Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats. Snarare tvärtom, när jag slutat hoppas och hängav mig åt det faktum att jag aldrig skulle älska och bli älskad. För det var många aldrig..

Aldrig..

släppa in någon

låta någon nära

bli kär

visa vem jag är

hoppas på kärlek för min egen del

visa mig sårbar

bli gammal med någon

flytta ihop med någon

bli mamma

Det var många aldrig som aldrig blev, men som jag trodde blint på för några veckor. Men det var även en tro på att jag nu skulle få rum att vara mig själv. Att inte bli hunsad och hånad för att jag är jag. Jag trodde starkt på att jag skulle bli frisk, även om jag funderade i termer ”till vilken nytta”. För vad skulle jag med en fungerande livmoder till om jag ändå inte hade någon att dela den med. Jag var för gammal att skaffa barn, för om jag nu någonsin skulle träffa den rätta så skulle det ju naturligtvis vara för sent. Jag skulle aldrig släppa någon in på livet ändå, för feg att våga bli sårad igen. Och skulle jag träffa någon skulle jag ALDRIG någonsin flytta ihop med denna någon. Ingen skulle någonsin få styra i mitt hem.

Visst har jag hört folk säga att det är när man är som minst öppen för det som det händer. Och det var verkligen så. Jag trodde jag var helt stängd, men min livsglädje höll fönstret öppet. Jag trodde jag skulle gråta som besatt när jag flyttade. När vi sa hejdå. Men så var det inte. Jag var liksom klar. Långt innan. Det vara bara mitt medvetna jag som inte visste om det. När flyttlasset gick så var jag istället lycklig. Äntligen skulle jag få rå om mig själv. Läka. Må bra i mitt eget hem som jag gjort förr. Så när flyttkarlarna lämnat och mamma åkt hem och jag stängde dörren om mig där i min nya lya så kom det inga tårar. Istället drog jag på musiken på högsta volym, glada melodier som fick mig att skråla ikapp och dansa mellan kartonger och osorterade möbler och kassar. Jag var lycklig för första gången på så många år att jag glömt hur det var att fnatta runt i total glädje. Att det var rätt tid att träffa C var jag inte alls medveten om, det enda jag visste då var bara att jag ville ha mer. Att jag aldrig vill säga aldrig till livet och kärleken igen. Ibland är tajmingen rätt helt enkelt, även om man inte har en aning utan bara snubblar in i framtiden.

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Provsvaren hade kommit från KS. De hade visst prioriterat mina prover.

- De kan inte längre hitta någon cancer, sa läkaren som två veckor tidigare hade tagit proverna.

Alla glädjekänslor som svallade över mig var.. Ja jag kan faktiskt inte finna några ord för de känslorna. De var helt enkelt: överväldigande. Kärleken höll mig i handen. Vi pratade om framtiden. Att jag aldrig kommer bli friskförklarad. Att jag så länge jag inte opererar mig måste gå och ta prover var 3-4 månad. Att jag slipper KS, att Sabbatsberg istället tar över min vård, vilket jag önskat. Läkaren som tagit över mitt fall ville ändå göra en ny gynundersökning eftersom jag som vanligt fått en infektion efter provtagningen. Kärleken fick stanna, satt vid huvudänden och höll mig i handen. Helt sjukt efter att ha träffat någon så kort tid, men med min C är allt så rätt, så naturligt och jag bara vet att det kommer vara han och jag så länge jag lever. Så fort dörrarna slog igen bakom oss kramade vi om varandra där i sjukhuskorridoren. Båda två så jäkla glada. Äntligen någon att dela alla med- och motgångar med. Äntligen kärlek på riktigt. För det är jag värd har jag fått veta.