Direktlänk till inlägg 26 november 2013
Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Provsvaren hade kommit från KS. De hade visst prioriterat mina prover.
- De kan inte längre hitta någon cancer, sa läkaren som två veckor tidigare hade tagit proverna.
Alla glädjekänslor som svallade över mig var.. Ja jag kan faktiskt inte finna några ord för de känslorna. De var helt enkelt: överväldigande. Kärleken höll mig i handen. Vi pratade om framtiden. Att jag aldrig kommer bli friskförklarad. Att jag så länge jag inte opererar mig måste gå och ta prover var 3-4 månad. Att jag slipper KS, att Sabbatsberg istället tar över min vård, vilket jag önskat. Läkaren som tagit över mitt fall ville ändå göra en ny gynundersökning eftersom jag som vanligt fått en infektion efter provtagningen. Kärleken fick stanna, satt vid huvudänden och höll mig i handen. Helt sjukt efter att ha träffat någon så kort tid, men med min C är allt så rätt, så naturligt och jag bara vet att det kommer vara han och jag så länge jag lever. Så fort dörrarna slog igen bakom oss kramade vi om varandra där i sjukhuskorridoren. Båda två så jäkla glada. Äntligen någon att dela alla med- och motgångar med. Äntligen kärlek på riktigt. För det är jag värd har jag fått veta.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
|||||||
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
|||
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
|||
18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
|||
25 | 26 | 27 |
28 | 29 |
30 |
||||
|