Har blivit så bedövad känslomässigt det här året att jag numer är helt bortdomnad. Jag tror jag stängt av allt så det enda jag kan känna är glädje, och det är ju inte i sig helt fel. När det blir så mycket tror jag det är en normal reaktion att stänga av. En människa kan liksom inte hantera mer än mycket och när bägaren rinner över då behöver man liksom sätta på locket. Kanske inte hälsosamt i längden, men just nu fungerar det. Om det börjar bli ohälsosamt kommer säkert någon hojta till och då får jag väl gå tillbaka till psykologen på KS och lufta lite.

Morgondagen. Har inte väntat eller längtat. Bara identifierat att det är en dag då jag kommer ta nya prover och att jag sen inte vet hur min framtid ser ut. Igen. Är faktiskt inte alls nervös, men det hinner säkert komma innan de sätter nålarna och säger godnatt. Mamma ska följa med. Har ju inte haft de bästa av erfarenheter efteråt direkt.. Så ska bli skönt att ha någon med sig som faktiskt bryr sig. Men imorgon är en annan dag. Svaren kommer senare. Får säkert stå ut med flera rundor av patologsvar som sist. Men jag tänker göra det jäkligt klart för dem att de inte får sätta kniven i mig och ta ut organ förrän de kan konstatera cancer. Så är det bara. Sen får de säga vad de vill, jäkla virrpannor till läkare. Jag mår ju bättre och det måste väl alla gånger vara bra!?!? Så håll tummarna nu. Kan jag behöva.

Sov gott alla fina läsare  

Har varit tyst i ett par dagar. Helgen var tung på många sätt och samtidigt helt fantastisk. Det var jobbigt att flytta och jobba för två, nä exet hjälpte knappt till med det lilla som var hans uppgifter så han stjälpte mer än hjälpte. Skickade till slut iväg honom innan jag exploderade. Så jag sprang runt som en yr höna och försökte göra tusen saker samtidigt medan flyttfirman jobbade på. Vi blev klara precis i tid och jag har sedan jobbat på som en galning för att packa upp och komma i ordning. Och det blir så fint. Njuter i fulla drag!! Enda jag sörjer är vovven. Saknar honom så förbannat mycket. Ursäkta svordomen, hade egentligen vilja använda ett ännu kraftfullare ord, men cencurerar lite här. Ska ha honom nu i helgen och längtar som en galning. Exet har skickat bilder och det gör mig iaf lite gladare.

I lördags hade jag flyttöl, av alla de jag bjöd kom EN trogen vän iaf. Folk är som jag säkert nämnt förut så sjukt uppbokade i det här landet. Vi hade oavsett supertrevligt och jag fick en söt blomma som nu hittat sitt hem i en liten plåtvattenkanna. Blev jättefin i köksfönstret.

Mycket att göra fortfarande, men jag har kommit i ordning i köket, badrummet och packat upp alla kläder och skor. Dessutom fick jag hjälp av min underbara mamma som höll mig sällskap den jobbiga dagen då jag separerade på riktigt. Hon fick styr på vardagsrummet med soffa, köksborg, TV och bänk och skåp. Så det ser nästan ut som en lägenhet, det är bara sovrummet som är som ett enda stort kaos. Men sängen är bäddad och står på golvet tills dess att jag hittat en fin ny sängram på Blocket. Inte helt lätt att hitta en sängram för 1.40 sängar nu för tiden tydligen, verkar ha utgått ur sortimentet liksom. Men det ordnar sig!!

Så kom det där farvälet, exet fick två kramar och Nelson massa pussar, gos, kärlek och kramar och det var inte för att exet gick som tårarna rann. Det var för att han försvann med min kära vovve. Nåväl, snart är det helg va??

Värk är så subjektivt. Det är bara en själv som kan känna den, hur mycket andra säger att de lider med en. Finns oftast inga bra ord för att beskriva värk, däremot kan man oftast förklara vad den gör med en. För de som lever med värk är den en del av livet. Lika självklart som att solen går upp någonstans i världen varje dag, men samtidigt lika oönskad. Att få medlidande är inget vi som lever med värk eftersträvar, vi ser hellre att man har förståelse. För när man har en riktigt dålig dag är det saker som inte blir gjorda som skulle blivit det. Saker som planerats in i förväg blir inställda och skjutna på framtiden. Värken är lömsk, en osynlig fiende som bara upplevs av den som bär den med sig.

