Efter att ha hattat fram och tillbaka mellan jobb och sjukskrivning de senaste veckorna gick jag till min läkare idag. Igen. Verkar som en gång i veckan är grejen just nu.. Inställd på att jobba trots feber och magvärk blev jag riktigt ledsen när hon skickade hem mig med en ny sjukskrivning på två veckor och den tredje antibiotikakuren på rad. Tårarna var nära. Kanske var det febern som gjorde sitt också, kanske var det smärtan som gjorde sig påmind av undersökningen, men ledsen blev jag. Fick så hög feber att min läkare tyckte jag skulle sätta mig ner efteråt och dricka vatten innan jag började ta mig hemåt. Jag valde att vila i väntan på min tur på apoteket.

Tänkte ta en taxi hem, men fanns ingen i sikte så jag åkte kommunalt hem i sällskap av närmsta kollegan på telefon. Jag somnade i soffan när jag kom hem och vaknade lite senare av att mina två favvokillar kom och att vi fick besök av vår dog walker. Hon ska börja gå ut med Nelson redan nästa vecka så jag får vila ut den här jäkla infektionen ordentligt. Sambon vill inte betala dubbelt för både dagis och dog walker en månad, men jag ger mig och Nelson det i tidig födelsedagspresent. Vi är värda det! Att behöva lämna Nelson på dagis imorse var hemskt. Har bara tänkt på vad för jäkelskap de ska hitta på hela dagen tills han kom hem. Nu behöver vi aldrig lämna Nelson till de där enfaldiga och otrevliga människorna. Dessvärre får de betalt för en hel outnyttjad månad..

Hunddagis. Finns många åsikter och som första gångens hundägare så var det lite dubbelt, men vi var tvungna till slut eftersom vissa dagar inte går ihop. Trots att sambon jobbar skift behöver vi extra hjälp med Nelson. Första dagiset vi testade var oseriösa. De hade ingen koll på sin egen kö. Till sambon sa de att det var fullt men att det snart kanske fanns plats, till mig sa de att det fanns plats och att vi kunde komma förbi och testa redan dagen efter. När sambon ringde för att bekräfta dag och tid hänvisade de till sin kö. Man skulle maila så skulle föreståndaren höra av sig. Det var 5 månader sen..

Vi fick plats på ett nyöppnat dagis och vi var nöjda. Till en början. Sedan började de klaga på att Nelson är tjock och att han skulle behöva avlivas snart om han fortsatte vara så tjock. Vi blev såklart oroade och drog ner lite på hans mat, för man kan inte gå för snabbt fram när en vovve ska ner i vikt. Så blev det sambons födelsedag här i förra veckan och jag tänkte att nu kan vi äntligen fira något och vara glada efter allt cancerskit. Jag väckte på morgonen med egenplanterad orkidé och frukost på sängen. På kvällen lagade jag oxfilé och en massa god sallad. När jag sitter där och väntar på att mina killar ska komma hem från dagis får jag ett sms från sambon. De ställde ett ultimatum. Nelson måste ner i vikt för att få fortsätta på dagis. Han får inte längre gå promenader för han bilir så stökig mot slutet av promenaderna för att han är tjock. De var VÄLDIGT otrevliga och sambon försökte prata med dem, men fick bara veta att så länge vi inte tycker som dem så har vi fel. De förde en monlog inte en dialog.

Sambon kom hem arg och frustrerad och inte alls hungrig. Så middagen fick vänta. Jag ringde och bestämde tid att visa upp Nelson hos vår uppfödare. För att få veta hur överviktig han är och få tips om hur vi ska banta honom på bästa sätt. Sambon fixade en "dog walker". I helgen var vi hos vår uppfödare, som fött upp labbar i en massa år och har prisade vovvar. Domen: Nelson är lite överviktig, men vi ska inte dra ner drastiskt på hans mat. Vi ska bara dra ner på hans lunch, vilket vi ändå ska göra eftersom han inte ska ha lunch efter han fyllt 1 år i april. Jag ringde och sa upp vår plats på dagis. Imorgon tvingas vi ändå lämna honom där hos de otroligt otrevliga människorna. Det känns hemskt! Vi har en uppsägningstid på en månad.. Kommer må skit av att behöva lämna honom där i en hel månad till.

Får hålla tummarna för att det fungerar med den där "dog walker"-tjejen. Nelson ska träffa henne imorgon efter dagis. Bara hålla tummarna att det fungerar. Hon fnös åt vad de sagt på dagis. Trams! Trist att några med så felaktiga åsikter kan få en att må så skit när vi äntligen hade anledning att fira.. 

Så fick jag äntligen svar. Det kom med posten. Jag har inte cancer!! Just nu..

De hade försökt få tag på mig på telefon men inte lyckats och skickat ett brev istället. De ville för säkerhets skull även prata med mig så de hade bokat in en telefontid, två timmar senare samma dag som jag fick brevet. Stolpe in. Jag pratade så åter med läkaren jag var så kritisk till på KS. Den här gången var jag glad och upprymd, spänningarna hade börjat släppa. Bad om ursäkt att jag blev arg när vi hade träffats senast. Förklarade att få olika besked, oavsett om de är så mycket bättre än det första, skapar förvirring och misstro. Hon förstod mig och vi pratade om framtiden istället.

