En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att skriva fem akter om vårt liv. Jag tänkte länge och väl och gick sedan till hennes rum för att fråga om jag kunde skriva om övergreppen när jag var liten. Om hon tänkte anmäla. "Självklart inte om inte du vill det!!" var hennes omedelbara respons. Jag hade fajtats länge med det. Dragit mig för att skriva de där förbannade fem akterna, för någonstans började ju mitt li på fel sätt. Och att skriva de där akterna och hoppa över det som kanske påverkat mig allra mest i mitt liv, ja, det gick liksom inte. Samtidigt var det så sjukt jobbigt att dra upp minnena som då var högst levande för mig. Så levande att jag fortfarande kunde förnima den fysiska smärtan.

Jag gjorde det dock till slut med mycket svår vånda. För det går liksom inte att förklara mitt liv och person utan att berätta om det. Precis liksom det senaste året av cancerhelvete som också är en sådan livsavgörande händelse, så går vissa svåra saker inte att hoppa över bara för att de är just svåra. Så jag skrev och fick beröm och kramar och när vi tog studenten var Ingrid med på båten. Hon kom fram till mig ganska tidigt och frågade om hon fick skriva några rader i min studentmössa.

"Ät livet - annars äter det dig". Ord som står sig än idag. Som jag har tänkt på så många gånger under min tid när jag brottats med minnen från övergreppen. Klok kvinna den där Ingrid. Det tog dryga 33 år, men nu äntligen är jag redo.

Det har varit mycket intryck den gångna veckan, därav de få orden. Har tagit tid att smälta och landa i något som jag inte ens riktigt vågat hoppas på. Helgen som gick så firades beskedet och nya lägenheten med vänner och systrar och kärleken. Det blev räkor, vin, bubbel och öl i massor, lite tårar och mycket värme. Har nog inte riktigt kommit ner på jorden igen, svävar runt på små tussiga moln och känner mig som den mest lyckliga tjejen i hela världen.

En oväntad insikt är att jag nu har en framtid att planera och rå om. Vilket faktiskt känns konstigt. Livet har varit satt på paus så länge att jag inte vet hur man gör för att se framåt. Är fortfarande inne i min stängda tidscykel där jag tar en dag åt gången och hoppas på det bästa. Vad gör man när det bästa redan hänt?? Man lever!! Är det något året som gått har lärt mig är att leva medans man kan. Så mycket man kan. Så jag har släppt på alla bromsar, nu kör jag, mot en framtid som är ljus och vacker och som inget ska få komma och ta ifrån mig.

Så kom den dagen som jag längtat efter, som jag hoppats på men ändå inte vågat. De ringde från Sabbatsberg idag, de hade prioriterat mina prover på KS, svaret hade redan hunnit komma. Jag skulle inte behöva vänta till den 20:e september.

- Dina senaste prover visar ingen cancer över huvudtaget.

Åh, jag dansar av lycka. Jag vågar hoppas på ett liv med barn, med kärlek, med allt jag drömt om men aldrig vågat. Bara för att det varit något som grott därinne istället. Nu är det på väg att bli bra. Visst jag kommer få fortsätta att testa mig tills jag opererar mig eller dör. Visst jag har fortfarande feber och värk. Men idag skiter jag fullständigt i det. IDAG ÄR JAG LYCKLIG!! Finns ingenting som kan hindra mig längre, hålla tillbaka mig, nu är det bara att köra på som om livet helt plötsligt blev lite längre och godare. Som att jag blivit given en andra chans till lycka, så som jag vill ha det.

Mamma började gråta när hon förstod vad jag sa, systrarna blev glada, vännerna är glada. Det här är den bästa dagen i mitt liv och jag vill inte att den ska ta slut. Det här ruttna året är äntligen över, jag kan andas ut och förhoppningsvis kommer jag kunna sova hela natten. För det finns inte längre några cancerspöken som kan spöka. Visst, med det sagt, KS ska skicka proverna på en grundlig analys och jag är fortfarande sjuk efter senaste provtagningen, men jag firar som om det inte finns en morgondag med bekymmer som stavas C A N C E R.

