Har visserligen legat på soffan sedan 8 imorse, tidvis i sällskap av vovven. Sambon sover. Han är ledig idag. Det gör mig glad. Sista dagen på sjukskrivningen så har jag äntligen sällskap av någon annan än vår tröttmössa till vovve. Det måste firas, så sambon får allt ta och laga något gott ikväll. Är hungrig redan nu. Har ätit dåligt senaste veckan. Magvärken främjar inte direkt hunger.. Vet inte vad vi kan tänkas komma på att göra ihop idag, men jag är som sagt väldigt glad för lite extra sällskap. Sen har vovven och jag en sambofri helg, nästintill. Inte alltid så kul med skiftarbete, för det inkluderar ju gärna helger.. Men jag får rå om min kära när han kommer hem efter sina 13-timmarspass i helgen. Kanske kan bli att jag måste laga mat. Tur vi har en brandsläckare i köket!

Undrar vad jag gjorde innan sambon kom in i bilden. Som singel har jag en bestämd bild av mitt kylskåp innehållandes öl och vindruvor. Lagade nästan aldrig mat själv. Undrar vad jag levde av? Kommer ihåg en gång när jag gjort något som innefattade hantering av spisen i min lilla 25-kvadratare. Efter några dagar tyckte jag det blev väldigt varmt så fort jag närmade mig köksvrån. Det visade sig att jag glömt stänga av en av plattorna. Den stod på i 5 dagar och var således glödhet och lyste i mörkret när jag väl kom på det. Så kommentaren om brandsläckare är faktiskt inte endast på skoj.

Mina ofärdigheter i köket inkluderar även ett roligt minne från gymnasietiden i Uppsala. Jag bodde på elevhem och var ju tvungen att äta nåt. Hade hört en reklam på radio. Tror det var Knorr. Grejen i reklamen var iaf att ingen kunde misslyckas med sin pasta med sås från Knorr. De hade missat att det finns såna som mig! Jag tog av någon outgrundlig anledning fel på måtten i köket. Istället för pasta med sås blev det pastasoppa. I ett försök att få i mig något den kvällen slängde jag in några rostmackor i micron med ost på. Trodde det skulle ta ett par minuter. Det slutade med att mackorna tog eld och brandlarmet gick.. Det en anledning till att sambon bannlyst mig i köket. Nu har vi vart fall inte en gasspis längre och tur är nog det.

Blev tydligen inte sista gången hos krishanteringspsykologen. Är tydligen inte helt klar med att bearbeta de senaste månadernas berg-och-dalbana. Insåg när jag satt där i fotöljen att jag har riktig ångest inför nästa vävnadsprov. Kombon nålfobi, cancerrisk, lokalbedövning i livmoderhalsen och upplevda övergrepp i tidig ålder = ingen hit. Känns lite som att gå och vänta på ännu ett övergrepp. Samtidigt måste jag ju, på KS där jag kommer vara "inskriven" i x antal år framöver, är lokalbedövning det enda sättet de gör hysteroskpi på. Så lite inmålad i ett hörn kan man väl säga att jag känner mig. Förmodligen är det säkert inte så jobbigt att ta själva proverna som jag inbillar mig, men det kommer säkert ändå inte hjälpa när jag ligger sömnlös en vecka innan provtagningen..

Har fått en väldigt bra kontakt med psykologen jag går hos. Det är inget man ska ta för givet! Gick ju över 3 år i terapi för att bearbeta det jag var med om när jag var liten och den psykologen och jag hade inte alls samma "connection" som den jag går hos nu. Så att det kommer svida i plånboken får väl vara värt det framöver. Behöver nog lite hjälp att ta mig i mål den här gången också. Hon påpekade det också: "du är motsatsen till hypokondriker så var inte för stark och be om hjälp när du behöver det!". Ska lyda det rådet. Mamma ska följa med mig vid nästa provtagning. Känner mig liten igen, trots mina 30+, men det kan inte hjälpas. Jag är verkligen vettskrämd för vävnadsprovtagnig i lokalbedövning!! Gick ju inte så bra de två gångerna de opererade min alldeles för trånga näsa i lokalbedövning.. Bedövningen släppte båda gångerna och jag kunde känna hur de brände och skar inne i näsan. Inte en allt för trevlig upplevelse!

