Solen strilade in genom linnegardinen. Någon puffade på min hand. Jag kikar ner och där på golvet sitter Nelson och slickar på min hand som hänger utanför sängkanten. Flyttar in och bjuder upp. En glad vovve hoppar genast och lägger sig raklång längs mina ben. Skavfötters. Jag byter huvudända och lägger armen om hans varma kropp och kan känna lungorna fyllas och tömmas. Hypnotiserande. Somnar om, vaknar likadant. Härliga underbara vovve!!

Kommer sakna natt- och morgongoset. Att gå på långpromenad tillsammans. Busa runt på golvet och ha sällskap i soffan. Åh vad jag kommer sakna min underbara vovve!! Snart är jag bara helgmatte. Mycket omställningar jag kommer behöva justera, kalibrera och vänja mig vid. Men jag försöker ställa in mig på korta trevliga delmål. Saker att se fram emot. Idag när jag kom hem från kvällspromenaden och satt på balkongen i mörkret och rökte såg jag en varm lampa stråla ut från en grannes vardagsrumsfönster. En glad gubbe med rosiga kinder i varma färger. Den obligatoriska kräftskivslyktan. Så istället för inflyttningsfest får det bli nubbesånger och skaldjur. Inte för att jag ens gillar kräftor, men traditionerna runt hela kräftskivan är mysig. Så jag ska bjuda in vänner och systrar och fira en riktig traditionell kräftskiva i lägenheten som jag mellanlandar i. Något att se fram emot redan nu, innan inbjudningarna ens har skickats ut.

Ibland önskar man att man hade en kikare som man kunde se framtiden med. Har en hel hög med frågetecken som jag gärna skulle vilja räta ut. Samtidigt skulle det ju försöra all spänning i livet. Och skulle det vara något man vill förändra i en redan förutspådd framtid så ja, då går inte det.

Jag försöker göra allt jag kan för att hänga upp mitt liv på små kortsiktiga målbilder nu. Allt för att orka. Så jag ser fram emot att få boa in mig själv i en ny lägenhet. Att få inreda och göra mig hemmastadd. Men realiteten just nu är att jag inte ens vet om det kommer vara värt att packa upp alla flyttkartonger eftersom jag inte vet om jag kommer flytta snart igen. Men jag försöker lägga det åt sidan. Andra saker jag ser fram emot är att kunna göra vad jag vill, när jag vill, utan att behöva anpassa mig efter en sambo som tycker annorlunda. Jag ser fram emot att resa till NY i höst och hälsa på min äldsta barndomsvän. Jag ser fram emot att åka till Australien och hälsa på min bästa Dora nästa år. Jag ser fram emot att spela handboll.

Försöker skapa positiva bilder av minsta lilla och för det mesta lyckas jag ganska bra. Kanske är det så att jag förtänger och gömmer mina verkliga känslor, men just nu orkar jag inte känna dem. Får lufta dem lite i taget när styrkan kommer tillbaka.

Det är rofyllt att promenera runt sjön och i dagens kvava sensommarvärme gick vi i sakta mak.

Idag har vi byggt vidare på vänskapen. Tittat på fotboll. Gått på långpromenad runt sjön med Nelson. Packat och rensat ur våra garderober. Tillsammans. En lugn dag utan strider och hårda ord. Jag har sovit ikapp timmar från sömnlösa nätter. Känner mig lite hoppfull igen. Det kommer ordna sig det här. Jag kan klara av ensamheten och fylla tomheten med vänner, handboll, inredning och måleri. Kanske kommer det bli långa dagar på kontoret för att fokusera på annat än att komma hem till en tom tyst lägenhet. Det kommer alledeles säkert bli mer festande. Jag ska sluta röka och snusa igen, ett projekt som ska gå hela vägen i hamn denna gång. Funderar på att börja fota igen. Kanske dyker det upp något nytt intresse eller hobby på vägen. Till slut kanske allt det här som pågår just nu känns fjärran.

Om jag hade en gunga vid sjön skulle jag sitta där och vagga mig själv till ro när själen söker efter syre.

