Eftersom jag fortfarande inte har hört något från kvinnokliniken så vet jag fortfarande inte vad som gäller för min sjukskrivning. Den jag hade gick ju som bekant ut den 28 maj. Måste ändå säga att som tur är så mår jag ju lite bättre just nu, så jag passar på. Igår jobbade jag första heltidsdagen på länge. Det gick bra. Jag hade ont som vanligt på eftermiddagen, men det gick att andas och tänka på annat för att orka mig igenom det. Så idag ska jag också försöka köra en hel dag. Och jag hoppas verkligen det kommer gå bra!! Vore så grymt om jag kan jobba som vanligt igen. Snart är det ju semester ändå, bara två veckor kvar. Så om jag kan hålla ut tills dess och sedan jobba stenhårt med att få värken under någorlunda kontroll så kanske de här komma bli finfint.

Idag är ingen vanlig dag. Idag är det Doran-anländer-till-Sverige-dagen. Hurra hurra hurra!! Så hoppas med att få ett svenskt nummer jag kan ringa henne på snart. Helst idag. Ska blir SÅ jäkla kul att ses!!

Den där smärtläkaren var ganska kall, men han gjorde helt klart en del bra poänger. Som att ifrågasätta varför jag ska operera mig.

- Du vill ju egentligen bara trycka på stoppknappen. Du hoppas att du kommer vakna upp smärtfri, men egentligen vet både du och jag att det förmodligen inte alls kommer bli så. En operation kommer inte ta bort din smärta. Det är bara önsketänkande. Och när du väl är opererad kommer de på kvinnokliniken tvätta sina händer och skicka ut dig genom dörren, för de kommer anse att de är klara med dig då. Värken är inte deras problem. De har ju opererat. Gjort sitt. Du kommer stå där utan livmoder och fortfarande ha ont.

-Hur länge har du gått och väntat på ett besked som aldrig kommer. I ett halvår? Du måste ju vara helt slut! Visst de kan öppna upp dig och konstatera att de inte hittar någon endometrios. Men det är också vad jag skulle förvänta mig för någon som dig. De som har mest ont är oftast de patienter vi inte hittar något "ont" att ta bort på. De som har tydlig "endometriosvävnad" som man kan se med ögat har oftast inte lika ont.

Istället för operation verkade han förorda att jag ska gå till min husläkare och dra igång en bredare utredning om varför jag har ont i magen. För de på kvinnokliniken har bara gynperspektivet och min värk behöver ju inte alls vara gynrelaterad påpekade han.

- När de har plockat ut din livmoder och lagt den under ett mikroskop kommer de kanske upptäcka att det inte ens var något allvarligt fel på dig.

Den meningen fick mig att "hoppa till". Det var som att jag förstod vad jag måste göra för att kunna leva med mitt eget beslut. Som att jag plötsligt förstod varför jag tvekat så länge och argumenterat så mycket med mig själv. Jag kommer inte kunna stå för ett operationsbeslut om det i efterhand skulle visa sig att jag inte ens hade någon farlig sjukdom. Jag hade ju inte ens förstått att den verkligeheten fortfarande var möjlig. Bästa möjliga diagnos trodde jag var att det är en extrem cellförändring som inom ett par år kommer bli till elakartad cancer. Jag hade inte förstått..

Så jag tänker inte operera mig. Inte förrän de med all säkerhet kan säga att det är cancer. Hell no!! Och nej jag tänker inte äta något gulkroppshormon som får mig att gråta så fort jag ser något sött eller läser något hemskt i tidningen. Som får mig att gräva ner mig i ett svart djupt mörkt hål. NEJ!! Och vet ni vad?!? Sedan jag fattade det beslutet igår så har ett gäng med tegelstenar ramlat av mina axlar och jag har skrattat mer idag än vad jag gjort på länge. För det här är ett beslut jag kan leva med. Jag tänker gå till ett annat sjukhus när jag behöver ta nya vävnadsprover. Ett sjukhus som söver mig när de gör hysteroskopin. Och jag tänker ha så lite jävla kontakt med de där jävla idioterna på kvinnokliniken. Och NÄR eller ens OM det blir aktuellt med en operation så får de remittera mig till ett annat sjukhus. För på det sätt de behandlat mig tycker jag är helt fruktansvärt. Dåligt.

