Tågresan ner till "fäsk"-kusten gick bra. Nelson sov under våra säten och jag råkade tappa hälften av min dyra räkmacka på mina enda jeans jag har med mig. Den enda som gladdes var vovven som glatt fick leka dammsugare. På andra sidan gången huserade en niomånaders franks bulldog, vit och svart och så bedårande. Försökte med små genomskinliga gester påvisa för sambon hur söta de är och bra Nelson skulle gå ihop med en "fralla". Hint hint..

Mot slutet när jag och sambon somnat i våra säten låg Nelson under mitt säte och tyckte det var lite synd om sig själv som inte fick leka obehindrat med kompisen på andra sidan gången. Efter 3,5 timmes sömn var vi trötta båda två och jag somnade i de mest konstiga ställningarna på vägen ner. Mot slutet var vi alla otåligaoch ville bara komma fram och då tog vi ändå snabbtåget ner. Familjen-dåligt-tålamod. Passade på att fota lite..

När vi kom fram till stugan var jag nästintill medvetslöshets trött, så jag sov till kvällen. Sedan kunde jag ändå somna på två sekunder när vi gick och la oss vid midnatt och jag sov i sju timmar i sträck. Den längsta sammantagna sömnen jag fått sedan december förra året. Ändå är jag fortfarande trött.. Men jag har semester och skäms inte för att passa på att sova när jag kan. Känner mig som Törnrosa, vill bara sova sova sova.

Sambon har en förkärlek att hitta på konstiga namn som han sedan kallar mig för. Ett sådant namn är Orvar. Igår tyckte han att han var riktigt rolig..

Så med lite göteborsk humor så drar vi till Götet, eller Sveriges baksida, eller ja vad man nu väljer att kalla den andra sidan kusten.. Vovven är orolig att flocken ska splittras igen, men han kommer snart förstå att vi ska ut på nya äventyr till Tjörn. Den här gången följer hela flocken med.

Vaknade vid fem, men klev inte upp förrän två timmar senare. Ersättningsbussar gjorde att morgonen började med kaos och jag blev ungefär en kvart försenad till mitt läkarbesök på smärtans hus. Fortfarande med stort obehag jag äntrar de där dörrarna till Radiumhemmet. Fick först träffa en psykolog som ställde tusen frågor och det blev stundtals väldigt känslosamt. Sedan blev det ett påföljande läkarbesök och tusen nya frågor. Efteråt var det meningen att jag skulle svara på ännu fler frågor på en surfplatta, men den hängde sig när jag nästan var klar och jag fick hem frågorna i pappersform istället. Ska träffa psykologen och läkaren igen den 27/8 för att se om de tycker jag är en lämplig kandidat för KBT för min "komplicerade smärtproblematik" som läkaren kallade det.

Helt utpumpad var jag efteråt, tog på krafterna alla de där frågorna och att än en gång vara tillbaka på KS. Ringde minsta systern på vägen hem, hon hade fått dagen ledig och andra systern var på väg till henne. Jag som skämsigt nog inte hälsat på minstingen i den för sommaren hyrda lägenheten begav mig genast dit. Mötte upp sörjande systern och sen hade vi en sällsynt systereftermiddag. Hur mysigt som helst även om det blev mycket tårar så blev det även skratt och fina historier om M som gick bort i förrgår. Vi åt lunch, framkallade bilder på M, köpte fotoramar och fikade i minstingens hyrda lya. Jag dreglade även över en Nikon kamera som ska bli min så snart jag får råd. Allt som allt en eftermiddag i kärlekens anda med sorgen som som bisittare och många härligt genuina kramar.

Hemma hade sambon FF (flickvänsfritt) och det firades med lek i hundrastgården med alla dagmattekompisar Nelson inte träffat på hela semestern. Kul värre och ett väldigt ös rapporterade husse som skickade över en bild som vi systrar fick skratta åt.

Själv tog jag tydigen i lite för mycket idag och nu har jag riktigt ont. På väg till KS imorse var jag väldigt nära att kräkas, mår nästan illa för jämnan. Inge vidare. Så nu tar jag igen mig lite på soffan. Trött och less på värken.. När ska det ta slut??

Blir inte riktigt som vi tänkt oss nu för tiden. Istället för grill blev det först ett glas rosé och sedan blev vi hungriga och bestämde oss för att stanna kvar och äta på det nyöppnade stället med den fantastiska utsikten. Mysigt även om blåsten låg på och infravärmen under bordet kändes riktigt befogad. Efter ännu ett glas vitt kom vi på oss själva med att vara lite berusade och promenaden hemåt längs bryggorna blev fnittrig. Kvällen bjöd sedan på en sömnlur, en promenad vid sjön och jordgubbar med mjölk. Härligt slö sommarkväll.

