Bestämde mig för att ta ett bad idag. Har ju inte fått göra det i långa perioder de senaste månaderna pga infektionsrisken. Om det nu är en kraftig infektion som jag har, så har det ju knappast hjälpt att avvara badandet ändå. Jag kan oftast inte ligga länge i ett bad, med den lilla dampungen inom mig, men idag gick det bättre. Det frasade härligt av allt talldoftande skum när jag kröp ner och det tog inte många minuter förrän all smärta försvann. Så nu har jag äntligen hittat ett sätt att bli helt smärtfri för en stund. Två värktabletter och varmt vatten = gudomligt avslappnande. Vet inte om det var kombinationen eller om det var för att jag för första gången på länge inte kände någon smärta, och att det var därför jag verkligen kunde känna hur kroppen slappnade av. Har inte förstått hur spänd jag varit innan, förrän jag kunde känna hur en avslappnad kropp känns. En smärtfri kropp. Helt galet skönt. Och helt klart var det säkert därför jag kunde ligga kvar så länge att händerna såg ut som två tvättsvampar. Efter en stund kom sambon och satte sig på en stol bredvid karet för att hålla mig sällskap och vovven stod lyckligt och slickade i sig skum. Vi hade balkongdörren på vid gavel och den friska luften förhindrade mig från att bli mosig eller illamående av värmen. Helt klart kategorin: Underbara bad! Börjar förstå varför sambon kämpade för ett badkar..

Vaknade som vanligt när solen gick upp. Värken i magen fick mig nästan ur sängen, men tre timmars sömn och starka värktabletter gjorde mig trög i både tanke och rörelse och tur var väl det. Någon minut senare hoppade vovven upp i sängen och lader sig nos mot svans tätt intill mina ben. Jag vände på mig och drog vovven intill mig. Han slappnade av och gosade nöjt in sitt valpmjuka huvud under min haka och somnade sedan snabbt i en halvsnarkning. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva bryta denna mysiga goshög för att gå upp och ta värkmedicin, men vovvens varma kropp intill min värkande och ömma mage gjorde susen. Jag somnade om, vaknade några gånger, men lcykades snabbt återvända till drömvärlden. Så hör jag helt plötsligt sambon sjunga. "Ja må du leva, jag må du leva, ja må du leva ut i hundrade år..". En bricka med frukost och en present inslagen i plastpåsen den köptes i. Men det gör inget, det är tanken som räknas och idag ska jag bara njuta. Vilken härlig start på denna påskafton!!

Idag var det 33 år sedan som jag såg dagens ljus på Sabbatsbergs sjukhus. Samma sjukhus där jag fick mitt första cancerbesked. Ironiskt sammanträffande. Kanske ett tecken för mig att tolka, eller kanske är det bara just ett sammanträffande.

Jag tänker fira i stillhet. Det är ingen fest att vara sjuk, så sambon och jag ska lyxa till det litegrann med en god köttbit. Tror att sambon är ganska nöjd med sin present till mig, för efter tolvslaget tyckte han att vi skulle fira mig bums. Så brukar det iofs vara, han är ivrig att fira mig och jag drog som vanligt i handbromsen. Om jag får önska mig något till min födelsedag så är det att jag får behålla maten imorgon. Kanske inte går att slå in i fint papper och snören, men det är vad jag önskar av dagen i stort.

Slås av tanken att det förmodligen är sista födelsedagen med alla mina organ. Kanske borde firas extra mycket egentligen? Apropå det så kom jag helt osökt att tänka på förra helgen när vi provade ett nytt rödvin. När vi enligt schweizisk tradition skålade in första klunken så sa sambon; "Skål för hela dig! Eller ja alltså skål för allt utom cancern. Den förtjänar ju ingen skål". Allt är relativt som Einstein sa haha.. Så när jag vaknar lite senare idag så ska jag ge mig själv i present att inte grubbla. Jag ska ägna min tid till mina två kärlekar här hemma. Leva helt i nuet. Så grattis för fan!!