När man som jag blivit misstrodd, föraktad, hånad, anklagad för att hitta på och endast vara ute efter värktabletter så blir värken något att skämmas över. Jag låtsas om att den inte existerar, försöker intala mig själv att det är psykosomatiskt och gör allt jag kan för att försöka leva mitt liv som om jag inte hade värk. Idag när jag vaknade gjorde jag det med den kraftigaste mensvärken som finns. Den där som går rakt igenom mjukdelar och ben och ändå ut i ryggen. När sambon hoppade in i duschen passade jag på att andas sådär som de lärt mig på KS, som ska verka smärtstillande och få en att koncentrera sig på något annat än bara värken. När han kom ut bet jag ihop och spelade normal. Jag är ganska bra på det. När jag pratade med mamma släppte jag garden och hon visste med en gång att något inte var som det skulle. Att vara "naken" inför de man älskar är något man borde kunna. OM jag någonsin släpper in en ny kille i mitt liv så ska han acceptera och respektera mig som jag är. Med eller utan värk. Förhoppningsvis är värken då förpassad till ett tidigare liv. Hoppet lever.

Vaknar upp till en ny morgon med vovven bredvid mig i sängen. Väggarna ekar tomma. Bara plugg och några få hål efter det som suttit där och gjort det hemtrevligt. Kartongerna står travade på varandra och garderoberna är tomma, kläder och skor nerpackade i svarta sopsäckar med våra namn prydligt skrivna utanpå. Allt är uppdelat och ska så småningom vidare till olika hem. Sista maskinerna tvätt ska gå idag. Sen blir det att boka tid i tvättstuga för min del. Ovant. Så mycket att lära om och hitta tillbaka till. Lära sig att komma hem till ett hem där ingen viftande svans kommer och möter i dörren. Ingen sambo som lagar mat. Ingen som sover bredvid mig i sängen. I gengäld får jag styra allt själv. Ingen som kan säga nej, bara mitt sunda förnuft. Har inga planer på hur det ska gå till nu när jag ska bli singel på riktigt för första gången på fem år. Det enda som är bestämt är några utlandsresor. Sen tänker jag ta allt som det kommer.

Senast jag var singel var jag det i tre år. Jag trivdes som en labrador i vatten. Sista året kände jag att jag saknade att komma hem till någon, ändå hade jag svårt att anpassa mig när jag väl blev sambo. Just det där med att behöva fråga om jag kunde hänga upp den där tavlan där eller frustrationen över att plocka undan efter någon som inte har samma ordningssinne som jag själv. Försöker just nu bara hitta alla positiva pusselbitar i mitt nya liv. De kommer säkert att sammanfogas med en del negativa, men jag hoppas på att de fina och bra delarna ska lysa starkare och färggladare i slutänden. Jag vet att det går att vara lycklig utan en andra hälft, ska bara bevisa det för mig själv än en gång.

Så idag, som är den sista dagen här i Sjöstan, tänker jag bara göra det jag måste. Jag sparar på krafterna inför det som komma skall. Sista dagen är slutet på mitt forna liv och början på något nytt och spännande.

Skulle så gärna vilja kunna skriva ett inlägg om hur solen skiner i mitt inre och att allt är så fantastiskt, men som ni vet så är jag inne i en period i mitt liv där inte mycket går rätt. Det påverkar till och med mitt skrivande har jag märkt. Inte alls samma flöde som jag brukar ha. Jag kan iaf glädja er med att det inte är något fel på mitt humör. Försöker med all kraft att hålla mig ovan vattenytan och simma vidare på nya äventyr.

Idag blev det till att jobba hemifrån, igen. Missade att ta antibiotikan för urinvägsinfektionen igår och tog båda tabletterna sent på kvällen, vilket såklart gjorde att jag fick "känningar" igen. Nu verkar det inte bättre än att jag håller på att lägga mig till med en förkylning. Ont i halsen, snuvig och zombietrött. Känns som någon hällt sirap i huvudet på mig. Dessutom ska vi ju flytta på lördag och det är fortfarande saker att packa och grejer att städa och skrubba. Värst är ju att om jag är sjuk på tisdag så kommer de inte vilja söva mig för att ta nya prover. Och blir det inställt så kommer jag förmodligen få vänta minst en månad till för att få en ny tid för provtagning. Skulle minst sagt vara bra, med tanke på att de på KS egentligen ville att jag skulle ta proverna redan i augusti. Men det löser sig!! Det är mitt mantra jag satt på repeat just nu.