Ett tidigt besök till KBT-terapeuterna på Radiumhemmet väntar imorgon. Känns fortfarande konstigt att besöka smärtans hus. Inget jag ser fram emot, tvärtom, är lite skraj. Tycker det verkar vara lite hokus pokus att lära sig leva med smärta utan värktabletter. Får väl se, det kanske är vettigt när jag väl fått förklarat för mig vad KBT betyder och hur det kan tänkas hjälpa mig. Sen är det hela grejen att vara tillbaka på KS igen, inte mitt favvoställe direkt. Så får se som sagt, skeptisk..

Godnatt 

Natten kom och gick. Är så trött att ögonen är svullna. Magen ömmar och värker. Syster helt otröstlig. Tårarna som aldrig vill ta slut. Vovven är rastlös och sambon undrar vad vi ska göra idag. Jag vet inte. Vad gör man när vaknar till en morgon och lusten pyst sin kos? När inte ens det de fakto att jag vaknat till ännu en semesterdag med sol värme hjälper för att ta sig upp från sängen. Sambon kramar om och undrar vad vi ska göra för att få mig på bättre humör. Så vi ska grilla och bada ikväll. Jag ringde för att bjuda in syster, vill inte att hon ska vara ensam ikväll. Hennes kille är typiskt nog bortrest just denna veckan.. Hon grät. De hade gått ner till lilla affärn' och Expressens löp pryddes av M:s bild. Förkrossande för kompisgänget såklart. Hon kunde inte svara om ikväll och det gör inget. Jag förklara att jag bara vill att hon har sällskap. Man ska inte vara själv med sådan sorg. Inte första tiden. Sedan kan man behöva vara en del själv. Huvudsaken är att man vet att man kan dela sorgen med andra.

Inget blir nog någonsin som det var för min kära syster. Kan inte föreställa mig den sorg hon nu bär på sina axlar. Därför hoppas jag innerligt att inte jag och min sjukdom ska ställa till det ännu mer i höst. Jag vill inte vara orsaken till min familjs tårar. Vet att de lidit med mig de här tunga månaderna som gått. Har förstått att de tagit stryk precis som jag, även om jag till en början inte förstod eller uppfattade det. Får jag önska något så är det just det. Jag vill aldrig vara anledningen till min egen familjs tårar. Det får räcka nu.

Var inte meningen att juli skulle börja i sorgens tecken. Det är inget man planerar för såklart, det är sån skit som bara händer. Som får en att tänka och tacka nån högre makt att det iaf inte var min syster. Sådana här händelser som får en att bli så självisk, ledsen och frågande. Varför? Hur? Livet är fan inte rättvist. Mitt sista inlägg i juni skulle handla om något annat, som jag då upplevde som skrämmande och läskigt, men så ringde min syster och gav mig perspektiv. Allt annat känns fjuttigt.

Hur kunde det hända? Jag hoppas syster med vänner får svar. Inte för att det gör något ogjort, men det svarar på dessa frågor som gnager i deras huvuden. Led hon? Det finns kanske ingen som kommer kunna svara på den frågan, än mindre ärligt kanske. Det är en onyttig fråga som kanske går att skaka av sig med tiden. Sedan kommer alla arga muttrande tankegångar om hur orättvist livet är, vilket föranleds av den värsta frågan av dem alla: VARFÖR?!?! Den är lika osvarbar som frågan vad som är meningen med livet. Finns tusen svar och tolkningar, men ingen utav dem behöver nödvändigtvis vara rätt.

Mina tankar går inte bara till de vänner som nu sörjer sin förlorade vän, de går även till familjen som nu kommer leva med en livslång sorg. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur tungt de har det nu och vilken lång resa de har framför sig innan de kommer kunna se världen i färg igen. Jag hoppas jag aldrig kommer behöva gå igenom samma sak som dem. Jag hoppas familjen kommer få all den hjälp de behöver för att kunna fungera igen. Jag hoppas de känner all den kärlek som deras dotters vänner och deras familjer sänder i deras väg. Kärlek ♥

Lyssnar på Simon och Garfunkel och låter tårarna rulla..  R. I. P.   M ♥

Hade precis läst Aftonbladet. Dagens vanliga elände. Förundrades över hur någon trillat ner för Åreskutan och dött. Värmeböljan i Dödens dal. Svensk familj i helikopterkrash. Så hör jag telefonen ringa svagt från hallen. Springer ut för att leta upp den. Missade precis samtalet. Ser att mellansyster ringt två gånger. Ringer upp. Hör direkt att något är fel, hon hulkar, jag förstår med en gång att det hänt något. Stålsätter mig.

