Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen på KS om detta. Som om det vore ett problem. Varför är jag inte bara som alla andra??

När jag haft tid och smälta och älta den tid som gått sedan beskedet på Lucia-dagen förra året så har jag dock insett ett och annat. Jag kanske inte har smält alla isberg än. Men det jag kommit fram till är att jag ser annorlunda på livet nu. På saker och ting i största allmänhet. Jag tar dagarna som de kommer med öppet sinne. Även måndagar och söndagar kan vara bra dagar, de är dagar som alla andra med möjligheter och chansen att få se mer, lära mer och känna mer. Jag ser faktiskt vackra saker i min omgivning, dock även på helgdagar ;) Mitt intresse för det kreativa har fått mig att börja fota igen. Och som jag har saknat att skapa bilder av världen såsom jag ser den. För jag tycker om att hitta pärlorna i livet och kunna visa andra hur vackra vardagliga ting är för dem som inte ser världen såsom jag ser den. Även om jag tidigare trott på devisen ”det ordnar sig alltid” så tror jag på fullaste allvar att saker och ting faktiskt gör det. Jag är mer positiv och jag skrattar mer hjärtligt när jag skrattar.

Visst finns oron kvar. Att cancern ska komma tillbaka. Men glädjen över att jag just NU är frisk är så stor. Det som händer sen kan jag inte styra över nu. Jag kan ägna framtiden tankar, men jag tror att vad som än händer så klarar jag det. Tidigare så förskönade jag livet, nu vet jag att jag inte längre behöver göra det. Livet är allt bra skönt ändå.

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats. Snarare tvärtom, när jag slutat hoppas och hängav mig åt det faktum att jag aldrig skulle älska och bli älskad. För det var många aldrig..

Aldrig..

släppa in någon

låta någon nära

bli kär

visa vem jag är

hoppas på kärlek för min egen del

visa mig sårbar

bli gammal med någon

flytta ihop med någon

bli mamma

Det var många aldrig som aldrig blev, men som jag trodde blint på för några veckor. Men det var även en tro på att jag nu skulle få rum att vara mig själv. Att inte bli hunsad och hånad för att jag är jag. Jag trodde starkt på att jag skulle bli frisk, även om jag funderade i termer ”till vilken nytta”. För vad skulle jag med en fungerande livmoder till om jag ändå inte hade någon att dela den med. Jag var för gammal att skaffa barn, för om jag nu någonsin skulle träffa den rätta så skulle det ju naturligtvis vara för sent. Jag skulle aldrig släppa någon in på livet ändå, för feg att våga bli sårad igen. Och skulle jag träffa någon skulle jag ALDRIG någonsin flytta ihop med denna någon. Ingen skulle någonsin få styra i mitt hem.

Visst har jag hört folk säga att det är när man är som minst öppen för det som det händer. Och det var verkligen så. Jag trodde jag var helt stängd, men min livsglädje höll fönstret öppet. Jag trodde jag skulle gråta som besatt när jag flyttade. När vi sa hejdå. Men så var det inte. Jag var liksom klar. Långt innan. Det vara bara mitt medvetna jag som inte visste om det. När flyttlasset gick så var jag istället lycklig. Äntligen skulle jag få rå om mig själv. Läka. Må bra i mitt eget hem som jag gjort förr. Så när flyttkarlarna lämnat och mamma åkt hem och jag stängde dörren om mig där i min nya lya så kom det inga tårar. Istället drog jag på musiken på högsta volym, glada melodier som fick mig att skråla ikapp och dansa mellan kartonger och osorterade möbler och kassar. Jag var lycklig för första gången på så många år att jag glömt hur det var att fnatta runt i total glädje. Att det var rätt tid att träffa C var jag inte alls medveten om, det enda jag visste då var bara att jag ville ha mer. Att jag aldrig vill säga aldrig till livet och kärleken igen. Ibland är tajmingen rätt helt enkelt, även om man inte har en aning utan bara snubblar in i framtiden.

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Provsvaren hade kommit från KS. De hade visst prioriterat mina prover.

- De kan inte längre hitta någon cancer, sa läkaren som två veckor tidigare hade tagit proverna.

Alla glädjekänslor som svallade över mig var.. Ja jag kan faktiskt inte finna några ord för de känslorna. De var helt enkelt: överväldigande. Kärleken höll mig i handen. Vi pratade om framtiden. Att jag aldrig kommer bli friskförklarad. Att jag så länge jag inte opererar mig måste gå och ta prover var 3-4 månad. Att jag slipper KS, att Sabbatsberg istället tar över min vård, vilket jag önskat. Läkaren som tagit över mitt fall ville ändå göra en ny gynundersökning eftersom jag som vanligt fått en infektion efter provtagningen. Kärleken fick stanna, satt vid huvudänden och höll mig i handen. Helt sjukt efter att ha träffat någon så kort tid, men med min C är allt så rätt, så naturligt och jag bara vet att det kommer vara han och jag så länge jag lever. Så fort dörrarna slog igen bakom oss kramade vi om varandra där i sjukhuskorridoren. Båda två så jäkla glada. Äntligen någon att dela alla med- och motgångar med. Äntligen kärlek på riktigt. För det är jag värd har jag fått veta.

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..

Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nånsin heller skulle prova igen. Men så var det. Några dagar innan jag flyttade isär med exet dök det upp ett mail som fångade mitt intresse. Några enkla rader. Jag svarade. Och ju fler rader vi växlade dessto intensivare blev kommunikationen. Efter två veckor och i lugnet med mitt nya egna hem så fick han mitt nummer. Några minuter senare ringde han. Ju mer vi pratade ju mer upptäckte vi hur lika vi är. På snudd helt sjukt lika varann i så mångt och mycket. På de punkter vi upptäckt olikheter såhär långt så kompletterar vi istället varandra. Och någonstans under alla de många timmarna vi spenderade tillsammans i telefon så blev vi kära. Ja. Utan att ens träffat varandra. I ett kärleksberusat ögonblick kom jag på mig själv med att bjuda hem honom. Visst min syster skulle komma på besök och sova över hon också och på lördagen hade jag bjudit in mina nära och kära på räkskiva. Han tackade ja. Modigt tyckte jag. Träffa mina bästa vänner och systrar första helgen vi skulle umgås.

Den 12 september tog han bilen från Göteborg. Jag pratade med honom hela vägen till Stockholm. Fem timmar av nervositet och uppriktig glädje över att äntligen få träffas. GPS:en ledde honom på villovägar när han kört innanför tullarna. Jag blev tvungen att bege mig ut och leta efter honom. Till slut stannade han bara och fick beskriva vad han såg och ja vart stod han om inte utanför min mammas jobb bara två minuter bort. Vi lade på. Lite spänning fick det ju allt vara. Han var nervös, det var inte jag, förrän jag klev runt hörnet till parkeringen där jag visste att han skulle stå, då skuttade mitt hjärta till och slog några extra slag. Och där stod han i full militärmundering. För jo han hade minsann uppfattat min uppskattning för män i uniform. Jag hade såklart sett bilder på honom, men ingen av dem gjorde honom rätta. Han är SÅ mycket snyggare i verkligheten!! Jag blev så blyg att jag knappt vågade titta på honom när jag gick de där sista stegen till hans famn. Han hade åkt fem timmar i en varm militäruniform, för min skull. Så fort våra läppar möttes så visste jag. Det här är mannen jag vill spendera resten av mitt liv med. Folk får säga vad de vill. Det är bara jag som kan säga när jag hittat den rätta. Och det har jag!!