Har varit ute på promenad med vovven. På väg tillbaka utanför porten kommer en kille i 30-års åldern gåendes i mot oss på trottoaren. När han får syn på oss hoppar han till och börjar gå väldigt nära husväggen. Jag tänker att han säkert är hundrädd stackarn' och går så långt ut mot gatan på trottoaren som möjligt, med vovven tryggt kopplad, så att Nelson är så långt bort från den hundrädda killen som möjligt. När vi passerar varandra säger killen på riktig gaystockholmska (förlåt alla kära gayvänner!!): "Det var den tjockaste fittan jag sett! Äh fy fan så vidrigt asså! Tvi!" och spottar mot oss. Jag tänkte att killen mår ju uppenbarligen inte riktigt bra psykiskt så att svara honom kanske bara provocerar. Obehaglig till mods försvann jag snabbt in i porten. Vilka sjuka människor det finns..

Vad gör man när all sammantagen expertis inte kan ställa en diagnos med säkerhet? Visserligen går det ju aldrig att garantera något till 100%. Jag förstår det. I min föreställningsvärld har det varit självklart att att man kan skilja på cancer och inte cancer. Precis som i filmer där de onda ofta kläs i svart medan de goda får bära vitt, där gränsen mellan gott och ont är knivskarp. Men så är det tydligen inte. Istället fick jag höra sanningar såsom "vi kan skicka iväg vävnadsprover till fem olika patologer och få fem olika svar" och "röntgen är bara 75% tillförlitligt". De tror dock att jag kan leva med den här sjukdomen (vad nu det än är..) i ca 5-10 år innan det garanterat är fullt utvecklad elakartad cancer. I samma veva kom vi fram till att jag nog varit sjuk i ett par år redan. Även om till och med antalet år är svårt att avgöra eftersom jag har PCO också som kan ge liknande symtom. Att mamma är adopterad gör det dessutom svårt att veta om det är ärftligt, vilket gör att det saknas en stor pusselbit. Så vad göra?

Jag frågade tumör specialisten som jag fick träffa igår om hon träffat andra som mig. Hon hade under sina många år som läkare träffat tre patienter som mig tidigare. Två av dem valde att genast skaffa barn och direkt efter förlossningen göra en total hysterektomi. Den tredje rådde de pga hennes kraftiga övervikt och ärftlig tjocktarmscancer i släkten att operera sig omgående. Alla mår jättebra efter operationen. Jag är den fjärde och hur jag ska göra är inte alls lika självklart. Speciellt eftersom sambon inte vill ha barn och det eftersom det saknas pusselbitar i min anamnes.

Stundtals uttryckte jag min starka frustration och ilska över hur jag behandlats. Ifrågasatte hur de två läkarna som faktiskt sett insidan på min livmoder med egna ögon kunnat vara säkra på cancer, medan jag nu bara en vecka senare och på samma sjukhus får höra att de inte alls är säkra på vad jag är för sjuk. Bara att jag är sjuk och att cellerna i som växer i inuti min livmoder inte är av den trevliga sorten. Tumör specialisten tog mina vredesutrbrott väldigt bra. Hon visade förståelse och förstod att hon inte tjänade på att ljuga eller prata fikonspråk med mig. Hon lät mig läsa i mina journaler. Sa att jag känner min kropp bäst och frågade vad jag trodde. Gjorde klart för mig att jag själv förväntas ta de avgörande besluten. Berättade att en världsberömd patolog från USA ska gästföreläsa på KS i april och han har lovat att titta på mina vävnadsprover. Tydligen är han någon slags legend på området.

Det svåraste jag fick höra var just det att jag förväntas ta ett beslut själv. De är beredda att göra precis så som jag vill ha det. Så jag testade och bad om en röntgen. Det var då hon förklarade att den kanske inte ger en korrekt sanning heller, men att jag självklart kan få en skiktröntgen (s k CAT scan) där jag ges kontrast. Men att röntgen bara ger en 75% säker bild på verkligheten. En hård sanning jag heller aldrig förväntat mig att höra. Min tidigare övertro på läkare, forskning och vård grumlades allt mer och det gjorde jag klart för tumör specialisten. Min gnagande oro att behöva ta ett eget beslut slog mig i ansiktet. För det finns inget säkert att gå på i mitt fall. Alla specialister säger olika saker och kan inte enas om en diagnos. Allt är inte svart eller vitt, jag ligger i gråzonen sa tumör specialisten. Hon försökte till och med skämta till det och sa att jag iaf kan kalla mig för ett unikum. Även om vi människor i största allmänhet verkar sträva efter att få kalla oss själva för just unikum så kan jag säga att i detta avseende vill man absolut inte vara ett unikum. Det värsta jag vet är luddiga icke svar. Jag vill veta. Sambon påpekade att jag inte är något vidare på att leva i ovisshet och så är det absolut. Till råga på allt har de (läs alla de läkare jag träffat) inte en aning om varför jag har så ont heller. De kan bara gissa och testa sig fram för att se vad som kan tänkas hjälpa.