- Det var M som trillade nedför Åreskutan. Hon är död. Jag pratade med henne förra veckan. Hon skulle fylla 25. Det är så jävla orättvist!! Hon blev bara 24, man ska inte dö då.. Vi skulle höras när hon kom hem. Hon kommer inte hem!! Hon kommer hem i en kista. Det är så jävla orättvist!! Det hade tagit sån tid att nå henne. Åh tänk om hon hade ont?!? Tänk om hon låg där så länge och hade ont..

Samtidigt försöker kära syster köra bil. Hon ska hämta upp de två vännerna jag och sambon sprang in i tidigare idag vid Kungsträdgården. De ska åka ut till byn där de växte upp allesammans. Hela tjejgänget som fortfarande träffas så ofta de kan. Hon hulkar och pratar osammanhängande, men jag förstår vad hon menar. En gammal vän har dött. Det är förbannat orättvist!! Jag gråter också. Lyssnar. Säger nästan ingenting, hummar bara med för att systra mi ska veta att jag är kvar och lider med henne. Hör hur min syster är i chock. Det finns inga ord för att lindra, inget som kommer få allt att bli bra igen, orden räcker inte till..

Sena iväg som vanligt, men till slut tog vi fart mot staden. Det som var tänkt som en lång promenad till Strömmen blev till spårvagn och tunnelbana så att vi inte skulle bli allt för sena. Vi hoppade av i Gamla Stan och kryssade mellan turisterna på alla de kullerstensbelagda smågatorna. Efter bara ett par minuter kom vi på oss själva med att bli sådär "Stockholmstressade" och irriterade på alla flanörer. Meningen var ju att vi skulle njuta ute på stan och det gör man ju inte när man muttrandes kör slalom mellan alla ditresta nöjesresenärer. Så vi stannade upp vår vansinnesfärd vid Slottet och saktade ned på tempot. Dumt att jäkta på semestern!!

Det var så otroligt mycket folk ute, trots de hotande regnmolnen, att vi beslutade att börja med lunch i Kungsträdgården. Mineralvattnet blev till ett glas vitt som sambon på eget initiativ överraskade med, men jag protesterade inte nämnvärt. I den änden vi valde att avnjuta vår lunch var det inte så värst mycket folk. Hela Stockholm var ju nere vid Strömmen och det gjorde inte oss ett dugg. Vi är inte så förtjusta i stora folksamlingar nån utav oss.

Det var väldigt varmt trots den molniga himlen och mitt glas hade till min förtjusning en härlig "semesterimma" på utsidan. Sån där fukt man som barn alltid ville sätta fingrarna på och rita mönster i. För mig är det förknippat med varma semestrar, men nu är det alltså så härligt varmt här hemma. När vi har semester!! Självklart var Nelson med oss och hans lilla nos rörde sig i vinden som ett känsligt instrument som reagerar på minsta lilla doftberöring. Han fick dock nöja sig med en banan som vi hade packat med oss. Mitt under lunchen blev det dock dramatiskt värre då ett gäng med fallskärmshoppare en efter en störtade ned mot strömmen till folkets jubel. Den siste ut såg dock inte riktigt ut att ha full kontroll på den höga fart med vilken han störtade mot vattnet. Sambon var säker på att det inte gick bra och var tvungen att hålla koll på Aftonbladets hemsida. Men det verkar ha ingått i showen för det står fortfarande inget att läsa om någon olycka vid Flugtag idag.

Efter vår lilla vilopaus från folkvimlet gick vi på tur i Kungsträdgården och Nelson nosade upp en liten tax att leka med. Skrattade gott åt hans försiktiga lek med den betydligt mindre nyfunna kamraten. Blir så glad att han kan leka så fint med vilken hund som helst, stor som lite, ung som gammal. De fick även andra som passerade att säga 'naw' och yttra andra ljud för att förstärka hur söttt de lekte ihop.

Efter en lång stunds lek begav vi oss närmre Strömmen för att försöka få se något utav tävlingen, men det var så mycket folk att det var svårt att röra sig i folkmassan med Nelson. Bästa bilden på någon utav de tävlande farkosterna var på en som redan trillat i vattnet och skulle lyftas upp med grävskopa.

Vi gav efter en liten stund upp försöken att få se något av tävlingen och började istället sakta vandra hemåt längs kajen. En trevlig promenad längs vattnet i vår vackra huvudstad en varm sommardag. Tråkigt nog blir bilder lätt dystra så fort det är moln på himlen..

Ska berätta lite senare vad som hände sista lilla biten på vägen hem.. Men nu blir det ännu en tupplur. Känner mig verkligen helt sänkt just nu och magen gör sig påmind. Om det inte slutar blöda snart kanske jag ska ta mig till en läkare. Vill verkligen inte det!! Ska nog skämma bort mig med lite chokladglass först. Har hört att det ska vara bra för magen hihi..