Psykologen har inte helt rätt, jag har tagit hjälp förut. Som med infektionen som härjat i min kropp sedan mitten av december. Det här är sista veckan på sjukskrivningen, men i själva verket har jag fortfarande ont och får feber så fort jag anstränger mig. Jag vägrar dock att ta antibiotikakur nr 4. Tror det är sjukt obra för kroppen, så min plan är att återgå till jobbet precis som planerat och se om kroppen kan ta hand om infektionen själv nu. Antingen blir det bättre eller så blir det ett besök till akuten i slutänden. Får återigen förlita mig på lite tur, 2013 har ju ändå visat sig vara ett turår på det sättet att det ändå visade sig vara utvecklad cancer. Får hoppas att det finns lite mer tur att kräma ur detta år haha! Well, vi får se. Fortsättning följer..

Känns overkligt att ha gått från cancerbesked i december till att behöva vänja mig att leva med en ovanlig myomsjukdom i januari. Det var så många tankar som for runt den där månaden läkarna sa att jag hade elakartad cancer. Det har nog satt spår i själen och kroppen har ännu inte återhämtat sig från vävnadsproverna de tog i november. Jag tror att det blir lättare att gå vidare när jag mår helt fysiskt bra igen. Inbillar mig det iaf. För hur ska själen kunna läka om kroppen fortfarande påminner om vad som hänt.

Idag ska jag för sista gången gå till krishanteringspsykologen. Ska bli skönt att lägga "cancertiden" bakom mig. Nästa vecka blir det jobb, oavsett hur jag mår. Nu vill jag inte vara hemma mer! Spelar ingen roll att jag fortfarande har ont i magen eller har feber, nu jäklar får kroppen läka ut av sig självt. Den brukar ju vara bra på det, kroppen.

Vet inte riktigt vad vi kommer prata om idag. Det mesta som jag går och bär på brukar komma ut när jag är där. Så inga förberedelser är nödvändiga. Känner mig mest stressad över allt som jag borde fixa med, men senaste månadernas svajiga väg har gjort mig orkeslös..

I helgen såg jag och sambon så äntligen en gammal favorit, nämligen Stekta gröna tomater. En underbar film från 1994. Året då; jag och handbollslaget åkte till Bornholm på turnering, Sverige tog brons i fotbolls VM och sommaren bjöd på över 40 grader i skuggan (vilket resulterade i många solsting på Bornholm). I vilket fall så var -94 en bra årgång med många härliga minnen.

Vi var som alla 14-åringar lite smågalna alltid i jakt på nästa upptåg. Med vi menar jag här laget jag växte upp med. Bornholm fem-i-topp-minnen:

 Festivalstämning som det var i den lilla staden som vi härjade flaggade de varje dag. Vi firade detta med att ta ner deras rödvita flaggor och snyta oss i. Absolut inte okej. Men till vårt försvar så var vi som sagt var 14 år och alla danska vägrade att heja på Sverige i fotbolls-VM. Vi var såklart väldigt besvikna eftersom vi fostrades att heja på våra nordiska grannländer, så länge de inte mötte Sverige förstås. Efter flera kvällar med nedhalade och skändade flaggor slutade de att hissa några. Oops..

 Jag och mina två nyfunna vänner (som fortfarande är bland mina bästa vänner) angav snarkningar och värme som anledning och flyttade ut våra sovsäckar och liggunderlag i korridoren. Den egentliga anledningen var såklart att ingen skulle upptäcka att vi var ute och rände hela nätterna. Minns hur vi bjöd bort våra shots till våra bordsgrannar när vi såg våra patrullerande föräldrar på byns festivalgata.

 Våra föräldrar var också busiga, eller ja alla utom en som de kallade för "Big Mama". När vi en kväll kommer hem för att byta om för disco går vi över den lilla gården där vi sov. Helt plötsligt ser jag min mamma sticka upp huvudet ur en utav buskarna och skrika "fritt fram!". Detta följdes av ytterligare en massa huvuden som stack upp ur buskarna och sedan ser vi alla utom Big Mama ta fart mot grindarna in mot byn. Ska tillägga att även Big Mamas man tillhörde en av dessa vuxna människor haha..

