Hade precis läst Aftonbladet. Dagens vanliga elände. Förundrades över hur någon trillat ner för Åreskutan och dött. Värmeböljan i Dödens dal. Svensk familj i helikopterkrash. Så hör jag telefonen ringa svagt från hallen. Springer ut för att leta upp den. Missade precis samtalet. Ser att mellansyster ringt två gånger. Ringer upp. Hör direkt att något är fel, hon hulkar, jag förstår med en gång att det hänt något. Stålsätter mig.

- Det var M som trillade nedför Åreskutan. Hon är död. Jag pratade med henne förra veckan. Hon skulle fylla 25. Det är så jävla orättvist!! Hon blev bara 24, man ska inte dö då.. Vi skulle höras när hon kom hem. Hon kommer inte hem!! Hon kommer hem i en kista. Det är så jävla orättvist!! Det hade tagit sån tid att nå henne. Åh tänk om hon hade ont?!? Tänk om hon låg där så länge och hade ont..

Samtidigt försöker kära syster köra bil. Hon ska hämta upp de två vännerna jag och sambon sprang in i tidigare idag vid Kungsträdgården. De ska åka ut till byn där de växte upp allesammans. Hela tjejgänget som fortfarande träffas så ofta de kan. Hon hulkar och pratar osammanhängande, men jag förstår vad hon menar. En gammal vän har dött. Det är förbannat orättvist!! Jag gråter också. Lyssnar. Säger nästan ingenting, hummar bara med för att systra mi ska veta att jag är kvar och lider med henne. Hör hur min syster är i chock. Det finns inga ord för att lindra, inget som kommer få allt att bli bra igen, orden räcker inte till..

Sena iväg som vanligt, men till slut tog vi fart mot staden. Det som var tänkt som en lång promenad till Strömmen blev till spårvagn och tunnelbana så att vi inte skulle bli allt för sena. Vi hoppade av i Gamla Stan och kryssade mellan turisterna på alla de kullerstensbelagda smågatorna. Efter bara ett par minuter kom vi på oss själva med att bli sådär "Stockholmstressade" och irriterade på alla flanörer. Meningen var ju att vi skulle njuta ute på stan och det gör man ju inte när man muttrandes kör slalom mellan alla ditresta nöjesresenärer. Så vi stannade upp vår vansinnesfärd vid Slottet och saktade ned på tempot. Dumt att jäkta på semestern!!

Det var så otroligt mycket folk ute, trots de hotande regnmolnen, att vi beslutade att börja med lunch i Kungsträdgården. Mineralvattnet blev till ett glas vitt som sambon på eget initiativ överraskade med, men jag protesterade inte nämnvärt. I den änden vi valde att avnjuta vår lunch var det inte så värst mycket folk. Hela Stockholm var ju nere vid Strömmen och det gjorde inte oss ett dugg. Vi är inte så förtjusta i stora folksamlingar nån utav oss.

Det var väldigt varmt trots den molniga himlen och mitt glas hade till min förtjusning en härlig "semesterimma" på utsidan. Sån där fukt man som barn alltid ville sätta fingrarna på och rita mönster i. För mig är det förknippat med varma semestrar, men nu är det alltså så härligt varmt här hemma. När vi har semester!! Självklart var Nelson med oss och hans lilla nos rörde sig i vinden som ett känsligt instrument som reagerar på minsta lilla doftberöring. Han fick dock nöja sig med en banan som vi hade packat med oss. Mitt under lunchen blev det dock dramatiskt värre då ett gäng med fallskärmshoppare en efter en störtade ned mot strömmen till folkets jubel. Den siste ut såg dock inte riktigt ut att ha full kontroll på den höga fart med vilken han störtade mot vattnet. Sambon var säker på att det inte gick bra och var tvungen att hålla koll på Aftonbladets hemsida. Men det verkar ha ingått i showen för det står fortfarande inget att läsa om någon olycka vid Flugtag idag.

Efter vår lilla vilopaus från folkvimlet gick vi på tur i Kungsträdgården och Nelson nosade upp en liten tax att leka med. Skrattade gott åt hans försiktiga lek med den betydligt mindre nyfunna kamraten. Blir så glad att han kan leka så fint med vilken hund som helst, stor som lite, ung som gammal. De fick även andra som passerade att säga 'naw' och yttra andra ljud för att förstärka hur söttt de lekte ihop.