Så jag har kanske inte tagit ett modigt beslut, men jag har tagit ett beslut som JAG kan stå för. Och det är värt så jäkla mycket mer. Det är som att jag äntligen återfått kontrollen över MIN kropp. Hoppas det kommer reflekteras i hur många timmar sömn jag kommer få framöver också. För kvinnokliniken som skulle hört av sig senast idag angående eventuell fortsatt sjukskrivning har självklart inte levt upp till det de lovat. Återigen. Men vet ni vad. Jag skiter i det nu!! För idag har jag gjort mig fri från dem. Nu är det jag som sitter i förarsätet igen!!

Efter jag varit hos smärtläkaren så hade jag en tid hos en sjukgymnast. Hos henne var det andra tongångar. Hon har också kronisk smärta. Hon vet hur det känns att bli självmordsbenägen av gulkroppshormon. Hon var en frisk fläkt med klös i. Gillade henne skarpt. För även om jag inte tror på att kunna lära mig andas igenom den värsta smärtan så tror jag på att träna mig från frisk. Som jag gjorde när jag hade diskbråck. Jag satte även då som mål att spela handboll till hösten. Något jag fick höra skulle vara totalt omöjligt.

- Du kommer aldrig kunna spela handboll igen, sa de.

Men jag tänkte som Gunde ”ingenting är omöjligt!” och så bevisade jag dem faktiskt fel!! Trots att jag till en början inte ens kunde stå utan "gåstol" eller känna av när jag behövde kissa så blev jag helt frisk. Jag var tillbaka på handbollsplanen redan i juli till och med. Bara fem månader efteråt. Så att jag satt som mål att komma tillbaka till handbollen i höst är bra. Det kommer få mig på fötter. Jag kommer kämpa hela vägen i mål. Jag tänker bevisa att de (läs läkarna) har fel. Jag är ingen missbrukare! Jag är en fighter!!

Sjukgymnaster är ju oftast överdrivna hurtbullar beväpnade med en hord av positiva ord. Men den här sjukgymnasten talade liksom till mig. Hon la sig på min nivå. Visade att hon förstod och sträckte ut sin hand är hon märkte att jag var mottaglig. Så precis när jag gick från smärtans hus så kändes allt superpositivt. Jag ska tillbaka på måndag redan. Det kommer inte bara bli kroppsliga övningar, jag kommer även få lära mig mer om smärtan. Vart den kommer ifrån, så jag inte blir rädd. För om jag lär mig vad det är som gör ont så kanske smärtan går att härda lite lättare. Jag ser iaf fram emot återbesöket. Nu jävlar ska jag komma upp på banan igen!!

Vad hände egentligen igår? Fattar inte riktigt. Jag klev av bussen och med kartan i handen styrde jag kosan mot smärtans hus. Läskigt. Som fan faktiskt! När jag kom runt hörnet och såg de stora gyllene bokstäverna som stavar Radiumhemmet så skrek någon. Jag hoppade nästan till där jag gick i min egen värld.

- Fan!! kunde jag urskilja personen skrika högt och desperat.

Så såg jag skylten Förlossning och jag skrattade lite i mitt inre. Passerade övergångsstället där en överkörd före detta gräddvit BH låg. Konstigt tänkte jag och associerade med skrik-dig-hes-avdelningen jag precis passerat. Det var svalt i byggnaden jag gick in i och det var betydligt fräschare än kvinnoklinikens UFF-luktande korridorer och rum. Anledningen? En massa gåvor från rika personer berättade väggarna som var fyllda av namn på de givmilda. Känslan var inte lika tung inne i byggnaden än som den var utanför tröskeln. Snart var det min tur och det blev inte riktigt som jag tänkt mig.

Jag kom ju till smärtans hus för att få hjälp med min smärta. Trodde jag. Fick snart höra att remissen till dem handlade om en oro både från tumör specialistens sida och mina anhöriga. De tror att jag är tablettmissbrukare. Jag liksom stirrade honom i ögonen när han sa det. Orkade inte ens kommentera det. Gjorde för ont. Jag försökte förklara att jag tar tabletter endast när jag har riktigt ont. Att jag varit lite bättre de senaste två veckorna. Fick veta att jag nu bara måste lära mig hantera smärtan.

