Vi hade redan bestämt oss för att fira in nya året hemma, bara vi två och Nelson. Jag gick upp före mina två sömntutor till favoritkillar. Tänkte skriva några statusrader på Facebook om att det skulle bli skönt att slippa detta skitår, men när jag satt där och formulerade den sista statusraden 2012 så kom jag på andra tankar. Det har ju faktiskt inte bara varit tråkigheter det här året. Vi har skaffat vår kärleksfulle Nelson. Vi lyckades till slut byta vår fina men lilla hyresrätt till en större och ännu finare lägenhet, som vi båda kunde komma överens om. Bara en sån sak att vi lyckades hitta en lägenhet som vi tycker om båda två, där dessutom bytesparten var seriös och värden likaså. Jag fick dessutom en ny tjänst på det företag jag jobbar för. Jag klättrade två pinnar på karriärstegen och fick återigen en chef som jag trivs med. Trivselfaktorn på nya jobbet var hög från dag ett, vilket för övrigt var samma dag som vi officiellt flyttade in i vår nya ljusa, stora, underbara lägenhet. Så även om 2012 inte kommer gå till min historia som ett av de bättre åren så förde det ändå med sig en del bra saker.

Sambon lagade som vanligt god mat (lamm med potatisgratäng och cheescake till efterrätt), jag hade klänning, kände faktiskt för att vara lite finklädd. Var lite besviken på att jag inte var sugen på alkohol, så jag drack mest Cola. Vid tolvslaget gick vi ut på balkongen och skålade i öl och vin och såg lite rakter tillsammans med Nelson, som lyckligt grävde i den smältande snön och inte brydde sig det minsta om raketerna. Vi uttalade våra nyårslöften. Sambon lovar sig själv att läsa mer under det nya året. Jag lovade mig själv att överleva. Det duggade lite lätt och blåste där ute på balkongen och vi började frysa ganska omgående så vi gick snabbt in igen och tittade på Skansens stora fyrverkeri från köksfönstret. Sen spelade vi ett sällskapsspel som sambon fick av sin syster i julklapp. Jag inledde starkt med två raka vinster, men sambon kammade sedan hem segern med 3-2. Han tjivades och satte upp resultatet på kylskåpet. Det var en "hämnd" för att jag några år tidigare satt upp ett resultat som var i min favvör på kylskåpet. Till mitt förtret en av de få vinsterna jag kunnat fira efter att ha spelat något slags spel med honom... De som känner mig vet att det svider i min vinnarskalle.

Mitt lyckotal är ju som sagt 13. Så jag hoppas på att 2013 bringar mig tur. För livet är inte rättvist så man behöver tur, mer ofta än bara ibland.

En av mina absolut bästa vänners mamma fick lungcancer för några år sedan, men efter operation och rehab så var prognosen så bra att hon inte ansågs behöva vare sig cellgifter eller strålning. Men cancern kom tillbaka. Samma vecka som jag fick mitt cancerbesked gick min väns mamma bort. Hon förlorade kampen. Jag velade ett tag om jag skulle berätta för min vän om mitt cancer besked. Det kändes så själviskt av mig att lägga även detta på min redan tyngda vän. Jag beslutade mig för att iaf ringa henne och kolla om det var läge att berätta. Till slut sa hon att hon ville veta där och då istället för senare. Så jag berättade. Rätt eller fel. Finns det ens sådana skarpa gränser i en sådan här situation?

Min underbara vän sa att hon tänker vinna min kamp tillsammans med mig. För det är så underbar hon är. Hon är stark fast skör, precis som jag. Precis som jag inbillar mig att de allra flesta utav oss är. Det blir bara mer påtagligt i extrema situationer. Min vän har dock fått uppleva mer sorg i livet än vad jag inbillar mig att de flesta tvingats göra. Hennes lillesyster gick bort 2006. Då befann jag mig i Australien. Flera kontinenter bort och jag kunde inte finnas där för henne så som jag hade önskat. Nu när hon drabbats av sorg igen känns det som att min egen sorg gör att jag återigen inte kan finnas där för henne så som jag önskar.

Även om vi befinner oss i samma land kan avståndet kännas lika långt som det gjorde 2006. Och även om jag vet att hon kommer säga åt mig att sluta känna mig självisk för att jag berättade (för det vet jag att hon kommer göra om hon skulle läsa det här) så kan jag ändå inte släppa skuldkänslan. Jag försöker vara ett så bra stöd jag bara kan för henne. Jag hoppas att hon känner det! Nu ska jag plocka upp luren och prata med henne...

Fick denna bild av min vän i ett sms härom dagen och det speglar verkligen summan av vår vänskap likväl som antalet och relationen till mina vänner i stort.

Torsdagen den 13 december 2012 - Sprang svärande ut i hallen för att få tyst på min privata telefon. Dolt nummer, svarade ändå. Hörde direkt att det var läkaren som opererat mig veckan innan och visste direkt varför han ringde. Stängde in mig i ett grupprum i scoutstugan där jag var på konferens. Läkaren var lite trevande så jag tror att jag sa det som en fråga: Det är cancer? Någonstans under samtalet sa han att det inte såg bra ut och att de skulle behöva ta bort hela min livmoder. Jag skulle aldrig kunna få några barn!Tårarna kom. Jag hamnade på golvet. Ville bara skrika, men alla chefer i ledningsgruppen satt ju där ute. Tror jag tänkte "det skiter jag i" och lät bara gråten ta över min kropp. Yvonne kom in. Frågade vad som hänt, jag hade svårt att svara. Tror att Yvonne hjälpte mig att ringa mamma. Det tog mig tid att ta mig upp från golvet. Jag var chockad och jag pladdrade på om mitt liv, vet inte vad jag sa faktiskt. Försökte ringa min sambo, men telefonen var avstängd eftersom han inte betalat sin räkning i tid. Jag blev arg! Efter en stunds pladder med Yvonne blev jag röksugen och vi gick ut på farstutrappen. Kommer ihåg att det var där det slog mig att det var Lucia. 13 är mitt lyckonummer. Jag bestämde mig snabbt för att det skulle bringa tur i min kamp mot cancern.