Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen på KS om detta. Som om det vore ett problem. Varför är jag inte bara som alla andra??

När jag haft tid och smälta och älta den tid som gått sedan beskedet på Lucia-dagen förra året så har jag dock insett ett och annat. Jag kanske inte har smält alla isberg än. Men det jag kommit fram till är att jag ser annorlunda på livet nu. På saker och ting i största allmänhet. Jag tar dagarna som de kommer med öppet sinne. Även måndagar och söndagar kan vara bra dagar, de är dagar som alla andra med möjligheter och chansen att få se mer, lära mer och känna mer. Jag ser faktiskt vackra saker i min omgivning, dock även på helgdagar ;) Mitt intresse för det kreativa har fått mig att börja fota igen. Och som jag har saknat att skapa bilder av världen såsom jag ser den. För jag tycker om att hitta pärlorna i livet och kunna visa andra hur vackra vardagliga ting är för dem som inte ser världen såsom jag ser den. Även om jag tidigare trott på devisen ”det ordnar sig alltid” så tror jag på fullaste allvar att saker och ting faktiskt gör det. Jag är mer positiv och jag skrattar mer hjärtligt när jag skrattar.

Visst finns oron kvar. Att cancern ska komma tillbaka. Men glädjen över att jag just NU är frisk är så stor. Det som händer sen kan jag inte styra över nu. Jag kan ägna framtiden tankar, men jag tror att vad som än händer så klarar jag det. Tidigare så förskönade jag livet, nu vet jag att jag inte längre behöver göra det. Livet är allt bra skönt ändå.

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats. Snarare tvärtom, när jag slutat hoppas och hängav mig åt det faktum att jag aldrig skulle älska och bli älskad. För det var många aldrig..

Aldrig..

släppa in någon

låta någon nära

bli kär

visa vem jag är

hoppas på kärlek för min egen del

visa mig sårbar

bli gammal med någon

flytta ihop med någon

bli mamma

Det var många aldrig som aldrig blev, men som jag trodde blint på för några veckor. Men det var även en tro på att jag nu skulle få rum att vara mig själv. Att inte bli hunsad och hånad för att jag är jag. Jag trodde starkt på att jag skulle bli frisk, även om jag funderade i termer ”till vilken nytta”. För vad skulle jag med en fungerande livmoder till om jag ändå inte hade någon att dela den med. Jag var för gammal att skaffa barn, för om jag nu någonsin skulle träffa den rätta så skulle det ju naturligtvis vara för sent. Jag skulle aldrig släppa någon in på livet ändå, för feg att våga bli sårad igen. Och skulle jag träffa någon skulle jag ALDRIG någonsin flytta ihop med denna någon. Ingen skulle någonsin få styra i mitt hem.

Visst har jag hört folk säga att det är när man är som minst öppen för det som det händer. Och det var verkligen så. Jag trodde jag var helt stängd, men min livsglädje höll fönstret öppet. Jag trodde jag skulle gråta som besatt när jag flyttade. När vi sa hejdå. Men så var det inte. Jag var liksom klar. Långt innan. Det vara bara mitt medvetna jag som inte visste om det. När flyttlasset gick så var jag istället lycklig. Äntligen skulle jag få rå om mig själv. Läka. Må bra i mitt eget hem som jag gjort förr. Så när flyttkarlarna lämnat och mamma åkt hem och jag stängde dörren om mig där i min nya lya så kom det inga tårar. Istället drog jag på musiken på högsta volym, glada melodier som fick mig att skråla ikapp och dansa mellan kartonger och osorterade möbler och kassar. Jag var lycklig för första gången på så många år att jag glömt hur det var att fnatta runt i total glädje. Att det var rätt tid att träffa C var jag inte alls medveten om, det enda jag visste då var bara att jag ville ha mer. Att jag aldrig vill säga aldrig till livet och kärleken igen. Ibland är tajmingen rätt helt enkelt, även om man inte har en aning utan bara snubblar in i framtiden.

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Provsvaren hade kommit från KS. De hade visst prioriterat mina prover.

- De kan inte längre hitta någon cancer, sa läkaren som två veckor tidigare hade tagit proverna.