- Så hur ska jag göra när jag får sådär ont så att jag inte står ut? Ska jag åka in akut då varje gång? undrade jag till slut oroligt.

Tyvärr fick jag inget svar på det. KBT kan jag däremot få. Jag måste lära mig acceptera smärtan. Och det lät så bra där jag satt och lyssnade på smärtdoktorns ord, så jag sa ja. Jag är villig att göra allt som är möjligt för att må bättre och få tillbaka mitt liv. Det skulle vara först senare på eftermiddagen som jag insåg att jag kommer ha extremt svårt att acceptera smärtan som flyttat in i min kropp. För jag vill inte släppa hoppet om att det en dag kommer försvinna för att aldrig komma tillbaka. Jag vill inte tvingas sluta leva på det hoppet.

Fick även en stark känsla av att min smärta inte togs på allvar. För han behandlar ju egentligen folk med svår cancer och det har ju inte jag. Jag förstår tänket, men det gör inte min smärta mindre. Men sen så sa han ändå att han tror att jag är en patient, med möjlig rubbning av smärtsignalerna i kroppen, en sådan patient som behöver mer smärtstillande än den vanliga genomsnittspatienten i sängen bredvid. Och självklart ska jag få värkmedicin direkt efter operationen i den omfattning jag behöver. Det sa han nog för att han såg min oro, och det var skönt att han sa det! De kommer iaf inte låta mig lida veckan efter operationen. Känns ju betryggande.

- Om jag satt i ett rum med patienter som skulle genomgå samma operation så skulle jag kunna ta en lott på att du är den av alla som kommer ha mest ont efteråt. Det är bara så det är, sade han.

Jag fick en klump i magen. Hur kan det vara så? Jag har ju för fan varit handbollsmålvakt i 20 år av mitt liv och fått en del smällar. Jag har ju spelat med krossat pekfinger, trasig käke, kroniskt inflammerad axel, ryggskott, ständigt sönderstukade fingrar, hjärnskakningar.. Listan kan göras längre. Så HUR kan jag vara smärtkänsligare än andra nu?? Jag kan inte för mitt liv fatta det. Eller acceptera det. Jag tog farväl av smärtdoktorn utan att ha fått nån egentlig uppfattning om honom. Besöket kändes konstigt. Hade det verkligen hänt? Hade jag varit där som på någon "intervention" föreläsning där det förkunnats att jag är missbrukare?? Var det verkligen mig dom menade?? Jag har bott ihop med en missbrukare. Mitt ex alkoholisten. Hur kan jag klassas som missbrukare efter 2 månader med svår värk? Förnekelse tänkte jag och hånlog åt tanken. Det är väl det de tycker och tror, och jag orkade inte ens argumentera emot. Efter snart sex månaders misshandel av sjukvården så är min ork slut. Reserverna är använda. Lagret är tomt. Jag är tom. Jag vet iaf vad jag är och inte. Jag vet att jag kan strunta i värktabletterna när jag inte har extremt ont.

För att kunna somna trots migrän igår tog jag till sist en treo. Kändes lite extra jobbigt en dag som igår.. Får återkomma om anledningen lite senare. Trots att jag trodde den inte skulle hjälpa så gjorde den det till min stor förvåning. Treo har aldrig hjälpt tidigare när jag redan fått migrän. Bara om jag tar precis innan, då har jag lyckats undvika ett anfall. SÅ jävla skönt iaf att slippa huvudvärken jag haft sen några dagar tillbaka!! Men så när den värken försvann då blev jag ju hur "pigg" som helst och hjärnan vägrade lägga ner alla tankar som snurrade om dagen som varit. Gick och la mig vid 2-tiden, vaknad vid 5 och kunde för allt i världen inte somna om. Så går det utan sömntablett att somna på.. Jag är nu fast besluten att ta så få tabletter jag bara kan. Gäller att stålsätta sig och stå ut nu. Det blir snart bättre. Det måste ju det!!

