Trodde tydligen jag var odödlig och fortfarande tonåring inatt. Hade visserligen laddat hela veckan, så humöret var på topp och munnen fastnade verkligen i ett konstant leende. En vän hade bjudit in mig och min bästaste killkompis för att fira hans ena restaurangs 10-års jubileum. Alltså det var inte bara vi som var bjudna kan man lugnt säga. Det var gatufest med uppträdanden och dans på gatan, mycket öl, vin och "järn". Det var en rolig kväll som snabbt blev till natt och sedan till morgon. Jag kom hem halv åtta. Sov bara till tio och sedan har jag bara slumrat till några gånger under dagen. Så snart får det bli en långpromenad med Nelson. Dagen har varit olidligt varm. Över 30 grader, därav den dåliga sömnen trots gruset i ögonen.. Med kvällen kom lite efterlängtad svalka så man får passa på att ta sig ut då. Inte bara jag som lider i värmen, min älskade vovve lider ännu mer. Han har knappt velat följa med på korta kissenader under dagen, bara gjort det han behövt och sedan lunkat hemåt.

Gårdagen blev ganska känslosam, en del saker kom upp till ytan. Allt är inte alltid vad det verkar vara kan man säga. Så det blev inte bara skratt, även några tårar och djupa insikter. Får se vart det leder någonstans. Vem vet?

Skulle kunna skriva spaltkilometer om gårdagen. Om den långa turen ut till gamla förorten jag växte upp i. Ännu en vän som flyttat tillbaka till sina rötter när de fått barn. Alla de samtal som ägde rum med människor jag aldrig träffat förut bara för att jag var i sällskap av Nelson. Han är en riktig liten kontaktyta den där vovven. Ni skulle bli förvånade över hur många missbrukare som gärna kommer fram och hälsar och snackar lite när man är ute och åker kommunalt med svarta faran. Gårdagens bästa möte var ett samtal som aldrig ägde rum, men som ändå gjorde det. Det var på vägen hem i väntan på blå tåget som en lagom slirig man som inte längre var i sina bästa år stannade till framför oss. Han gjorde en ansats att säga något och böjde sig liksom lite framåt medan han gestikulerade subtilt med ena handen. Jag lutade mig liksom in i samtalet, sådär som man gör när någon börjar prata med en, men det kom inga ord. Bara något slags ljud och sen ett yvigt finger som viftade "nej" samtidigt som han skakde lite lätt på huvudet i takt. Sedan sladdade mannen vidare. Kvar stod jag och Nelson och tittade på varann i förvåning.

På väg till förorten..

Hos gamla vännen blev det vattenkrig med trädgårdsslangen, falukorv och pommes frites, mys på verandan i solen och bad i den uppblåsbara barnpoolen. Efter några timmar ute i det fria var jag stekt till konsistensen "medium rare" och hunden som inte gnäller klagade på värmen. På blå tåget hem var hettan påtaglig och svetten rann så att kläderna blev fuktiga och obehagliga. Värst var nog ändå den unga tjej som satt mitt emot mig på tåget. Först lade jag märke till att hon aldrig tog av sina solglasögon, även fast vi var inne i skydd av skugga. Sedan såg jag de svarta mascarafloderna som rann längs med hennes kinder och då lade jag även märle till den darrande underläppen och hakan. Det tar 40 minuter in till stan. Hon grät hela vägen in. Ett tag försökte jag samla mod till mig och gå fram och fråga hur det stod till, men jag bestämde mig för att jag var feg. Allt jag ville göra var bara att krama om henne och säga att det ordnar sig. Sedan kom funderingarna på vad som gjorde henne så ledsen att hon grät helt öppet på tåget bland folk. Var det en kille som gjort slut eller ett husdjur som blivit sjukt? Eller var det någon som dött? Var hon inte lite lik My och visst har hon en lillesyster? Kunde det vara Mys syster som satt där helt förstörd av sorg och försökte dölja hulkningarna även om mascaran ändå avslöjade hur det egentligen stod till? Det gjorde ont i i mitt hjärta.

Det var ändå med en viss myskänsla jag åkte hemåt. En nostalgitripp är inte fel ibland, men känslan av att veta att jag kan åka därifrån, hem till min alldeles egna lägenhet i centrala delarna av vår huvudstad är ändå det bästa av allt. Jag älskar Stockholm!!

Stockholm är till och med vackert från tunnelbanan.