Status: inget visar för tillfället på cancer. De kommer fortsätta följa upp mig tills dess att de till slut opererar bort min livmoder. Hur ofta jag behöver gå och ta vävnadsprover beror på resultaten längs vägen. Förhoppningsvis kanske det kan glesas ut mellan gångerna de behöver söva mig och ta vävnadsprover framöver, men det är inget de kan garantera såklart. Nästa gång som de ska ta ett sådant prov har blivit tidigarelagt, jag behöver inte vänta i 3 månader. På grund av infektionen som inte släppt, och fortfarande håller mig sjukskriven, kan de inte ta det provet förrän jag är läkt och inte visat några symtom på infektion på ett tag. Jag kan förvänta mig att sjukdomen kommer och går under de åren jag har livmodern kvar. Så ena gången kommer det vara en massa myom och nästa gång några få eller inga alls.

Medan jag var glad och munter i telefon försökte dock läkaren den här gången dämpa min glädje. "Det kan ju utvecklas till cancer så småningom. Det handlar ju om individuella och svåra bedömningar när de tittar på mina celler i ett förstroingsglas och försöker bedömma om det är cancer eller inte." Tror de säger så för att de inte vill lova något som de inte kan. Jag förstår det. Min glädje dämpades inte. Att det bara finns en 10% risk att få cancer nån gång och att de kan operera mig med en gång eftersom de nu håller mig under uppsikt känns tryggt. Det kommer säkert finnas en viss oro de första gångerna jag väntar på svar från senaste vävnadsprovet, men jag tror det blir vardag till slut med. Jag kommer lära mig leva med detta. Det kanske inte är helt awesome, men det är fantastiskt att jag just nu inte har cancer. Det är värt att fira!!

Nu när det konstaterats att jag inte har cancer tänker jag ändra min presentation och bild till bloggen. Fortsätta skriva tänker jag göra ändå, men nu blir det bara en blogg om vardagslivets förhoppningsvis odramatiska händelser. Men med tanke på hur jag jämt lyckas hamna i konstiga situationer och hur klantig jag är så kan det nog bli både drama och komedi ändå. En dramakomedi om mitt liv helt enkelt.

Välkommen!!

Så äntligen kom provsvaren jag gått och väntat på. Magnetröntgen visade inte på cancer och inte heller alla blodproverna som de tog. Jag kommer gå på kontroller i några år för att se att det inte utvecklas till cancer. I bästa fall kan det gå bort helt av sig självt och det hoppas jag såklart. Det finns nog ingen bättre känsla än denna. Som jag har väntat och inte vågat hoppas. Så overkligt överväldigande glad!!

Vet inte riktigt hur jag ska fira, men funderar på att bjuda in familj och vänner som stöttat mig under den här jobbiga tiden som varit. Nu tar jag sikte mot framtiden. Finns inget som kan stoppa mig längre!!

Bevittnade ett maffiamord i förorten jag växte upp i. Jag sökte hjälp hos en av mina bästa vänner. Hennes respons var att snabbt dra på sig kläderna och beordra mig att fly. Så vi flydde. Men hon sprang fortare och jag tappade snart bort henne i ett lägenhetskvarter. Långt bort kunde jag se de som letade efter mig. Jag hade min handbolloverall på mig, med mitt namn på bröstet. Försökte dölja namnet diskret med handen och i min luvtröja gömde jag huvudet. Smög i buskar och i trappuppgångar tills jag hittade till mammas lägenhet dit min vän redan letat sig. Vi hade bråttom iväg och i skydd av en undanmanöver av mitt handbollslag fick vi det försprång vi behövde. Efter att ha lånat en bil kom vi iväg till min lilla lägenhet till torp i ödemarken där jag var tvungen att hämta kläder och annat för att kunna försvinna för gott. Jag klantar mig några gånger och tänder ljuset för att kunna se något i mörkret men släcker snabbt, alltid lika rädd att någon utifrån ska ha sett något. Efter en stunds snabbt ihopraffsande av saker öppnas badrumsdörren och ut kliver en nyduschad killkompis. "Tror du att ni måste gå igenom det här själva eller?". Vi slappnade av och kände att det skulle ordna sig. De skulle inte hitta till det lilla lägenhetstorpet i skogen första dagen av letande. Vi kunde stanna över natten och tidigt på morgonen gick killkompisen ut för att värma bilen. Minusgraderna var många och det var nödvändigt för att vi senare skulle kunna komma iväg så smidigt som möjligt. Efter några minuter hör vi ett tumult utanför. In i lägenhetstorpet kommer killen som jag såg mörda någon dagen innan och med sig har han en kumpan och min sambo. Min älskade sambo står där i dörröppningen i bar överkropp och tittar på mig ledsen blick. Mördaren tar upp en silverblank pistol och riktar mot mitt huvud. Jag vädjar för mitt liv. Berättar om allt jag velat göra men som jag inte hunnit göra, än. Mördarens kumpan grips av mina ord och gråter. Jag sitter på knä på golvet i torpet med pistolen riktad mot mitt huvud och mina två vänner och sambon, mördaren och hans kumpan tittar ledsamt ner på mig. Mina tårar börjar bränna och jag känner en hopplöshet. Vill bara skrika "STOPP!! Vänta...". Så vaknar jag av att vovven hoppar ner från sängen. Det är fortfarande mörkt ute även fast det är morgon. Jag är varm och klibbig i nacken och med handen stryker jag försiktigt bort de intorkade tårarna från min kind. Dags att gå upp. Mardrömmen fyller mina tankar. Den har varit med mig hela natten. Vaknade tre gånger ur samma dröm, för att sedan somna om och fortsätta drömmen där den tagit paus.