Den där fullkomliga glädjen när jag öppnade dörren och han fick se vem som dolde sig där bakom. Helt fnattig studsade han omkring när han kom hem till mig i fredags. Vi har myst hela helgen. Han har sovit tätt tätt intill mig och följt mig vart jag än gått. När jag hade ont och var ledsen slickade han mina tårar och viftade nervöst på svansen. Han har gått massor med promenader i det nya kvarteret och hittat både nya vänner och ovänner. En vovve i porten och en del på gatorna runt omkring. Och en kasse som grannarna ställt utanför sin dörr som tydligen var hemskt läskig. Lilla tossbollen.. Som jag älskar denna vovve och som han förgyller varenda minut han är med mig. Lika mycket saknar jag honom nu när exet varit och hämtat honom.

Dumma matte som inte låter mig bada i fontänen!! Vill vill vill!! Dumma dumma dumma!!

Exet ja.. Helt plötsligt får jag sms där han frågar hur jag mår. Och hade jag inte tagit prover i tisdags. Jag svarade inte ens. Varför så intresserad nu?? Det har han ju aldrig varit förut och vänta nu, jag är ju inte sjuk, jag bara fejkar. Jo det är så jag jobbar. Verkligen.. Suck!! Dessutom verkar han ha tagit ett väldigt stort intresse för mitt kärleksliv. Ska väl han skita i!! Seriöst.. *morr* Så när han var här idag för att hämta lite av sina kartonger och Nelson så var jag ganska tvär. Och det märkte han också tydligen. Konstigt hur han helt plötsligt fått upp ögonen för mig nu när vi inte längre är tillsammans. Funderar helt ärligt på om vi ens kan vara vänner. Och till min stora glädje insåg jag att jag redan sörjt vårt uppbrott medan vi var tillsammans. Finns absolut ingenting att hämta där längre. Den absoluta sista spiken han satte var "men du har ju inte cancer, så varför bloggar du??". Nä, jag står på mina egna två fötter nu och helt underbart, ska inte låta honom rubba mina cirklar, för här inne är det jäkligt gött just nu ska ni veta.

Godnatt mina fina läsare  

Min frånvaro har berott på värk och feber. Den smög sig på i fredags och har inte lämnat mig. Infektionen. Som ett brev på posten. Trots de parallella kurerna antibiotika. Igår trodde jag att jag skulle behöva åka in akut, men jag klarade mig från det iaf. Idag har jag haft feber trots Alvedon och sköterskan på Sabbatsberg ville att jag skulle åka in akut, men jag vägrar. Tänker inte bli sjukskriven igen. Imorgon ska jag till jobbet. Så är det bara!! Nästa gång får de ge mig antibiotika dropp direkt efter provtagningen, får se om det hjälper.

"Lite" trött på min kropp och dess protester senaste året. Skulle inte förvåna mig om jag får mitt tredje cancerbesked den 20 september när jag ska tillbaka för att få provsvaren. Jag räknat faktiskt till och med iskallt med det. För de har skickat mina prover på snabb PRD. Typ som snabbsänka. Det var så jag fick mitt första cancerbesked på Sabbatsberg. Men jag tänker inte låta mig nedslås, de kommer vilja vänta och se eller möjligen skicka mina prover på nya analyser och sen kommer de säga att de fortfarande är lika osäkra på vad jag är för sjuk. Om jag är orolig. Nej, på sätt och vis inte. Faktiskt. För jag känner med alla fiber i min kropp att jag kommer bli frisk.

Att jag haft mindre ont i sommar beror på att de där jäkla utväxterna blivit färre, logiskt. Får jag bara lite tid till kommer de försvinna helt och jag kommer få andrum. Tid att träffa någon. Möjligheten att iaf få ett biologiskt barn. Jag begär inte så mycket mer. Jag vill få chansen att bli gravid. Få känna hur det känns. Skratta varje gång jag kräks på morgonen, för jag kommer veta att jag är lyckligt lottad som ens får göra det. Visst förlossningen skulle säkert klassas som en riskabel sådan och de skulle säkert vilja operera mig direkt efteråt, men jag skulle vakna upp som mamma. Och nu mer än någonsin vågar jag uttala de orden. Jag vågar säga att det är vad jag önskar. Inte mest av allt, för det är fortfarande att bli frisk och leva ett lyckligt innehållsrikt liv där jag på min dödsbädd sa att jag gjort allt jag velat. Jag har aldrig dragit i bromsen för att jag är rädd. Så smärtan och febern må vara där, men de har inte tagit kål på mitt humör.

