En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att skriva fem akter om vårt liv. Jag tänkte länge och väl och gick sedan till hennes rum för att fråga om jag kunde skriva om övergreppen när jag var liten. Om hon tänkte anmäla. "Självklart inte om inte du vill det!!" var hennes omedelbara respons. Jag hade fajtats länge med det. Dragit mig för att skriva de där förbannade fem akterna, för någonstans började ju mitt li på fel sätt. Och att skriva de där akterna och hoppa över det som kanske påverkat mig allra mest i mitt liv, ja, det gick liksom inte. Samtidigt var det så sjukt jobbigt att dra upp minnena som då var högst levande för mig. Så levande att jag fortfarande kunde förnima den fysiska smärtan.

Jag gjorde det dock till slut med mycket svår vånda. För det går liksom inte att förklara mitt liv och person utan att berätta om det. Precis liksom det senaste året av cancerhelvete som också är en sådan livsavgörande händelse, så går vissa svåra saker inte att hoppa över bara för att de är just svåra. Så jag skrev och fick beröm och kramar och när vi tog studenten var Ingrid med på båten. Hon kom fram till mig ganska tidigt och frågade om hon fick skriva några rader i min studentmössa.

"Ät livet - annars äter det dig". Ord som står sig än idag. Som jag har tänkt på så många gånger under min tid när jag brottats med minnen från övergreppen. Klok kvinna den där Ingrid. Det tog dryga 33 år, men nu äntligen är jag redo.

 

Anna

19 september 2013 15:22

Övergrepp? Blev du våldtagen?
Inte för att vara elak eller så, men det bästa är ju att anmäla..
Kram

krokii

19 september 2013 16:47

Jag var under 4 år och blev sexuellt utnyttjad. Då förstod jag ju inte vad det betydde och skulle komma att betyda, men sen när jag väl gjorde det har jag aldrig velat anmäla. Det skulle vara hans ord mot mitt, och att behöva ifrågasättas och dra upp allt igen som jag ältat många timmar hos psykolog har jag ingen lust med. Alls.

Kram

 

Anna

20 september 2013 16:17

Jahaa, men usch vad hemskt... :(

 

Lena

28 september 2013 22:26

Så stark berättelse... & vilka kloka ord du fick i mössan♥

Kramarom dej♥

http://frallorna.bloggplatsen.se

 

Lena

5 oktober 2013 21:56

Hoppas det är bra med dej♥

Kram kram♥ /Lena

http://frallorna.bloggplatsen.se

 

Sara - En blogg om psykisk ohälsa

25 oktober 2013 16:56

Jag vill tacka dig för att du i somras skrev en kommentar som verkligen hjälpte mig jättemycket. Jag beskrev i ett inlägg hur jag blivit bemött inom vården när jag sökte hjälp,och din kommentar hjälpte mig att våga söka både ett andra och ett tredje utlåtande. Så det är tack vare dig och några till som skrev att jag skulle fortsätta söka hjälp som gjorde att jag kunde få min diagnos.
Tack så jättemycket <3

http://saramodigh.bloggplatsen.se

 

Lena

3 november 2013 22:21

Hoppas du mår bra, saknar dej♥ Kram/Lena

http://frallorna.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  Det har varit mycket intryck den gångna veckan, därav de få orden. Har tagit tid att smälta och landa i något som jag inte ens riktigt vågat hoppas på. Helgen som gick så firades beskedet och nya lägenheten med vänner och systrar och kärleken. D...