Så vad händer nu? Jag ska fortsätta med de två antibiotikakurerna, jag fick starkare värktabletter, jag ska göra den där röntgen, den världsberömda patologen Dr Pratt ska titta på mina prover den 11/4 och sen ska jag få träffa den läkare som jag känner att jag fått bäst förtroende för. Tillsammans ska vi gå igenom svaren från de olika patologerna och röntgen som jag då gjort och sedan ska vi staka ut vägen jag har framför mig. Just nu lutar det åt operation. För jag är verkligen inte bra på att leva i ovisshet och jag vill inte riskera mitt liv för möjligheten att kunna ge liv. Hur skulle Du göra?

Vet inte vad jag ska tro om läkarbesöket senare idag. Jag ska tillbaka till det där lilla stället där folk får cancerbesked, men där jag senast fick veta att jag inte alls hade cancer. Det är med blandade känslor jag ska dit, igen. Det är ett galet ångestladdat hörn. Frånskilt från allt annat i "kvinnovingen". Ett litet väntrum och en massa broschyrer om hur det är att få ett cancerbesked. För alla kommer dit för att få prata om sitt cancerbesked, och alla är damer över 60. Och så jag. Det är så det känns iaf. Sist jag var där tittade den gamla damen som var där med sin man och vuxna son på mig med förvåning. En förvånad blick som sedan utbyttes och blev till ömkan. Och då var det ändå av en kvinna som precis som mig någon timma tidigare väntade på att få diskutera sitt cancerbesked. Kände mig som ett jäkla UFO. Måste dessutom tillägga att 70-talsinredningen med tillhörande UFF-lukt gör hela cancerhörnan ännu mer ångestosande. Ser verkligen fram emot att få äran att komma dit för andra gången på tre månader..

Så vad kan jag förvänta mig av besöket? Helt ärligt. Jag har inte en jävla aning! Och det skrämmer mig. Faktiskt nästan ännu mer än sist jag satt där natten inför förra besöket och gick igenom alla frågor jag hade. För jag kunde efter de inledande fraserna kasta bort pappret. Det sades att jag hade nån flummig sjukdom som jag bara fick ett latinklingande namn på och som jag senare skulle upptäcka inte ens gick att Googla. Så frågorna blev aldrig ställda, istället uppkom nya som jag inte kunde formulera förrän jag kommit hem. Pappret jag printat ut med alla frågor, i sann assistent anda, ligger fortfarande ihopknölat i min väska. Jag tittade på dem tidigare i veckan och avfärdade dem. Inte för att jag egentligen fått en massa andra frågor, utan för att jag inte ens vet om jag kommer få chansen att ställa dem. För jag är hur otroligt det än låter livrädd för att få en annan oförståelig diagnos kastad i ansiktet på mig som gör att jag tappar fotfästet, igen. Så jag hoppas för allt jag är värd att jag kommer få klara och tydliga besked imorgon! För jag är ingen jäkla studsboll som de kan passa runt med som de vill med. Tur livet har härdat mig så hårt som det gjort. Hade nog blivit knäckt för länge sen annars. Det som känns värst just nu är faktiskt inte cancern, det är den förbannade värken. Så om det är något som kan få mig på fall så är det faktiskt den. Men för fan antiobiotikakur nr 6 och 7 i ordningen ska väl säkert hjälpa. Jag har verkligen höga förväntningar om det haha..

Så vad ska jag ha för taktik imorgon? Hm, jag ska nog bara invänta vad de säger och be dem förklara så mycket som möjligt om min sjukdom och vad som kommer härnäst och hur det kommer få mig att må. Bonus vore om de kan trolla bort värken, ge mig en sjukskrivning och skynda på operationen. För jag är rejält less på det här nu! Jag kavlade upp ärmarna för att kämpa i december. Sen åkte garden ner igen och nu är det liksom svårt att få upp den igen. Förvirringen och alla turer kring min sjukdom har gjort mig orkeslös. Mitt vanliga fighterjag ligger liksom i koma. Hoppas fightern vaknar om det kommer behövas framöver!!

