Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..

Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nånsin heller skulle prova igen. Men så var det. Några dagar innan jag flyttade isär med exet dök det upp ett mail som fångade mitt intresse. Några enkla rader. Jag svarade. Och ju fler rader vi växlade dessto intensivare blev kommunikationen. Efter två veckor och i lugnet med mitt nya egna hem så fick han mitt nummer. Några minuter senare ringde han. Ju mer vi pratade ju mer upptäckte vi hur lika vi är. På snudd helt sjukt lika varann i så mångt och mycket. På de punkter vi upptäckt olikheter såhär långt så kompletterar vi istället varandra. Och någonstans under alla de många timmarna vi spenderade tillsammans i telefon så blev vi kära. Ja. Utan att ens träffat varandra. I ett kärleksberusat ögonblick kom jag på mig själv med att bjuda hem honom. Visst min syster skulle komma på besök och sova över hon också och på lördagen hade jag bjudit in mina nära och kära på räkskiva. Han tackade ja. Modigt tyckte jag. Träffa mina bästa vänner och systrar första helgen vi skulle umgås.

Den 12 september tog han bilen från Göteborg. Jag pratade med honom hela vägen till Stockholm. Fem timmar av nervositet och uppriktig glädje över att äntligen få träffas. GPS:en ledde honom på villovägar när han kört innanför tullarna. Jag blev tvungen att bege mig ut och leta efter honom. Till slut stannade han bara och fick beskriva vad han såg och ja vart stod han om inte utanför min mammas jobb bara två minuter bort. Vi lade på. Lite spänning fick det ju allt vara. Han var nervös, det var inte jag, förrän jag klev runt hörnet till parkeringen där jag visste att han skulle stå, då skuttade mitt hjärta till och slog några extra slag. Och där stod han i full militärmundering. För jo han hade minsann uppfattat min uppskattning för män i uniform. Jag hade såklart sett bilder på honom, men ingen av dem gjorde honom rätta. Han är SÅ mycket snyggare i verkligheten!! Jag blev så blyg att jag knappt vågade titta på honom när jag gick de där sista stegen till hans famn. Han hade åkt fem timmar i en varm militäruniform, för min skull. Så fort våra läppar möttes så visste jag. Det här är mannen jag vill spendera resten av mitt liv med. Folk får säga vad de vill. Det är bara jag som kan säga när jag hittat den rätta. Och det har jag!!