 Sjuktältet var under turneringen välbesökt, hettan gjorde sitt till kan man säga. Vi spelade med ett sönderklippt lakan på huvudet. Bredvid planen stod en hink med iskallt vatten (som iaf höll sig kallt i en kvart eller så..) som man sedan sprang och doppade huvudet i med några minuters mellanrum. Folk var så påverkade av värmen att man med blotta ögat kunde se hur huvuddoppningarna gav effekt och hur den sedan avtog. De vuxna var också påverkade, domarna kunde i värmedimman tex dömma mål fastän bollen gick utanför.. Värmen skapade också en extrem algblomning, så vårt besök till havet var mindre trevligt då man sedan fick ägna en bra stund att plocka bort algerna som satt sig innanför baddräkten.

 De 10 dagarna på Bornholm satte sina spår. De långa dagarna i solen, de berusande nätterna med dans, fotboll och bus och den äckliga maten.. På båten över till fastlandet somnade jag på frukostbrickan mitt i ett wienerbröd. När vi kom över till Ystad stannade vi på McD. Äntligen skulle vi kunna få i oss "mat" efter 10 dagar på fastande/festande mage. Jag var så slutkörd att mamma var tvungen att bära mig av bussen och in på McD. Men shit va kul vi hade!!

Tänk vad en film från ett visst årtal kan få en att minnas. Här kommer en liten gullig berättelse hämtad från filmen:

"Det låg en gång en sjö utanför byn. En höst landade en flock fåglar på sjön. Helt plötsligt sjönk temperaturen och sjön frös till is. När fåglarna lyfte tog de sjön med sig. Det sägs att den numer finns i Georgia någonstans .."

Min sjukskrivning gäller tills fredag. Så på måndag ska jag återgå till jobbet för femte gången efter cancerbeskedet. Har bestämt mig för att det får vara bra nu, har ingen lust att gå hemma mer. Så jag tänker ignorera feber och värk. Efter den tredje antibiotikakuren på rad så kan de ju inte gärna ge mig ännu en kur. De är ju annars så restriktiva med att ge antibiotika idag. Vad skulle en fjärde kur hjälpa? Så nu tänker jag bita ihop och låtsas som att det regnar om jag känner av något. Antingen läker kroppen ut av sig självt eller så får de lägga in mig för behandling. Vägrar gå hemma nåt mer. Så nu tar jag sikte på nästa vävnadsprov den 6 mars, som förhoppningsvis ska visa att jag inte har utvecklad cancer. Framförallt hoppas jag på att jag är frisk tills dess, att jag klarar av lokalbedövningen som jag fruktar redan nu med min nålfobi och att jag slipper ännu en segdragen infektion. Så håll tummarna! För nu tänker jag bara köra på.

Så frustrerad på att gå hemma nu att sambon får en del verbala kängor. Så idag tänker jag vara snäll. Vi ska gå och kika runt på secondhandaffären som vi i stort sett bor granne med. Det ska egentligen vara vårt onsdagsnöje som även inkluderar sambons himelskt goda pannkakor. Så om jag är snäll kanske jag får pannkakor idag. Har riktigt ont i magen idag, men ingen feber tror jag. Hoppas värken går över snart så vi får en trevlig kväll, vi är värda det!!

Lite osäker, men verkar som alla måste betala TV-licens i Sverige nu bara för att de har internet. Att vissa internetleverantörer erbjudit sina kunder att blocka SVT Play hjälper inte heller, man måste ändå betala. Kan ha helt fel och HOPPAS verkligen det! Att tvinga folk att betala för något man aldrig använder är i mina ögon bedrägeri. Tydligen är jag en av få som vägrar betala TV-licens och jag tänker fortsätta komma undan så länge jag bara kan. Helt ärligt. Jag är journalistutbildad och hela utbildningen prisades SVT som den heliga graalen. Själv tycker jag att SVT är skit och jag har ingen lust att betala flera tusen om året för något jag inte använder, för jag tycker som sagt det är bedrägeri. Finns säkert en hel drös som tycker jag helt galet fel.

Hm, märks det att jag ligger alldeles för mycket på soffan och filosoferar? Haha! Seriöst, vissa saker gör mig lite upprörd i brist om lov att få aktivera mig på jobbet. Doktorns ordination håller visst på att göra mig lite galen..