Läste en kort notis i tidningen härom dagen att ny forskning visar att hur ett cancerbesked delges skapar grunden för den fortsatta förutsättningen för överlevnad. De som hade fått beskedet på ett bra sätt hade större chans att överleva. Med tanke på det så har jag oddsen emot mig, men oddsen att jag fått livmodercancer i min ålder är ju ändå minimal. Så jag säger: skit i oddsen!!! Mitt nyårslöfte är att koncentrera mig på att överleva, och det tänker jag göra, oavsett hur goda eller dåliga oddsen än må vara.

Somliga människor har en gåva. De sprider energi till sin omgivning. En sådan energispridare är min underbara vän Doran som bor "down under". Vi har ringt om varandras försök till kontakt i flera dagar, men så äntligen var tidszonerna vän med varann och vi pratade och skrattade i nästan en hel timme. Och som det gjorde underverk!! Vi kan skratta åt allt elände tillsammans och skämta om saker som egentligen är jobbiga och tuffa. Vi kan vara arga och gorma åt samma idiotsaker också, men inte någon längre stund, för vi fungerar lite likadant. Vi skrattar hellre än slösar energi på bitterhet. Vi skrattade åt brevet från fertilitetskliniken som riktade sig till mig som blivande mamma och att man i Sverige översätter filmtitlar till "Röjar Ralf". Högt och lågt. Fantastiskt roligt, och vi skrattade och gjorde planer för sommaren, när Doran med sambo kommer till Sverige för att fira midsommar med mig och mina kära killar.

Det är vänner som Doran som gör livet värt att leva. Hon är en av mina få trogna bloggläsare och mina ord som jag producerar här gör att hon känner sig nära mig trots det stora geografiska avståndet. Det känns tryggt på något sätt att hon läser, konstigt egentligen men det ger en bra känsla. Varför är oviktigt. Livet borde alltid levas i närheten av alla de man älskar och håller nära sitt hjärta, men för mig är många utav mina nära utspridda runt världen. Så jag uppskattar verkligen samtalen vi har, för de betyder så otroligt mycket. Speciellt när man inte mår riktigt bra. Så nu ska jag ringa min yngsta syster som säsongar i alperna..

Fick ett blombud från mina underbara arbetskollegor idag. Tydligen är den här sjuklingen värd det. Det gjorde mig rörd och glad. För det är lite tufft just nu.. I samma veva som jag släppte in blombudet tömde jag postfacket och hittade en kallelse till fertilitetskliniken på KS i Huddinge. Har fått tid redan nästa vecka för att prata om att de ska förvara mina ägg efter operationen. De ska ligga i frysen i väntan på en eventuell lagändring som gör det möjligt för surrogatmödrar i Sverige. För att sådana som mig som blir av med sin livmoder innan de fått barn ska ha en chans till ett biologiskt barn. Inte för att jag tror att det någonsin kommer hända, men det håller iaf hoppet vid liv.

När jag öppnade kallelsen såg jag att de struckit över att de även välkomnar min partner. Bifogat fanns även en hälsodeklaration som riktade sig mot en förväntansfull blivande provrörsmamma. Känns lite känslokallt att skicka något sådant till någon som mig som ska genomgå en total hysterektomi. Fast det slår inte de falska förhoppningarna jag fick i januari då de sa att jag inte alls har cancer och att jag kommer kunna skaffa barn med lite hjälp av hormoner. Inte alls bitter haha.. Så åter till blommorna. De står numer och pryder vårt köksbord.

En annan positiv sak med gårdagen var att vi fick ett helt grönt byte och att alla parterna i triangelbytet hört av sig och är intresserade. Mmm, vi ska byta lägenhet igen. Sambon vill börja plugga igen och hyran vi har nu är alldeles för mastig för den kommande nedskalade budgeten. Kanske inte blir något av detta byte, men det är kul att det händer något iaf. För ni som inte bytt en hyresrätt, via siterna som är skapade för att underlätta hyresrättsbyten, vet inte hur många oseriösa annonsörer det finns och glatt klickar ja till byten för att sedan aldrig höra av sig. Hm, inte alls bitter var det ja.. Går sådär för mig just nu. Så lite sömn då och nya tag med ännu två antibiotikakurer. Håll tummarna för att det hjälper mot värken!

Godnatt