Den 10 augusti gifter mamma om sig. De har varit tillsammans i 10 år och de knyter banden på samma ställe där de träffades igen för 10 år sedan. Jag säger igen eftersom de är uppvuxna tillsammans och var ett par i unga år. Hängde i samma gäng. Men de gick skilda vägar, han fick två döttrar och mamma tre. När de hade en återträff med skolan när mamma fortfarande var gift med pappa var han där för att säga att känslorna fortfarande inte svalnat. Det skulle dock dröja till 2003 innan de träffades igen och det var på en golfbana som de fann varandra igen. Det enda stället på hela banan där inte hålen är åtskilda med skog. Att de kände igen varann från håll är också en omständighet som gör att det var givet att det skulle bli de två. Han var sambo med en annan dam och mamma bad honom därför noga överväga och visa sitt val med röda rosor. Så sedan han stod där utanför hennes jobb med rosorna har det varit de två. Och med tanke på den pappa jag kom att lära känna efter skilsmässan är mammas nya långt mycket bättre än min egen far.

Nu bygger de hus tillsammans där uppe vid berget i norr där de träffades. Det är också där de ska gifta sig snart. Och även om det är ett helt informellt bröllop så kände vi att en mjukmysig möhippa var på sin plats. De kom hem från Skåne idag. De hann knappt packa ur sin campingutrustning ur bilen innan Gula Änkan korkades upp och bubblet fyllde våra glas. Sedan blev det mer vin på Djurgården och vi avrundade med god god mat på en italiensk restaurang vid Djurgårdsbron. En riktigt trevlig kväll ute i den medelhavslika värmen som vi har äran att njuta av just nu.

Natten var varm och det kändes nästan som att vi befann oss långt bortom Sveriges gränser.

Vi gick bort till sjön. Tog första bästa brygga. Sambon var först i. Jag stannade upp för att beundra månen. Den hängde precis ovanför trädtopparna, stor och röd, likt en gigantisk planet i en sci-fi film. Den såg inte platt och avlägsen ut, snarare såg den ut att vara i 3D, så nära att det kändes som att det skulle räcka med en stege för att nå den. Jag vande sakta benen i det kalla vattnet. Ett steg i taget nedför badstegen. Till sist kom så det oundvikliga. Magen. Kastade mig bakåt och lät kroppen chockas. Vattnet var kallt och mörkt. Ytan blank. Någon enstaka and gled omkring bland näckrosorna. Vovven stod oroligt kvar uppe på bryggan, för feg för att våga ta språnget ut i det okända. Den röda månen blev avlång i vattnet. Våra simtag gjorde små vågor. Ungdomars skratt och stoj rullade över sjön. Åh du underbara sommarnatt, ta aldrig slut!!

En lånad bild som nästan på pricken liknar den måne vi såg från bryggan vid sjön. Vackert!!

Idag blev det så varmt på kontoret att jag blev tvungen att gå in på toaletten och badda ansikte, armar och kropp med pappservetter. Det fullkomligt rann om mig. Känns så jäkla äckligt när man svettas så. När jag kom hem slängde jag in mig själv i en sval dusch. Även vovven som flämtde högt och ansträngt fick en svalkande kalldusch. Så nu ligger jag trött på soffan och tar igen mig. Märks knappt att det är korsdrag eller ens att vi har vidöppet fönster och balkongdörr. Vi funderar på att dra oss iväg på en milspromenad till sjön i naturreservatet. Ta ett svalkande kvällsdopp. Passa på medan sommaren fortfarande hälsar på. Får se om jag orkar..

Idag fick jag veta att jag inte ska behöva oroa mig för min högra höft som gör ont. Kan vara ischias sa tumör specialisten och rådde mig att kontakta vårdcentralen. Jag har haft ischias och det är det inte. Orkar inte springa till fler läkare, men känns skönt att det inte ska vara något jag behöver oro mig för iaf!! Alla har inte samma tur som mig. Mammas och min gamla jobbarkompis opererades för en tumör i lungan idag. Det var sagt att de bara skulle behöva ta en del av lungan som är angripen, men det visade sig att de behövde ta hela lungan. Nu är det "bara" att vänta och se om tumören är malign eller ej. Jag håller tummarna!!

Så trött att ögonen går i kors och det svider lite i dem så fort de är öppna. Snubblar lite på tangenterna..

Kanske får bli en kortare kvällspromenad och lite cykel istället, eller så blir det sängen nu med en gång..