Någonstans där i dimman finner jag allt mer en slags vaken klarhet. Jag vet vad jag vill och jag är på väg. Tror jag tagit rätt avfart och vägen ligger framför mig, men jag kan inte se längre än till nästa krök. Mitt hjärta slår åter i min takt. Mitt hjärta har hittat hem. Likt ett frö har jag slagit rot och skickar ut mina rötter sakta och försiktigt. Hösten gör mig ingenting, raggsockar och tända ljus sätter bara stämningen för mitt redan stillade sinne. Aldrig har jag varit så nöjd med ett avsked som nu. Dimman må ligga tät på morgonen och daggen fukta mina tår. För så länge solen värmer åker strumporna av så fort jag ska ut. Känslan av att hela livet fortfarande ligger framför mig är stark. Min nyfikenhet har kommit tillbaka, jag är redo att utforska världen igen. Så självklart som om avskedet till det gamla aldrig funnits, men ändå finns med mig. Jag väljer att spara godbitarna i kakan innan jag stoppar in den i frysen. Att ha tagit över ratten i mitt eget liv har varit förlösande och jag skrattar även om det gör ont. För jag vet att det är nu det gäller, det är nu jag väljer riktning på resten av mitt liv. Och jag är redo!!

Att vakna upp bredvid sin gosiga vovve en lördagsmorgon utan måsten, det är nog bland det bästa som finns!! Vi låg där i sängen och drog oss i ljuset som strilade in under rullgardinerna som är lite för korta för de höga sekelskiftesfönstren. Hans varma pälsbeklädda kropp i min famn och bådas huvuden på samma kudde.

Vår långpromenad var meningen att ta oss till Årstaviken så att Nelson skulle få bada lite idag, men vi träffade på några gamla vovvebekantingar och det blev en timmes intensiv lek istället. Bästa träningen som finns för en hund, så det var ett helt okej alternativ. Blommorna ovan fotade jag bredvid ett dagis där vovvarna lekte, det är barnen som odlat i den lilla gläntan utanför deras gård. Jättefint tycker jag!!

Efter all lek var Nelson trött och hade knappt energi att gå promenaden hem igen. Han brukar stuffa omkring på marken såhär när han är trött, men till sist, med lite lirkande fick jag med honom hem. Det blev en långsam promenad i solen genom Söder.

Blev tipsad om en låt som jag tycker har samma känsla som bilden med solrosor. Indie Arie med Video. Lyssna och döm själva. Soft låt om att älska sig själv.

Jag är kär!! Så fort jag klev över tröskeln kände jag den där varma myskänslan. Hem. Jag tycker om allt med den. Allt från de fina trägolven till fönsternischerna som jag kan sitta och titta ut på den nyrenoverade innergården från. Möblerna passar in och mina kläder får plats utan att behöva sorteras upp mellan vinter- och sommarhalvår. Jag har varit i tvättstugan och härjat för första gången på 6 år och till och med det var helt okej. Lägenheten är sval och takhöjden får den att kännas större än de 71 kvm. Av mindre trevliga anledningar har jag haft tid att bekanta mig med mitt nya hem denna vecka. Åkte sälvklart på en infektion efter proverna i tisdags.. Så det har varit med feber och värk jag har boat in mig den första veckan, men jag känner mig hemma och det är värt allt.

Den fina inflyttningsblomman jag fick av min vän som var här på flyttöl trivs i sitt fönster i köket.

Har inte lyckats koppla in DVD:n eller digitalboxen än, men det kommer en dag när mina krafter återvänt och det sker också.

Har hunnit höstmysa lite med ljus i min fina lykta i vardagsrumsfönstret.