Kom in en liten pojke med sin pappa på tåget. De satte sig mitt emot mig. Pojken började bläddra i en tidning medan han gungade sina fötter över säteskanten. Hans ben nådde inte ner till golvet. Pappan var trött, men svarade ändå snällt på pojkens alla frågor.

- Kolla pappa!! Det här är ju en tjej, säger pojken och visar pappan en bild i sin tidning.

- Men han har ju skägg??

- Jamen ögonen glänser ju!!

- Har tjejer glänsande ögon??

- Ja deras ögon glänser mycket mer!!

Jag skrattade för mig själv och jag såg hur hans pappa log trött. Att pojkens smutsiga skor gjorde avtryck på mina svarta jeans så fort han gungade dem lite för högt gjorde inget. Han bjöd ju på mysfaktor en måndag i rusningstrafiken på pendeln. Det är värt så mycket!!

Tack  

Senaste dagarna har jag börjat få ont i höger höft. En förlamande smärta som gör höger ben lite svagare. Försökte nå någon utav kontaktsköterskorna förra veckan, men precis som resten av Sverige hade de semester. Idag var de tillbaka och jag drog mig för att ringa. Men oron tog överhand och jag lät signalerna gå fram. Fick svar precis innan svararen slog igång. Förklarade min smärta och lättade på min oro. Berättade även om provsvaret från undersökningen förra veckan. Att jag har ovanligt ont och att läkaren på Sophiahemmet tyckte man borde titta in i min buk för att se om det går att förstå varför. Hon ska ringa tillbaka imorgon. Hoppas det lindrar mina farhågor. Hade varit skönt om det även lindrade smärtan. Man kan inte få allt här i livet..

Tycker det är jobbigt att behöva ha kontakt med KS. De dåliga erfarenheter jag har av dem gör ont. Försöker skaka av mig känslan av misstro. Det är inte lätt. Bara själva tanken på att jag kanske måste dit snart igen får mig att känna mig tyngre. Som om någon lagt stora stenar i min mage. Är glad att jag iaf slipper göra vävnadsproverna där i september. Usch, jag mår illa igen och blödningarna är värre än vanligt just nu. Ska nog sova lite. För även om kontaktsköterskan frågade om jag ville bli sjukskriven så vill jag verkligen inte det. Det tar på mina krafter att jobba när jag mår såhär, men jag kämpar på. Det är enda vägen framåt.

Träning idag: 1 timme motionscykel (630 kcal brända, vilket är rekord!!)

Humör: loj men glad  

Hälsa: har stundtals haft riktigt ont i höger höft

När solen började sjunka och temperaturen likaså begav vi oss iväg på långpromenad. Vovvens svarta päls blir lätt brännhet och han uppskattar verkligen inte hettan, det är ju förståeligt. Så det fick vara värt en massa nya myggbett.

Det är vackert vid sjön i naturreservatet. Bryggan vi gillar bäst är trasig. Yttersta delen ligger under vatten. Detta innebär att man kan hasa sig i, ta en simtur och sen ligga på svaj längst ut, med överkroppen uppe på bryggen och benen viktlösa i det ljumma vattnet. Otroligt avslappnande!! För det känns nästan som man svävar. Ikväll var det så skönt att vi tappade bort tiden. Det är något visst med kvällsdopp. Man känner sig så fräsch efteråt, det är så svalkande på ett härligt uppfriskande sätt. Himlens färger är också fascinerande. Antingen brinner det längs horisonten eller så går tonerna i pastell. Idag var himlen målad i blek pastell.

Roligast idag var när sambon dök under ytan och vovven fick fnatt av oro uppe på bryggan. När vi skulle ta oss upp efter vårt långa kvällsdopp råkade sambon halka till på den hala bryggdelen längst ut. Han fick dyka i igen för att inte slå sig fördärvad mot den trasiga bryggan. Vovven agerade då räddare i nöden och kastade sig ut i vattnet efter husse. Nelson skulle rädda sin älskade husse till varje pris och försökte sedan sambon tagit sig upp ovanför ytan igen flera gånger få tag i något för att bogsera honom in till land. Hur gulligt är inte det!?!?

Invägningsvikt: 84,5 kg

Träning idag: 1 timme motionscykel (540 kcal brända) och 10 km promenad

Humör: lättstött men glad

Hälsa: riktigt ont i perioder under dagen

Godnatt och farväl kära helg  

Det är mycket cancer som snurrar i mina tankar nu. Försöker älta det här för att får det ur systemet, så dagarna och nätterna rymmer annat som också vill få plats. Ändå går jag omkring med en skön semesterkänsla fortfarande. Det har jag nog vädret att tacka för. Men cancern lurar hela tiden i bakgrunden och jag nojar mig över provtagning, infektionsrisken, fler antibiotikakurer, väntan och operation. Tror det hör ihop med att jag har haft mer ont igen de senaste dagarna.

Känns jobbigt att vi ska flytta. Mest det praktiska jag inte känner jag har någon lust och energi till. Packa kartonger och rensa och städa och torka ur. Finns bra mycket roligare saker att göra!! Trivs ju så bra här där vi bor nu, och ser inte alls fram emot extremt litet kök och badrum igen. Att det dessutom inte finns någon balkong och att lägenheten är mörk och ligger på nedre botten.. Ja det är så långt ifrån den lägenhet vi bor i idag. Så jag försöker tänka läge, läge, läge och lägre hyra. Försöker även peppa med gamla sekelskiftesdetaljer såsom 4 meter i takhöjd, djupa fönsternischer, takrosetter och gamla trägolv. I mina bra stunder fungerar det ganska bra. Men så tänker jag på att vi fortfarande inte har lyckats få någon dog walker än och oron och obehaget kommer tillbaka.