Var lite spänd på vad som väntade där hemma när jag öppnade dörren igår. Ett snabbt "hej" och doften av mat. Vi pratade och även om det var trevande till en början så lade sig lugnet efter bara en liten stund. Stridsyxan grävdes ned. Ingen som tjänar på att kriga. Tillsammans som par fungerar vi inte, men som vänner har vi roligt. Så packandet fortskred med många skratt och några glas vin gjorde själva jobbet lite mer uthärdligt. Ibland blev det en paus på balkongen när tårarna kom. Som när jag hittade en torkad bukett röda rosor. De första blommorna jag fick av honom på vår första alla hjärtans dag 2009. Han var på kryssning och hade beställt ett bud med nalle, kvast och lite lyxig choklad. Jag vägrade öppna dörren när blombudet plingade på, jag öppnar aldrig för folk jag inte känner, men blev glatt överraskad när jag såg vad som lämnats kvar där utanför. Blev så rörd när jag läste det lilla kortet, när jag insåg att han faktiskt tänkt till, var så nykär man kan vara och nu var det dags för dem att gå i sopen. En av taggarna tog ett sista farväl när jag knölade ner buketten i den fullproppade papperskorgen. Symboliskt så det förslår.

Det river i mitt hjärta att berätta det här. Gör så fruktansvärt ont att flytta isär. Vill bara gråta och dra täcket över huvudet och hoppas jag vaknar upp till en bättre verklighet. En där mitt hjärta inte blöder och jag behöver oroa mig för provresultat. Sitter i det öppna landskapet på jobbet men jobbar mest på att förhindra tårarna från att rinna. Det tar all min kraft. Mitt fulla fokus. Just nu. Spelar Pinks Try i lurarna och försöker gjuta lite mod i mig själv. Känner mig så ensam.. Vi bråkade igår. Hårda ord och jag stormade ut i ilska. Nu ska han flytta ut redan nästa helg i samband med den redan inplanerade flytten. Det var meningen att han skulle flytta 1 oktober egentligen. Han har tydligen väldigt bråttom iväg till den där tjejen han säger han bara är vän med men äter middag i "smyg" med och smsar med dagar och nätter igenom. Oj, låter inte ett dugg bitter, eller hur?? Det enda jag kan säga i mitt försvar är att jag är ledsen, det gör så jävla ont!!

Sov hos mellansyster inatt. Vägrade säga vart jag skulle och hos vem jag skulle sova till exet. Tycker inte jag behöver berätta det för honom när han inte är ärlig mot mig. Han sa att det kändes konstigt att jag drog iväg. På något sätt kändes det både lite skönt och sorgset. Sov faktiskt gott där på systers soffa, men idag är hjärtat tungt.. Ikväll ska vi prata.

Ibland påminns man om roliga saker från barndomstiden eller ungdomen på de mest konstiga sätt. Idag uppmärksammade en av mina vänner en episod i högstadiet. Det var nämligen så att hennes pappa på den tiden var säkerhetschef på Moderna Museet i Stockholm. Inget märkvärdigt tyckte vi tills det en natt försvann tavlor genom taket för nästan en halv miljard svenska kronor. Då blev livet helt plötsligt lite mer spännande. Eller ja, iaf för oss tonåringar..

Vi gick i olika klasser jag och min vän, jag i B och hon i C. Därför var lunchrasten en naturlig samlingstid för oss på dagarna. Så där satt vi och åt och tokade oss vid vårt bord i den skräniga matsalen. Några bord längre bort satt en medelålders man i kostym. Jag lade märke till honom eftersom han stack ut gentemot alla andra där inne och eftersom jag visste att han inte var en utav lärarna. Till en början noterade jag bara att han satt där några bord längre bort och åt. Efter en liten stund inbillade jag mig att han hade ett osedvanligt konstigt sätt att äta lunch på. Han liksom åt och så tittade han upp och iaktog min vän med jämna mellanrum. Det var iaf den känslan jag fick. Hon satt med ryggen mot honom, men jag hade perfekt uppsikt åt hans håll. Till slut blev jag så nojig att jag släpade med mig vännen mot brickinlämningen, trots att vi inte ätit klart, med förklaringen att jag skulle berätta en jättestor hemlighet. Hon följde förvånat och nyfiket efter. Då märker jag hur den kostymklädde mannen, som inte heller ätit klart, tar sin bricka och börjar gå efter oss. Mina misstankar liksom bara bekräftades av detta så jag tog min vän i armen och började springa mot utgången. Mannen lämnade inte ens in sin bricka han sprang bara direkt efter oss.. Paniken börjar krypa sig på nu. Vart tar man vägen när man är 15 år och blir jagad av en okänd man i kostym?? Ut!! Gruset knastrade under fötterna där vi sprang, vännen allt mer orolig och undrande vad jag håller på med. Släpar henne med den sista biten innan vi kan vika av runt ett hörn. Där stannar vi och jag kikar spänt runt hörnet. Mannen kommer spingade efter!!

- Vi blir förföljda!! viskar jag med uppjagad röst.