Alla glädjekänslor som svallade över mig var.. Ja jag kan faktiskt inte finna några ord för de känslorna. De var helt enkelt: överväldigande. Kärleken höll mig i handen. Vi pratade om framtiden. Att jag aldrig kommer bli friskförklarad. Att jag så länge jag inte opererar mig måste gå och ta prover var 3-4 månad. Att jag slipper KS, att Sabbatsberg istället tar över min vård, vilket jag önskat. Läkaren som tagit över mitt fall ville ändå göra en ny gynundersökning eftersom jag som vanligt fått en infektion efter provtagningen. Kärleken fick stanna, satt vid huvudänden och höll mig i handen. Helt sjukt efter att ha träffat någon så kort tid, men med min C är allt så rätt, så naturligt och jag bara vet att det kommer vara han och jag så länge jag lever. Så fort dörrarna slog igen bakom oss kramade vi om varandra där i sjukhuskorridoren. Båda två så jäkla glada. Äntligen någon att dela alla med- och motgångar med. Äntligen kärlek på riktigt. För det är jag värd har jag fått veta.

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..

Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nånsin heller skulle prova igen. Men så var det. Några dagar innan jag flyttade isär med exet dök det upp ett mail som fångade mitt intresse. Några enkla rader. Jag svarade. Och ju fler rader vi växlade dessto intensivare blev kommunikationen. Efter två veckor och i lugnet med mitt nya egna hem så fick han mitt nummer. Några minuter senare ringde han. Ju mer vi pratade ju mer upptäckte vi hur lika vi är. På snudd helt sjukt lika varann i så mångt och mycket. På de punkter vi upptäckt olikheter såhär långt så kompletterar vi istället varandra. Och någonstans under alla de många timmarna vi spenderade tillsammans i telefon så blev vi kära. Ja. Utan att ens träffat varandra. I ett kärleksberusat ögonblick kom jag på mig själv med att bjuda hem honom. Visst min syster skulle komma på besök och sova över hon också och på lördagen hade jag bjudit in mina nära och kära på räkskiva. Han tackade ja. Modigt tyckte jag. Träffa mina bästa vänner och systrar första helgen vi skulle umgås.

Den 12 september tog han bilen från Göteborg. Jag pratade med honom hela vägen till Stockholm. Fem timmar av nervositet och uppriktig glädje över att äntligen få träffas. GPS:en ledde honom på villovägar när han kört innanför tullarna. Jag blev tvungen att bege mig ut och leta efter honom. Till slut stannade han bara och fick beskriva vad han såg och ja vart stod han om inte utanför min mammas jobb bara två minuter bort. Vi lade på. Lite spänning fick det ju allt vara. Han var nervös, det var inte jag, förrän jag klev runt hörnet till parkeringen där jag visste att han skulle stå, då skuttade mitt hjärta till och slog några extra slag. Och där stod han i full militärmundering. För jo han hade minsann uppfattat min uppskattning för män i uniform. Jag hade såklart sett bilder på honom, men ingen av dem gjorde honom rätta. Han är SÅ mycket snyggare i verkligheten!! Jag blev så blyg att jag knappt vågade titta på honom när jag gick de där sista stegen till hans famn. Han hade åkt fem timmar i en varm militäruniform, för min skull. Så fort våra läppar möttes så visste jag. Det här är mannen jag vill spendera resten av mitt liv med. Folk får säga vad de vill. Det är bara jag som kan säga när jag hittat den rätta. Och det har jag!!

En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att skriva fem akter om vårt liv. Jag tänkte länge och väl och gick sedan till hennes rum för att fråga om jag kunde skriva om övergreppen när jag var liten. Om hon tänkte anmäla. "Självklart inte om inte du vill det!!" var hennes omedelbara respons. Jag hade fajtats länge med det. Dragit mig för att skriva de där förbannade fem akterna, för någonstans började ju mitt li på fel sätt. Och att skriva de där akterna och hoppa över det som kanske påverkat mig allra mest i mitt liv, ja, det gick liksom inte. Samtidigt var det så sjukt jobbigt att dra upp minnena som då var högst levande för mig. Så levande att jag fortfarande kunde förnima den fysiska smärtan.

Jag gjorde det dock till slut med mycket svår vånda. För det går liksom inte att förklara mitt liv och person utan att berätta om det. Precis liksom det senaste året av cancerhelvete som också är en sådan livsavgörande händelse, så går vissa svåra saker inte att hoppa över bara för att de är just svåra. Så jag skrev och fick beröm och kramar och när vi tog studenten var Ingrid med på båten. Hon kom fram till mig ganska tidigt och frågade om hon fick skriva några rader i min studentmössa.

"Ät livet - annars äter det dig". Ord som står sig än idag. Som jag har tänkt på så många gånger under min tid när jag brottats med minnen från övergreppen. Klok kvinna den där Ingrid. Det tog dryga 33 år, men nu äntligen är jag redo.

