logiskt, även om mycket är det, det kan man ju iaf konstatera. Oavsett vad man tror så tror jag att somliga saker som inträffar beror på ödet. Så jag kämpar på och hoppas att ödet ler åt mitt håll nån gång snart.

Jag är så rädd. För allt det okända som väntar och för sådant jag vet kommer inträffa. Obehaget av att gå på en date. Handsvetten som aldrig annars existerar. Munnen som lever sitt eget liv och levererar fullkomligt ovettiga saker i 180 km i timmen. Första kyssen. Att ta av kläderna inför någon ny. Baksidan av myntet, att ingen väntar där hemma. Ingen som gör att man behöver gå hem från jobbet. Ingen att prata med om saker man varit med om under dagen, ingen att mysa och vara nära med.

Har aldrig gillat att inte veta som kommer härnäst. Nu känns det som att hela min framtid är höljd i dunkel. Överraskningar i all ära, men de får vara av den karaktär att jag kan skratta åt dem. Att inte veta vart jag kommer bo, inte veta om jag har cancer, om jag kommer kunna skaffa barn, om jag slipper operera mig, om jag kommer bli lycklig med mitt nya singelliv känns som otrevliga paket att öppna. Hade helst sett att de var inslagna i cellofan. Men livet håller hårt på sina hemligheter. Vem vet vad det bjuder på härnäst..

Så var det dags för handbollsträning igen. Det var en extra festlig dag eftersom Miss Swan idag skickade in övergångspapprena till Svenska Handbollförbundet. Snart spelar vi åter tillsammans i samma lag igen. Så fantastiskt roligt!! I vår moderklubb där vi växte upp ihop. Där vi lärde känna varandra. Ett band starkare än något annat har formats där på handbollsplanen. Alla turneringar vi varit på runt om i Sverige. Nätter med hyss och bus. Sorg. Vi har delat mycket jag och Miss Swan.

Vi lunkade runt i centrum innan träningen, tog en sallad och sen bestämde vi oss för en tur på byn. Hade ju så mycket tid över innan det var dags. Miss Swan styrde kosan mot stranden där vi rullade runt fulla som 15-åringar. Idag tedde den sig så liten. Otroligt vackert. På andra sidan hav och ovanför land hängde stora moln med kvastar av regn inunder sig. Där vi stod var det sol.

På vägen tillbaka mot byn tog vi en sväng förbi min pappas nya hus. Vi slog upp adressen på Ratsit. När vi närmade oss drog jag ner solbrillorna och lutade ansiktet mot insidan av armen. Ingen var hemma. Fönstrena var mörka och balkongdörrarna stängda i det stora huset med tre våningar vid marinan. Konstig känsla att smyga så på sin egen far. Men det är så vårt förhållande har blivit. I bilen var humöret oförändrat på topp. Inte var vi särskilt sugna på att träna, men så fort man kliver in i hallen kommer suget tillbaka. Det gick bra idag. Riktigt bra för att ha varit borta i 1,5 år. Och inte fick jag ont i ryggen ens. Svetten brände i ögonen och glädjen att få spela klisterboll var stor. I helgen blir det träningsläger!!