Om man kan analysera drömmar på ett vettigt sätt så undrar jag verkligen vad den drömmen jag hade inatt handlade om. Drömde nämligen att en av mina äldsta vänner fick tatuera mig. Och inte vart som helst utan i ansiktet och på huvudet, som jag för övrigt delvis hade rakat. Motivet var en clown. Eller alltså ja hon tatuerade mig så att jag såg ut som en sminkad clown. Så jag fick röd näsa, färgglada kinder och blommor upp på hjässan. Dessvärre var inte vännen så bra på det här med att tatuera så hon "ritade" utanför linjerna och fläckade ner mig med en hel massa färg som inte gick att ta bort av någon okänd anledning. Det hår jag lämnat kvar på huvudet färgades i regnbågens allra starkaste kulörer och hängde i stripiga tofsar. Såg rätt och slätt ut som jag blivit fullkomligt galen. När jag vaknade upp morgonen efter, fortfarande i drömmen, var ångern total och det jag skämdes mest för var den var den illröda näsan. Försökte förgäves täcka över det lysande röda med smink, men resultatet var inte det önskade.

När jag vaknade upp från drömmen imorse, aningen förvirrad, skrattade jag gott åt drömmen. När jag googlade vad clown anses betyda i drömvärlden blev jag lite mindre nöjd. Clown = fula tankar, man tror dig om någonting ont. Hm..

Jag är inte den personen som brukar läsa sådana där hurtiga livscoachers urvattnade teorier. Inte heller är det på nästa avfart jag kommer träffa Mr Right. Men jag är en person som kan älta över ett förhållande som gått i kras. Terapibiten har jag redan avklarat, men jag lyckas ändå hamna i förhålladen som är destruktiva på ett eller annat sätt. Det kan inte bara vara tillfälligheter, det måste vara jag som har valt fel. Dessutom är jag den ivriga pådrivande sortens tjej som alltid behöver lägga i handbromsen när jag träffar någon jag gillar. Det finns liksom inga mellanväxlar, det är 1:an, 5:an eller backen. Framfusig och absolut ingen is i magen. Så när jag snubblade på Mia Törnbloms lilla spalt med frågor och svar träffade det ganska rätt.

Att ens förbereda mig själv för Mr Right känns inte rätt just nu, men romantiker som jag är hoppas och tror jag på att det en dag dyker upp en groda till prins som jag kan kyssa utan att förhållandet blir destruktivt. Valet ligger hos mig, så jag tänker installera bromsar och köpa en större frys.

MIA TÖRNBLOM: ”Förbered dig för Mister Right”.

Jag, Nelson och värken gjorde en liten utflykt. Jag släpade med mig dem båda på min första lägenhetsvisning. Och tyvärr blir det inte den sista i den här svängen heller. Den var på tok för liten, skulle inte ens få plats med hälften av mina möbler. Väggar, lister och golv var slitna som tusan. Badrummet såg ut som om någon spytt blå plast i. Kaklet i köket var rödmålat.. Den enda förtjänsten är att den ligger extremt centralt och med väldigt bra kommunikationer till mitt jobb. Så tack, men nej tack. Jag är faktiskt vuxen nu och vill ha ett vuxet boende där sängen inte står bredvid soffan eller intryckt i köket. Får hoppas att det dyker upp något annat som är bättre. Men jag är faktiskt hoppfull, det löser sig. Så exet kan sluta tjata, jag tänker inte byta till en lägenhet jag inte vill ha. För jag behöver stabilitet, när allt annat gungar. Blir det operation i höst behöver jag känna att jag har ett hem jag kan vara trygg i. Kanske inte så viktigt för alla, men för mig är det verkligen det.

Och så kom den där vidriga värken tillbaka med full styrka. På vägen hem på pendeln. Försöker andas normalt men det går inte. Folk tittar lite konstigt på mig där jag sittar och andas ljudligt, men jag bryr mig inte. Har för ont. Vill bara vara hemma nu!! Kan inte tänka. Ringer minsta systern för att försöka distrahera mig själv. Vi pratar hela vägen hem till porten. Väl hemma igen vill jag inte ta en värktablett, såret av att ha blivit anklagad och stämplad som tablettmissbrukare sitter fortfarande kvar. Går ut med hunden. Tar en cigg. Försöker slappna av. Inget vill sig. Jag ger upp.. Tar en tablett och ligger spänt och väntar på att den ska verka. Snart hoppas jag. Snart.

Drömmarnas värld förde ihop mig med en gammal kärlek inatt. Vaknade med ett leende på läpparna. Studsade inte direkt upp ur sängen, men det gick lättare än vanligt. När jag stod där i duschen och lät de varma strålarna strila fritt mot mitt ansikte samtidigt som den svala morgonluften från den öppna balkongdörren nådde ända in i badrummet kom jag och tänka på hur skönt det är att bara stå där. Få vakna till i sin egen takt. Ingen stress, ingen brådska. Bara det ljumna vattnet mot den nakna huden och den svala luften från världen där utanför. En stund att vila i morgonen, i nystarten på den gryende dagen.