Livet är ju som sagt inte särskilt rättivst. Jag har två sjukdomar som påverkar min vikt negativt. Så när jag blivit frisk från infektionen från helvetet ska jag börja träna igen. Målet är att spela handboll till nästa säsong. Behöver verkligen en lång försäsong för att ens komma i närheten av form. Min övervikt börjar verkligen gå mig på nerverna. Så till min födelsedag i mars tänkte jag äntligen köpa mig den där motionscykeln jag längtat efter. Ska först få upp konditionen, sedan blir nästa steg att träna upp rygg och bål. Sedan blir det att börja försäsonga på riktigt. Handboll är en ganska tuff sport och med mina ryggbekymmer så måste jag börja där för att ens kunna komma vidare. Så jäkla sugen på att ställa mig mellan stolparna igen och kunna röra på mig utan att fläsket är i vägen.

Så "be gone" du onda infektion, jag vill ha mitt liv tillbaka! Jag tänker kämpa för att dra på mig målvaktsstället igen. För helt ärligt, just nu kommer jag inte ens i det.. Så ja du läste helt rätt, jag tänker sträva efter att stå där i målet och få en del bollar i huvudet, igen 

Att vara sjukskriven är förbannat tråkigt. Att ha ont i magen och få feber så fort man aktiverar sig är ännu tråkigare. Hoppas att jag blir fri från den långlivade infektionen. Snart! Att ligga hemma i soffan medan världen rullar på utanför är jobbigt. Man blir lite apatisk. Vill ju göra något, men när man får feber bara av att diska så blir det inte många knop. Står till och med i sjukintyget att jag måste vila. Så jag gör väl det då. Vad annars ska jag göra?

Vi har iaf hittat en dogwalker till Nelson. Hon ska börja redan denna vecka. Sambon har även börjat springa med Nelson, går riktigt bra. Så dagis teori att han är för tjock att gå långa promenader verkar ännu mer långsökt. Men nu slipper vi dem. Skönt!

Har fått en kallelse till ny vävnadsprovtagning. På KS för första gången i vad som kommer bli ett återkommande inslag i mitt liv i många år framöver. Till min förskräckelse så gör de hysteroskopi endast i lokalbedövning och sedering. Hade inte en susning om vad sedering betyder och hade en del frågor om vad lokalbedövning innebär, så jag ringde för att fråga. Efter dagar av försök att nå dem ringde de äntligen upp och jag fick veta att sedering innebär att man får lugnande. Jag förklarade att jag är paniskt rädd för sprutor. De hade ingen förståelse. Det är så de gör, annars får jag gå någon annanstans. Jag berättade att jag opererat näsan i lokalbedövning och sedering. Lokalbedövningen släppte och helt plötsligt kunde jag känna hur de brännde i näsan och jag skrek. Det gjorde sjukt ont och trots sedering var jag helt plötsligt jäkligt medveten om allt som pågick runt om mig. De fick trycka i mer lokalbedövning, flera gånger faktiskt, innan näsan var bedövad igen. Under tiden hade jag ont och var skräckslagen. Så efter det ogillar jag lokalbedövning starkt. Smärtstillande verkar inte ta ordentligt på mig, får alltid hästestora doser innan det verkar. Damen i luren blev dock mildare i tonen när jag berättat om detta och hon hörde att min röst skar sig av ångesten. Nu hette det istället att vi får ta det små steg i taget, jag får testa och säga stopp om rädslan blir för stor, så får vi boka en ny tid för provtagning. Samtidigt vill jag ju helst bara ha det överstökat.

Nya proven ska tas den 6 mars. Om allt går bra det vill säga. Kommer nog inte sova så mycket veckan innan.. Kanske inte efteråt heller för den delen.. Tills dess att jag vet att det inte är cancer. Igen. Förhoppningsvis kommer både rädslan inför och efter provtagningen att avta efter de första gångerna. Jag hoppas verkligen det! För sprutor och cancersvar är verkligheten jag kommer leva i. Förhoppningsvis i många långa år framöver. Så det är bara att bita ihop som man brukar säga.

Nu ska jag ringa jobbet, min livlina i allt det tråkiga och kolla vad de har för sig. Kanske logga in och rensa inkorgen. Den är också ångestframkallande haha.. Men sen ska jag titta på film med vovven, det får iaf två timmar att gå lite fortare.