Som jag vältrar i om och ojar mig över saker som inte ens hänt än. Får bestämt sätta mig på motionscykeln igen och rensa tankarna. Hoppas det hjälper. Till och med jag tycker att jag är gnällig..

Skönt att ha en alldeles privat kräkhörna här på bloggen..

Likt en oljemålning sveper natten in

utan hymel eller krusiduller

dagens febriga hetta tar sig en tupplur

främjar te på balkongen

i sällskap av sommarens lediga röster

musik genom fönster och dörrar som står på glänt

sömnens timmar passerar

vaken

När jag var yngre var jag inte rädd för döden. Ibland jagade jag den och levde farligt nära knivens egg. På senare år när man insett hur gott livet kan vara så har jag istället börja frukta det ounvikliga slutet. Sedan jag fick första cancerbeskedet förra året har jag blivit livrädd. Livrädd är ett väldigt passande ord faktiskt. För jag har blivit rädd om mitt liv. Helt klart i motsats till mitt tonårsjag.

Jag undrar hur det känns att ta det där sista andetaget, om man känner smärta, kommit till ro med resan man tar, undrar vart den leder..

Snubblat på en del cancerbloggar där det sista inlägget gjorts av en anhörig eller nära vän som berättar att personen som bara några dagar tidigare varit vid liv nu inte längre är det. Så vill jag absolut inte att min blogg ska avslutas!! När jag inte längre har ett behov av att skriva då, först då (!!), vill jag avrunda med några väl valda ord. I min värld finns det inte att jag kommer förlora en eventuell kamp mot cancer. Senaste dagarna har jag dock undrat om det var ett dumt beslut att inte låta mig opereras. Förstå mig rätt, jag står för mitt beslut, och jag mår bättre med det besultet än vad jag gjorde med beslutet att låta mig opereras. Har läst att man kan bli både urininkontinent och ha svårt med sexlivet efteråt. Att jag med all säkerhet inte kommer kunna få egna barn är också bara en i raden av möjliga bieffekter. Så nej tack!! De får operera mig när de vet att jag har cancer, inte förr.

Kanske är jag naiv som tror att det kommer sluta lyckligt. Att det kommer visa sig att jag bara har en myomsjukdom som är helt ofarlig. Jag förstår ju att det är något fel, annars skulle jag ju inte ha så förbaskat ont till och från. Nästa steg är ny provtagning, sedan ska det väntas igen. All denna väntan är det jag ogillar mest. Sen får vi se vad de säger där på KS, säkert sittandes i det lilla cancerrummet i UFF-luktande miljö, igen. Under tiden tänker jag leva. Jag tänker ta för mig så mycket som är möjligt av varje dag som jag mår bra. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag gå och ta ett midnattsbad. Inte för att jag svettas eller för att det är olidligt varmt. För att jag kan.

Invägningsvikt: 84,5 kg

Träning idag: 1 timme motionscykel (585 kcal brända) och 6 km promenad

Humör: trött och seg men glad och pigg i sinnet

Hälsa: riktigt bra dag!!

Blev ett besök till vetrinären igår med Nelsons utslag. De kliar så man tror han håller på att bli tokig. Stackars vovve!! Men jag har utövat tuff kärlek och inte låtet honom klia sönder sig. Nu går han på kortison igen och så blev han flintis om baken hihi. Ser för konstigt ut. Vi får verkligen hoppas att det hjälper nu bara.

Sambon känner sig risigare än igår så jag och Nelson tog en långpromenad på egen hand. Blev en sväng genom två stadsdelar, en färjetur, fikapaus på bryggan och en del fototillfällen. Härligt härligt härligt!! Och inte nån värk i sikte än så länge. Ännu bättre!!

En del fina träbåtar pryder hamnkanten.

Nelson fick en paus i skuggan.

Lite street art bland vägarbeten och byggen.

Ligger på soffan och funderar på hur jag ska lägga upp dagen. Mina killar ligger fortfarande i sängen. Alla är vi galet sletna efter denna första arbetsveckan efter semestern. Sovit för lite har vi gjort alla tre och jag har inte kunnat träna som jag vill något som även det påverkar energin. Inte ens igår gick det att sätta sig på cykeln, fick sådan där värk från helvetet. Kunde inte ens ta mig iväg till jobbet.. Så jag låg på soffan med datorn i knät, hyperventilerade och jobbade. Även om dagen började lovande så var det inte riktigt så den kom att utveckla sig. Helt klart en mästerlig livsfint!!

Idag hoppas jag på att gå långa promenader med vovven och fotografera i det fina vädret. Har även stor lust att måla klart min tavla som legat på vänt i ett par månader nu. Två timmar cykel och bäckenbottenträning väntar också. Liksom en massa hemmapyssel. Dags att sätta fart då kanske?

Det ska målas röd räls i ett virrvarr över resten av duken, smal som tjock, rak som krokig. Kanske kommer hänga i nya lägenheten?