Även de beslut vi väljer att inte ta är grunder på vilka vi döms. Även de saker vi väljer bort kan förfölja den som duckat. Vi lever med de beslut vi tar. De behöver inte alltid vara de rätta. Ibland gör vi samma misstag om och om igen. Alla ångrar vi något vi gjort och inte gjort. Den hårdaste domaren av ens egna handlingar är du själv. Vill man vara den man önskar får man offra mycket. Viktigaste är att man inte tappar bort sig själv längs vägen. Själv tänker jag sträva efter just det. Jag hoppas att jag aldrig någonsin går vilse igen. Att jag kan vara mig själv i allt jag tar mig för och med vem jag väljer att spendera min tid med. Framtiden må vara blank, men jag tänker göra allt jag kan för att ta rätt beslut i rätt tid så att framtiden blir min.

Med hjärtat i handen..

Kämpade mig upp ur sängen imorse. Blev lite senare än jag tänkt mig till kontoret, men jag tog mig dit. För mig är det en vinst varje gång jag har värk, även om jag skäms som en hund när jag kommer så sent till jobbet. Men men.. Varmt som attan i mitt hörn av kontorslandskapet, men en sval lunch med en av mina gamla chefer jag rått om var som en frisk fläkt. Även ett längre samtal med mellansyster lyste upp dagen. Vi fördjupade oss i lägenhetsbytandet och kom fram till att det iaf finns förhoppningar om att lyckas med ett bra byte för både mig och ex-sambon.

Dagens tunga, blev påmind om mitt sjukdomstillstånd. Fick ett samtal från min hurtiga sjukgymnast på smärtans hus. Vi konstaterade att jag redan nått mitt mål, jag är ju tillbaka på handbollsplanen, även om jag just idag får hoppa ännu en träning pga värk och feber. Men det är så, jag får ta dag för dag och inte låta mig nedslås av träningar jag inte kan vara med på. Jag kämpar på och jag får kontakta henne när jag vill om jag behöver vägledning. En deal vi gjorde är att jag ska få hjälp inför och efter operationen. Det känns iaf tryggt även om jag inte gillar att bli påmind om att jag är sjuk. Gör ju mitt bästa för att låta det vara något förpassat till periferin av mitt liv, trots att den ständiga värken gör allt i sin makt för att plåga mig med sin närvaro.

Pratade med en ny sekreterarkollega i huset. Hon har haft livmodercancer och är opererad och vet hur det är att gå och vänta på svar. Känns lite skönt att ha någon att fråga som på riktigt vet hur det känns att vara i den situation jag är i nu. Om 2,5 år blir hon friskförklarad. Jag önskar jag kunde säga detsamma. Men den tiden kommer för mig också, först behöver jag "bara" en diagnos..

Det är med hjärtat i handen jag klarar vardagen och alla dess bestyr. Vissa dagar är bättre än andra och det är de jag får ta tillvara så mycket jag bara förmår. Ikväll skiner solen så jag och Nelson får ta en långsam promenad längs vattnet i min takt. Mysfaktor på hög nivå.

Vaknade som jag somnade. Med magont och feber. Har iaf sovit gott och länge. Kanske har något att göra med att det bara är jag och Nelson nu. Att det är ex-sambon som är det stora minuset i ekvationen. I sådana fall ser jag verkligen fram emot att få bo själv!! Usch och fy, där kom illamåendet.. Skit också!! Det andra kan jag liksom stå ut med.. Men jag biter ihop och andas som de lärt mig på KS, blir det inte lite bättre snart kanske jag ska kosta på mig en värktablett. Hur som helst..

När jag gick där på morgonpromenaden med vovven kom jag att fundera på texten till Lyckligare nu. Det här med att förhandla med sig själv. Inte ofta man pratar med andra om det, men här på bloggen, min ventil där jag kan klura, älta, dikta, filosofera och tycka synd om mig själv, här kan jag ju diskutera och göra precis vad jag känner för. Så jag ska lufta vad jag förhandlar med mig själv om just nu. Det är nämligen så att jag har en hemlighet, som jag inte vågat eller velat skriva om här innan. För jag skäms så ofantligt mycket, jag ser ner på mig själv, skyller på allt och inget och skäller på alla som har en åsikt. Det är nämligen så att när samboskapet brast gjorde även min motståndskraft mot nikotinet det. Så jag röker igen, och jag snusar, och jag har ingen motivation alls att sluta.

Skulle behöva sån här kraft, ren och skär råstyrka att tackla allt livet bjuder på det här året.

Så jag förhandlar med mig själv. Om det blir operation i höst då måste jag sluta oavsett, finns inga förmildrande omständigheter att göra något annat. När jag är på banan igen med singellivet då ska jag definitivt sluta. Jag skyller mitt raserade försvar mot nikotinets lockelse på mitt kraschade förhållande. Och jag hatar mig själv varje gång jag tänder en cigg eller stoppar in en portion under läppen. Jag avskyr att det stinker rök om mina kläder igen. Vill egentligen inget annat än att bara spola ner paket och dosa i toaletten och fortsätta på rätt spår. Men helt ärligt, jag har ingen som helst kraft kvar. Det senaste året har tagit så mycket från mig och jag har inga reserver att plocka av när 'shit happens'. Jag kan skratta och gå till jobbet och intala mig själv att allt kommer att lösa sig till slut. "Det kommer ordna sig" är mitt mantra som går om och om igen i mitt huvud, som en låt man satt på repeat. Men jag har inte kraft nog att bekämpa mitt beroende. Den ursäkten hade man aldrig accepterat av någon som var beroende av alkohol eller andra droger, så även om jag kallar det en ursäkt vet jag med mig att det inte är en ursäkt.