Sitter och väntar hemma på att kontaktsköterskan ska ringa. Det första jag fick veta på smärtans hus var att de absolut inte handhar några sjukskrivningar. Förstod nästan att det var nåt lurt i görningen när tumör specialisten avsa sig ansvaret och sa att smärtans hus nu får ta på sig att hantera eventuell sjukskrivning. Så nu vet jag inte vad som gäller för dagen ens. Heltidssjukskrivningen jag hade gällde tills igår, därav min väntan på att telefonen ska ringa så jag vet hur jag ska hantera min vardag. Återigen sjukt besviken på "vården" från kvinnoklinikens sida. Tumör specialisten borde veta bättre än att hävda att smärtans hus skulle ta över sjukskrivningsansvaret för mig. Jag kan inte vara den första patienten som hon remitterar till smärtans hur. Hon är gammal i gemet och borde veta bättre. Punkt.

Sköterskan ringde precis. Hon ville bara säga att hon inte fått tag på tumör specialisten. Hon stod på operation till sent igårkväll. Jag förstår. Tackade för att hon iaf hörde av sig. Hon avslutade samtalet med: "så du kan somna om nu". Somna om? frågade jag sarkastiskt. Det är väl min whiskeyröst som tolkades på fel sätt. Och med det sagt ska jag släpa min rumpa till kontoret nu. Får väl sjunga upp på vägen haha.. Men seriöst någon som har några bra tips på att somna om får gärna höra av sig. Jag har försökt en hel del "knep" redan som typ gå upp och göra något annat en stund, räknat "får", druckit ett glas mjölk, avskaffat sömnstunden på dagen, fysisk aktivitet etc. Börjar bli desperat peeps, så please!!

Utan sömn = inget riktigt närvarande liv

Inge bra dag. Inte idag heller. Och så lite migrän på det. Ska gå och krama sophinken bredvid sängen. Life is good. Verkligen. Tur man har människor som bryr sig om en. Idag var det mammas tur att hålla mig kvällsskap. Älskade mamma!! Nä usch, ligger här och redigerar varje ord jag skriver eftersom jag bara snubblar runt på alla tangenter. Migränen har flyttat in bakom vänstra ögat. Blundar halvt. Nu ett nytt sömnförsök.

Godnatt. Hoppas jag!!

Idag ska jag till smärtkliniken. Ska få träffa en läkare och en sjukgymnast. Ska tydligen vara där i minst 2 timmar enligt kallelsen. Yay.. Läkaren ska nu enligt tumör specialisten vara den som ansvarar för min sjukskrivning. Ska bli "intressant" det här.. Har absolut inga förväntningar. Eller jo, den här gången går jag in med attityden att de kommer vara en besvikelse. Jag var alldeles för naiv när jag snubblade in i cancersjukvården i december. Trodde verkligen på den. Att allt skulle gå bra, men hittills har den ju som sagt minst sagt varit en besvikelse. Så jag tänker att om jag inte förväntar mig något bra, så kanske de överraskar mig på ett positivt sätt. Ja ja, det märker jag snart. Nu måste jag dra iväg. Ska vara där vid 9.

Over and out.

Att något så ytligt som lite shopping kan få en på bättre humör. Mellansyster kom och plockade upp mig. Vilket skulle visa sig va turligt eftersom jag såklart fick satans ont igen. Så går det när man passar på lite för mycket och "jag ska bara".. Har röjt i lägenheten idag. Flera veckors prylar och skit som jag inte orkat ta hand om förrän idag. Ilska och tårar visade sig vara precis vad som behövdes för att få det gjort. Så jag har jobbat hemifrån, gråtit, städat och gråtit om vartannat. Så lite värk skulle fan inte få stopp på mig när syrran så äntligen stod där utanför och väntade. Det har hittills kostat mig tre värktabletter, men fick liksom vara värt det. Vi hade hur trevligt som helst!! Det var faktiskt en lättnad att komma utanför dörren. Bara det lilla gjorde så mycket.

För att sona mina synder som komma skulle, betalade jag alla räkningar (förutom hyran då) innan jag drog iväg. Hade mer över än de 64 kronor som var bottenrekordet förra månaden, tror jag. Så tyckte jag hade rätten på min sida när jag och syrran gick loss på H&M, Jysk och Panduro. Fick med mig jeans, lakan, en skjorta och akrylfärg hem. Men framförallt så fick syrran mig att skratta och tänka på annat. Det kan vara den allra bästa sortens medicin!!