Efter en lång stunds lek begav vi oss närmre Strömmen för att försöka få se något utav tävlingen, men det var så mycket folk att det var svårt att röra sig i folkmassan med Nelson. Bästa bilden på någon utav de tävlande farkosterna var på en som redan trillat i vattnet och skulle lyftas upp med grävskopa.

Vi gav efter en liten stund upp försöken att få se något av tävlingen och började istället sakta vandra hemåt längs kajen. En trevlig promenad längs vattnet i vår vackra huvudstad en varm sommardag. Tråkigt nog blir bilder lätt dystra så fort det är moln på himlen..

Ska berätta lite senare vad som hände sista lilla biten på vägen hem.. Men nu blir det ännu en tupplur. Känner mig verkligen helt sänkt just nu och magen gör sig påmind. Om det inte slutar blöda snart kanske jag ska ta mig till en läkare. Vill verkligen inte det!! Ska nog skämma bort mig med lite chokladglass först. Har hört att det ska vara bra för magen hihi..

Försöker skjuta undan sorgen som hägrar nånstans bortom horisonten. Förtränga alla tecken på cancer. Har lyckats förhandla ett slags status que med mig själv. Just nu är jag bara. Planerar inga versioner av framtiden som inte går att förutse redan nu. Hoppas att jag ska undkomma den där ofrånkomliga operationen. Just det känns oerhört riskabelt; hoppet. Så jag försöker vara som olja i vatten, flyter ovanpå livet som pågår där utanför, i min alldeles egna kokong ser jag livet med färgade glasögon. Ibland lägger jag handen på ytans spänning för att höra ljuden från världen som fortgår där på andra sidan, men i rädsla att bryta den valda separationen drar jag snart handen till mig. Jag är inte redo, inte riktigt än. Semestern är nu halvvägs gången och om två veckor måste jag ändå ta mig ur mitt isolerande hölje. Hittills har den gjort så gott jag önskade inför den, låt oss hoppas att det som återstår gör mig redo för det som komma skall.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag böjde mig för dagen och kröp ihop med vovven i fosterställning. Vi somnade så. När jag vaknade av mig själv var sängen tom och kroppen hade fått den vila den behövde. Sambon pushade på och jag letade fram tillräckligt med energi för att ta mig upp på Stockholms tak än en gång. Det är vackert där uppe ovanför alla hustak och idag fläktade det som belöning för all möda det tog för att släpa mig uppför mördarbacken. På min väg upp kunde jag höra pulsen slå i takt med mina ansträngda andetag samtidigt som viljan var starkare än mina vibrerande vader så tänkte jag att "fan vad knäckande!!". Men i nästa sekund kom jag att tänka på hur skönt och stolt jag blir varje gång jag tvingar mig vidare, framåt, uppåt. Så det är lite som att bryta ihop och komma igen, jag går inte minus på självförtroendekontot ändå. Jag kämpar på!!

Nelson pustade ut efter två turer uppför backen medan sambon körde en tredje gång själv. När vi kom hem blev det lite lätt middag och vila framför Remember the Titans, en riktigt bra film som bygger på en sann historia. Bjuder på bästa låten i filmen Ain't no mountain high enough som passar särdeles bra denna dag. Så nu blir det lite vitt vin skrålandes ikapp med Marvin Gaye och Tammi Terrell medan jag gör alla de där måste grejerna som fortfarande behöver göras.

Trevlig kväll!! 

Det blev inget morgondopp. Tänk att man alltid ska må som värst just när man vaknar bara man är minsta lilla krasslig.. Min kropp ville inte riktigt idag och jag fick verkligen kämpa för att ta mig ut på den där långpromenaden runt sjön. Till råga på allt låste sig högra ljumsken, men jag tvingade mig själv att gå på och när vi nådde sjön hade ljumsken mjuknat. Försökte kvittra glatt till sambon, som om inget störde mig, men det var med stor ansträngning.

Bakom ett litet rött hus, vars vägg mot sjön någon klottrat ned, stannade vi till så att Nelson skulle få svalka sig. De vita näckrosorna prydde stora delar av vattnets yta närmast land och solen började kika fram genom molnen. Där stannade vi en lagom stund tills valptossiga Nelson jagade upp sig lite väl mycket och kopplet åkte på igen.

När vi nådde halvvägs runt sjön började jag känna mig lite bättre. På en ledig brygga i solen slog vi oss ner på de platsbyggda bänkarna och plockade upp den turkosa termosen med två tredjedelar kaffe och resten mjölk. Nelson fick mumsa lite banan medan vi delade på en hårdbrödmacka, sedan sträckte det svarta monstret nöjt ut sig för att torka. Efter en liten stund fick vi besök av en nyfiken liten svartgrå småfågel och Nelson och pippin satt sedan länge länge och bara tittade på varann från håll. En alldeles egen version av en mexican standoff.