I vaket tillstånd och i morgonens mörka timmar reflekterar jag över drömmen. Tänk vad symbolisk en mardröm kan vara. Hur stressen av att känna sig jagad av tiden fick mig att fly. Hur ensamt det kändes fastän jag hade allt stöd i världen. Hur hopplöst det kändes att tro sig ha cancer, en sjukdom där det inte spelar någon roll hur mycket man än ber om att få leva. Beslutet ligger inte i ens egna händer.

Denna dag som är så illa omtyckt, som folk verkar skygga tillbaka inför och helst av allt bara skulle vilja hoppa över. Men arbetsveckan måste börja någonstans, så varför inte på en måndag?

När man varit hemma med sina tankar, sin oro för cancer, med förkylning influensa hosta magvärk och feber i flera veckor är en vanlig måndag fantastisk om det innebär att man mår tillräckligt bra för att gå till jobbet. Fantastiska kollegor hälsade välkommen tillbaka med kramar, värmande ord och glada gillande blickar. Närmsta kollegan hade stickat en fin himmelsblå basker. Den passade mig perfekt och matchade dessutom min tröja.

Är inte riktigt tillbaka i högform dock. I normala fall hade jag malt igenom inkorgen innan lunch. Idag gick jag från jobbet utan att ens vara färdig.. Men eftersom jag har världens bästa kollegor så får jag fortsatt avlastning tills dess att infektionen är borta och jag känner att jag kommit upp i mitt vanliga arbetstempo. Knappt så man tror det är sant. Tydligen finns det arbetsgivare som visar genuin förståelse och omtanke i dagens allt mer svalnande samhällsklimat. Så en måndag är inget som får mig att må dåligt. Jag kan längta lika mycket till helg som till en måndag. Jag trivs på mitt jobb oavsett veckodag 

Det är drygt två år sedan som vi förlorade även dig till cancer. Det är först det senaste halvåret jag börjat sakna dig såhär intensivt. Vi sågs inte så ofta, men det kändes som man alltid visste det senaste ändå eftersom mamma pratade med dig i princip varje dag. Precis som mamma och jag pratar med varann. Det har tagit en stund för sorgen att springa ikapp mig, men nu saknar jag dig så det gör ont i själen. Du saknas!

Vi har vovven på dagis två stationer efter kyrkogården där du och mormor vilar tillsammans. Varje dag jag åker för att hämta eller lämna Nelson så tittar jag upp och blickar över den vackra kupperade kyrkogården. Det vilar något magiskt över skogen och ängarna där ni bor. Mormor tog emot dig med öppen famn, jag kan nästan se det framför mig. Hon hade väntat på dig sedan 1981 då cancern tog henne. Er vackra kärlekssaga. Hur ni kämpade för att få barn. Hur många missfall ni sörjde. Hur morfar försökte hugga av sin egen arm för att slippa att bli inkallad till andra världskriget. Så att han kunde vaka över mormor som var gravid. Det hade förmodligen ändå inte hjälpt även om han lyckats. Det var inte meningen att ni skulle få egna barn. Det var meningen att ni skulle adoptera min mamma.

Han var envis min "moffa". Inte bara lite normalt envis, utan grymt envis. Han slutade att leva efter mormor gick bort och han flyttade aldrig från den bostad som de bott i under tiden de var gifta och mamma bodde hemma. "Jag lämnar den här lägenheten endast i en kista". Och så blev det såklart. Vi försökte få honom att flytta närmre oss, så vi kunde hälsa på mer ofta. Men han ville inte skiljas från lägenheten med alla minnen av mormor. Han oroade sig alltid för oss barnbarn och varje gång vi var där hade han trots all värk från cancern släpat hem kassar med godsaker åt oss som han ville att vi skulle ha. Envis.

Glömmer aldrig hur han tvingade i mig ren grädde när jag var liten. Jag var ju så smal efter salmonellan och han tyckte det var så hemskt att se mig så. Jag har fler lyckoänglar där uppe i himlen, men jag tror det är morfar som sa ifrån: "Klart jäntan inte ska ha cancer!". Han hade blivit så arg morfar om jag haft cancer. Han hade vägrat gå på med på det.

Saknar dig varje dag "moffa"!