Det har varit mycket intryck den gångna veckan, därav de få orden. Har tagit tid att smälta och landa i något som jag inte ens riktigt vågat hoppas på. Helgen som gick så firades beskedet och nya lägenheten med vänner och systrar och kärleken. Det blev räkor, vin, bubbel och öl i massor, lite tårar och mycket värme. Har nog inte riktigt kommit ner på jorden igen, svävar runt på små tussiga moln och känner mig som den mest lyckliga tjejen i hela världen.

En oväntad insikt är att jag nu har en framtid att planera och rå om. Vilket faktiskt känns konstigt. Livet har varit satt på paus så länge att jag inte vet hur man gör för att se framåt. Är fortfarande inne i min stängda tidscykel där jag tar en dag åt gången och hoppas på det bästa. Vad gör man när det bästa redan hänt?? Man lever!! Är det något året som gått har lärt mig är att leva medans man kan. Så mycket man kan. Så jag har släppt på alla bromsar, nu kör jag, mot en framtid som är ljus och vacker och som inget ska få komma och ta ifrån mig.

Så kom den dagen som jag längtat efter, som jag hoppats på men ändå inte vågat. De ringde från Sabbatsberg idag, de hade prioriterat mina prover på KS, svaret hade redan hunnit komma. Jag skulle inte behöva vänta till den 20:e september.

- Dina senaste prover visar ingen cancer över huvudtaget.

Åh, jag dansar av lycka. Jag vågar hoppas på ett liv med barn, med kärlek, med allt jag drömt om men aldrig vågat. Bara för att det varit något som grott därinne istället. Nu är det på väg att bli bra. Visst jag kommer få fortsätta att testa mig tills jag opererar mig eller dör. Visst jag har fortfarande feber och värk. Men idag skiter jag fullständigt i det. IDAG ÄR JAG LYCKLIG!! Finns ingenting som kan hindra mig längre, hålla tillbaka mig, nu är det bara att köra på som om livet helt plötsligt blev lite längre och godare. Som att jag blivit given en andra chans till lycka, så som jag vill ha det.

Mamma började gråta när hon förstod vad jag sa, systrarna blev glada, vännerna är glada. Det här är den bästa dagen i mitt liv och jag vill inte att den ska ta slut. Det här ruttna året är äntligen över, jag kan andas ut och förhoppningsvis kommer jag kunna sova hela natten. För det finns inte längre några cancerspöken som kan spöka. Visst, med det sagt, KS ska skicka proverna på en grundlig analys och jag är fortfarande sjuk efter senaste provtagningen, men jag firar som om det inte finns en morgondag med bekymmer som stavas C A N C E R.

Den där fullkomliga glädjen när jag öppnade dörren och han fick se vem som dolde sig där bakom. Helt fnattig studsade han omkring när han kom hem till mig i fredags. Vi har myst hela helgen. Han har sovit tätt tätt intill mig och följt mig vart jag än gått. När jag hade ont och var ledsen slickade han mina tårar och viftade nervöst på svansen. Han har gått massor med promenader i det nya kvarteret och hittat både nya vänner och ovänner. En vovve i porten och en del på gatorna runt omkring. Och en kasse som grannarna ställt utanför sin dörr som tydligen var hemskt läskig. Lilla tossbollen.. Som jag älskar denna vovve och som han förgyller varenda minut han är med mig. Lika mycket saknar jag honom nu när exet varit och hämtat honom.

Dumma matte som inte låter mig bada i fontänen!! Vill vill vill!! Dumma dumma dumma!!

Exet ja.. Helt plötsligt får jag sms där han frågar hur jag mår. Och hade jag inte tagit prover i tisdags. Jag svarade inte ens. Varför så intresserad nu?? Det har han ju aldrig varit förut och vänta nu, jag är ju inte sjuk, jag bara fejkar. Jo det är så jag jobbar. Verkligen.. Suck!! Dessutom verkar han ha tagit ett väldigt stort intresse för mitt kärleksliv. Ska väl han skita i!! Seriöst.. *morr* Så när han var här idag för att hämta lite av sina kartonger och Nelson så var jag ganska tvär. Och det märkte han också tydligen. Konstigt hur han helt plötsligt fått upp ögonen för mig nu när vi inte längre är tillsammans. Funderar helt ärligt på om vi ens kan vara vänner. Och till min stora glädje insåg jag att jag redan sörjt vårt uppbrott medan vi var tillsammans. Finns absolut ingenting att hämta där längre. Den absoluta sista spiken han satte var "men du har ju inte cancer, så varför bloggar du??". Nä, jag står på mina egna två fötter nu och helt underbart, ska inte låta honom rubba mina cirklar, för här inne är det jäkligt gött just nu ska ni veta.

Godnatt mina fina läsare