Tänk vad en promenad i vackra omgivningar med hängbjörkar längs sjökanten kan göra. Hur mycket värt det är att få dela det sagolika i avslappnad tysthet med förträffligt sällskap. Att lite kaffe på en guppande brygga kan få en sliten kropp att må så mycket bättre, om än bara för en stund. För när vi påbörjade vandringen hemåt igen kom tankarna på operationen tillbaka. De finns nu där ständigt lurandes i bakgrunden. Så det får bli många aktiviteter för att hålla grubblerierna på armlängds avstånd.

Det finns en grind med förbud. Bakom leder en stig ner mot vattnet. Jag känner mig lockad att bryta mot reglerna och ensam vandra längs den smala vägen. Sätta mig i skuggan av ett träd nere vid sjökanten och bara filosofera en stund. Tror jag ska göra det ikväll när sambon tar med vovven på en joggingtur. Leva lite "farligt" för en stund. Jag har en del att klura på nu och jag behöver få en stund för mig själv. Det blir ju inte så många sådana när vi har gemensam semester. Ska bara göra alla andra måsten som tynger mig just nu..

Trodde gårdagen var en engångsföreteelse, men inte. Vaknade som överkörd av en truck; täppt i snoken, anade en huvudvärk i pannloben, någon ny otäck värk i nedre delen av magen som gjorde att kroppen ofrivilligt ryckte till av smärta, ångest och allmänt trött. Så hur gör man för att vända på steken, sudda ut allt det värkande och onda och blåsa bort ångesten? Vet inte. Vi börjar med att ta med termosen på promenad idag igen. Turen går nog till sjön som vanligt. Det är så fasligt vackert och rogivande där. Kan sitta på en brygga och stirra ut i timmar tror jag. Packar till och med ner bikinin fastän det ser molnigt värre ut. Kanske vågar jag mig i?

Var och hälsade på min pensionerade läromästare idag. Kände mig lite som karate kid. Hon lever verkligen livet och har gjort en hel del fantastiska resor som är väldigt intressanta att höra om. Blev många bilder från landet 'down under' och hennes långa tur genom aboriginernas land. Det är en otroligt vacker kontinent med ett otroligt spännande djurliv. Många stora ord, jag vet! Måste ändå säga att Australien förtjänar vartenda ett, för det är verkligen ett magiskt land på många sätt. Så att tiden flög iväg som man brukar säga är en underdrift. Helt plötsligt upptäckte jag att vi avverkat över tre timmar Australienprat och bildvisning på TV:n. Otroligt trevlig spenderad eftermiddag. Nästa gång ska jag få se hennes bilder från Sydamerika. Det ser jag verkligen fram emot!!

Allt prat om min favoritvärldsdel fick mig att minnas mitt studieår i Surfers Paradise och titta på lite gamla egna bilder från tiden där nere. Här kommer en kavalkad..

Wategos Beach, Byron Bay, Australia. Min absoluta favoritstrand i hela världen.

Första terminen bodde jag tre torn från Surfers Paradise, nämligen på hotellet precis bakom den runda skyskrapan i förgrunden. Inte illa för att klara sig på endast CSN-checken varje månad!!

Roadtrip med Doran till Nimbin i den hyrda "Jehovas"-bilen från Wicked van.

Nimbin street code. Äkta hippieställe där röken låg tung över campingområdet..

Cyklon i Brisbane 2008, när jag hälsade på Doran. Ser Du vad som gömmer sig i molnen?

Drömmer mig bort och hoppas att jag snart kan få råd att hälsa på..

Så vaknade jag till ännu en dag med illamåendet lurandes längst bak i gommen och allmänt elände, men sambon fick till sist upp mig ur sängen en hel timme senare än vi tänkt oss. Kaffet åkte ner i termosen och sen drog vi bara på oss lite kläder och drog iväg på morgontur. Vi intog en brygga vid sjön och sakta vaknade dagen till liv. Färgerna trädde fram. Vi njöt i fulla drag med få ord.

Fikavy..

Nelson fick också frukost på bryggan..

En simtur på maten..

22 grader, kanske inte svalkar så mycket..

Soltorkar..

De vita och gula näckrosorna blommar.

Morgonsvullna ögon

termoskopp i handen

kisar i dagsljusets tidiga strålar

ingen som stör

vaknar till doften av sommarens färger...