Alla praktikaliteter börjar faktiskt nysta upp sig. Skåpet i köket i nya lägenheten ska hyresvärden ordna med. Nyckelkvitteringen är på rull. Flyttfirman bokad. Betalningen löst. Adressändringen gjord och inbjudningarna till flyttöl och kräftskivan utskickade. Blir inte så många. Svenskar är verkligen inte ett spontant folkslag. Alla är så fruktansvärt uppbokade jämt och i månader framöver. Måste vara tråkigt att leva sitt liv så, ständigt veta vad man ska göra varje helg i flera månader framåt. Själv håller jag de flesta helger öppna. Öppna för infall, humör och en känsla av att leva i nuet. Sådan är jag. Kanske är det inte så mycket "svenskt" i mig??

En bar med utsikt..

Det var med betänkligheter jag blev antagen till KBT-behandlingen på smärtans hus. Egentligen brukar de bara ta emot patienter som är färdigbehandlade och fortfarande har värk. Jag har ju inte ens en diagnos. Men de tror jag är mottaglig för behandlingen och den gör ju ingen skada som överläkaren sa. Så nu ska jag stå i kö i några månader så får vi se sen när jag väl blir kallad om jag förtfarande behöver deras hjälp eller om vi måste skjuta på behandlingen pga en operation eller liknande. Så vi får se hur det blir med andra ord.

När jag kom hem från KS igår var jag totalt utmattad. Det första jag fick göra var att bära ut vårt hemmagym som vi sålt på Blocket. Killen hade sms:at att han skulle komma klockan fyra, men när han inte hört av sig och klockan tickat iväg till halv fem ringde han och frågade om han kunde komma imorgon. "Nej" sa jag surt. Exet hade tagit komp-ledigt för att hjälpa till att bära och imorgon skulle vi inte vara hemma vid fyra. Så till slut kom han och hämtade alla vikter och stänger. Han vågade inte ens pruta på priset den här gången haha. Så nu kommer inte flytten kosta oss så mycket som vi planerat för från början. Härligt härligt!! Att flytta är ju annars bara en massa utgifter.

När jag stod där svettig och dan ringde en gammal vän. Hon undrade om jag ville komma till takterassen på hotellet där hon jobbar. "Visst" sa jag, sminkade över svetten, kletade på lite extra deo och parfym och drog på mig en kavaj och drog iväg. Mindre än en timme senare satt vi där och drack kall öl och tittade på den fantastiska utsikten. Det var skönt att snacka av sig och skratta i en gammal väns sällskap. Vi planerade vår NY resa i höst och funderade på andra äventyr. Det var lite svårt att slita sig, men sedan bar det av hemåt i lagom tid för att röja källarförrådet och bära upp allt till lägenheten. Jag tackade vännen för att ha räddat den dåliga inledningen på min vecka. Säger bara vänner!! Vad skulle man göra utan dem??

Passar bra att jag ska till smärtans hus idag för lite utvärdering när jag mår som jag gör. Ska få veta om jag kommit in på KBT-behandlingen eller om de har några andra planer för mig och min värk. Inte alls laddad. Sovit dåligt, blev tvungen att ta en stark värktablett för att kunna somna igår och lite antibiotika på det då så mår man som en lurk. Usch!! Men urinvägsinfektionen börjar bli lite bättre nu på dagen iaf. Tror dock att den hann trigga igång magvärken igen. Well, ser ut som sju svåra år, även om det inte ens har gått ett år sedan det där cancerbeskedet. Känner mig gnällig och lite oinspirerad för tillfället, men det kommer väl när jag väl fått ordning på värk, sömn, flytt, provtagning och separation.

Har lite ångest för att åka till smärtans hus faktiskt. Dels tar det fortfarande emot att sätta min fot på KS och att dessutom behöva gå in genom de där dörrarna på Radiumhemmet är liksom inget trevligt. Men jag kämpar på för att hålla mig vaken och släpa mig iväg för lite samtal. Solen lyser ju så ska nog dra iväg lite tidigare och ta något att äta på en parkbänk längs vägen.

Ha en fin dag alla ni som kikar in