- Äh, du menar han, säger vännen och pekar på mannen som nu står och tittar på oss från någon meters avstånd. Det är min bodyguard!!

- Bodyguard?? undrar jag.

- Ja du vet som i filmen. Jag får egentligen inte berätta något.. Han är från SÄPO. Efter de stal tavlorna har vi fått hotfulla samtal och de tycker jag behöver en livvakt.

Som vi har skrattat åt det här genom åren. Det fanns ju självklart ett allvar i hoten, annars hade hon ju aldrig fått skydd, men vi förstod ju inte allvaret i det hela då. Är man 15 år så är en egen livvakt ganska coolt och spännande. Vännen tyckte mest det var drygt att hon inte fick gå någonstans utan att livvakten måste köra henne och när hotet blåstes av var det ganska skönt att bli av med mannen i kostym.

Andra minnen kopplat till detta är hur jag kommer hem till vännen efter skolan. Det var mitt andra hem så jag visste vart extranyckeln låg gömd och hade inga betänkligheter så jag brukade till och med lyssna av telefonsvararen. Det gjorde jag den där eftermiddagen och det jag fick höra var ett kodat meddelande till vännens pappa. Den som ringde var Tommy Lindström och tillsammans lyckades de senare få tillbaka en del av tavlorna som blev stulna från Moderna. Inte med de sedvanliga svenska metoderna, då hade de aldrig fått tillbaka dem sa Tommy några år senare när jag intervjuade honom för en artikel när jag pluggade till journlist. Han är en fascinerande person Tommy, och vännens pappa också för den delen. De lekte inte bara detektiver, de var detektiver med mål och mening. Tommy hade förresten en väldigt intressant teori kring Palmemordet. Jag satt spänt och lyssnade i flera timmar i Tommys lägenhet inne i stan som jag blivit inbjuden till för intervjun. Men de teorierna kanske jag berättar om en annan gång..

Picasos Källan från 1923 som stals vid konstkuppen mot Moderna Museet.

Om du är nyfiken på Konstkuppen med stort K i Sverige kan du slå på TV:n nästa torsdag, då sänds en dokumentär om konststölden på Moderna.

TV3: Brottskod "Den största konstkuppen i svensk kriminalhistoria".

Ändhållplatsen.. 

Visste vad jag hade framför mig hela dagen igår. När jag kom hem skulle vi börja med det där som jag har förträngt så hårt att det först igår gick upp för mig att vi ska flytta nästa helg. Dröjde mig kvar på jobbet lite extra. Grämde mig. Vill inte packa, vill inte dela upp alla våra gemensamma saker i olika kartonger som till slut ska hamna i olika lägenheter. Tog mod till mig och tvingade mig till sist att åka hem. Till den älskade lägenheten vi valde tillsammans, med omsorg. Den ljusa fina, högt upp, med balkong i söderläge, nära vatten och natur. Den med ett tredje rum där vårt barn skulle få sova. Istället blev det prover och ännu flera prover i jakten på en graviditet och sen cancer och oändliga månader utan besked. Istället avslöjade sambon att han inte alls vill ha barn egentligen och förhållandet började gnissla mer högljutt än tidigare tills det kom att stanna vid ändhållplatsen. Och där står vi nu. Bland saker och kartonger som ska delas upp mellan oss. Bland brustna hjärtan och drömmar som aldrig blev.

Har inte skrivit något om min viktkamp på länge. Det innebär dock inte att den är över eller att jag lagt ner mitt mål med minus 15 kg på ett år. Jag startade i somras på 84,5 kg och imorse stod vågen på 81 kg. Det var mitt första delmål. Denna vikt var nämligen den jag kom hem med från året i Australien. Och då hade jag aldrig vägt mer i hela mitt liv. I våras när jag mådde som sämst tror jag till och med att jag vara uppe på 88 kg och vände. Så nu är jag på rätt väg mot min drömvikt. Bäst av allt är att jag redan börjar känna mig fin. Kunde ta på mig en kavaj idag som jag aldrig kunnat använda. Den har hängt där i garderoben sedan postorderföretaget skickade hem den till mig. Jag behöll den trots att jag inte kunde ha den eftersom jag "skulle ju ändå gå ner i vikt snart". Trodde jag.

Idag när jag äntligen kan använda den för första gången svassar jag runt som om jag redan vore av med alla 15 kg. Jag vet att det fortfarande är många kilon kvar innan jag når mitt slutliga mål, men idag känner jag mig fin. Känslan att även vissa kläder börjar bli för stora njuter jag också av till fullo. Idag är jag stolt att jag nått ett av mina delmål.