Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen på KS om detta. Som om det vore ett problem. Varför är jag inte bara som alla andra??

När jag haft tid och smälta och älta den tid som gått sedan beskedet på Lucia-dagen förra året så har jag dock insett ett och annat. Jag kanske inte har smält alla isberg än. Men det jag kommit fram till är att jag ser annorlunda på livet nu. På saker och ting i största allmänhet. Jag tar dagarna som de kommer med öppet sinne. Även måndagar och söndagar kan vara bra dagar, de är dagar som alla andra med möjligheter och chansen att få se mer, lära mer och känna mer. Jag ser faktiskt vackra saker i min omgivning, dock även på helgdagar ;) Mitt intresse för det kreativa har fått mig att börja fota igen. Och som jag har saknat att skapa bilder av världen såsom jag ser den. För jag tycker om att hitta pärlorna i livet och kunna visa andra hur vackra vardagliga ting är för dem som inte ser världen såsom jag ser den. Även om jag tidigare trott på devisen ”det ordnar sig alltid” så tror jag på fullaste allvar att saker och ting faktiskt gör det. Jag är mer positiv och jag skrattar mer hjärtligt när jag skrattar.

Visst finns oron kvar. Att cancern ska komma tillbaka. Men glädjen över att jag just NU är frisk är så stor. Det som händer sen kan jag inte styra över nu. Jag kan ägna framtiden tankar, men jag tror att vad som än händer så klarar jag det. Tidigare så förskönade jag livet, nu vet jag att jag inte längre behöver göra det. Livet är allt bra skönt ändå.