Solen kom och trängde bort alla grå moln. Himlen var stundom fri att sträcka ut sitt stora blå täcke över världen där jag var. Värmen fick sminket att stanna hemma. Till jobbet åkte jag med mina nyaste Havaianas. Semesterkänslan finns fortfarande nerpackad i bröstet. Jag bär med den även till det nästintill tomma kontoret där luften är kvav och solen stängs ute med persienner. Där kaffet flödar på eftermiddagarna, dubbla koppar i samma mugg med extrastark styrka. Sommarens sköna lunk har givit mig en möjlighet att ta ikapp sådana saker det var meningen att jag skulle gjort för flera månader sedan. Innan jag fick det där första cancerbeskedet. Det känns som en revansch för mig själv. Vill inte bara få visa vad jag faktiskt går för, jag behöver bevisa för mig själv att jag kan även om jag fortfarande har ont och ännu inte fått någon diagnos.

Något jag berömmer mig själv för lite extra just nu är att jag kommit tillbaka till träningen trots förra veckans tråkiga paus. Jag gör, jag snackar inte bara eller ägnar träningen goda tankar och intentioner. Jag gör faktiskt det jag säger att jag ska göra. Så idag blev det två tuffa pass på motionscykeln. Känns så skönt att stärka mitt eget självförtroende. Om ändå vågen vill visa minus.. Tycker jag borde vara värd det efter tre veckors träning!! Nåja, det måste ju komma snart. Får bita ihop och köra på bara.

Godnatt alla fina  

Invägning: +-0 kg  

Träning idag: 1 timme 47 minuter 33 sekunder motionscykel (1100 kcal brända, varav 500 kcal på 47,33 minuter vilket är rekord!!)

Humör: lugn, harmonisk och glad

Just i detta nu begravs My. Finns inga ord för att lindra sorgen. Inga möjligheter att få henne tillbaka hel och glad, som hon var. Och hur många gånger den hemska scenen än spelats upp i mitt huvud, hur jag ser henne falla över kanten, så kan jag inte förstå att det verkligt. En så ung tjej, som skänkte sina vänner och omgivning så mycket glädje fick aldrig möjlighet att fira sin 25:e födelsedag. Så fruktansvärt och ofattbart sorgligt och orättvist!! De skulle fira sina födelsedagar tillsammans i höst, hela gänget tjejer som fyllt under året. Nu kommer en stol stå tom och ingen annan kan någonsin ersätta det liv som gått tog slut för tidigt.

Jag hoppas avskedet blev fint och gav alla Mys nära och kära ett avslut som gör dem starka tillsammans i denna svåra tid. Mina tankar är på anant håll, även om min kropp befinner sig på jobbet. Ska ringa min syster lite senare och höra mig för hur Mys begravning var. Vilken musik som spelades, vad prästen sa, vilka bilder som visades, vilken känsla som förmedlades.. Om tjejgänget var nöjda med det blomsterarrangemang de beställt. Istället för den traditionsenliga kransen beställde de en sommaräng, lika vild och vacker som My var.

Det är nu när det bara är minnena som lever kvar efter en så levnadsglad tjej som My som det riktiga sorgearbetet kommer ta vid. Det är nu vi alla runt omkring måste kliva in med rullstol och kryckor och stötta ännu mer än innan, för det är oftast först efter en begravning som det går att inse dödens faktum.

Flyg dit din själ kan få ro. Här på jorden lever du kvar i dina vänners varma famnar och din familjs hjärtan.

Idag är det den första riktigt grå dagen på väldigt länge. Kanske bra att jag äntligen får en sådan också. För även om det inte innebär att jag hade en fantastisk dag, så innebär det likväl att jag inte hade en särskilt överjävlig dag heller. Istället var det en som inte kommer gå till världshistorien på något sätt. Jag har varit lagom glad och lagom grinig. Mer trött än pigg. Och absolut inget av intresse hände. Visst jag åt lunch med en kollega som landar på jobbet en vecka mitt emellan två semesterveckor. Jag missade samtalet från kontaktsköterskan med 1 minut när jag gick förbi en väsnig korsning på väg hem. Får ringa imorgon. Det har inte funnits några EM-matcher att titta på. Sambon är typiskt karlsjuk, så där som bara karlar kan vara. Det är så synd om honom.. Själv känner jag mig totalt omotiverad idag och skyller på att även jag måste få en vilodag då och då. Helt klart en undanflykt, det vet jag ju. Men jag orkar inte ens banna mig själv. Får ta nya tag imorgon. Då har jag lovat mig själv bot och bättring.

Himlen var lika grå som dagen idag..