Såg en rubrik skymta förbi. Aftonbladet i mobilen på pendeln efter jobbet. Hemligheten före detta cancersjuka bär på. Min riktiga skräck. Att även om det skulle visa sig att jag har cancer och jag skulle operera mig så är inte kampen över. Långtifrån. Rädslan kommer bo kvar i min hjärna. Påminnelsen att behöva gå på ständiga kontroller i flera år innan man blir friskförklarad. Vetskapen att om det kommer tillbaka så innebär det förmodligen slutet. För det är ofta jag hört den historien. Min bästaste Miss Swans mamma gick bort på det viset. Hon fick lungcancer och operationen var så lyckad att det bedömdes att hon inte ens behövde vidare behandling. Tre år senare var hon död. Metastaser.

Känner igen mig i beskrivningen av de unga kvinnorna i väntrummet. Blickarna i golvet. Nervositeten. Den eviga väntan på nästa provsvar, nästa röntgen, nästa.. Men livet fortsätter, även om svaren för mig inte kommit än. Har väntat på besked i 8 månader nu. Känns som en mindre livstid förpackad i vakuum. Alla frågor som "är du frisk nu?" kan jag inte ens besvara, för jag skäms. Känns som att det är så otroligt att de inte ens kunnat ge mig en diagnos att folk måste tro att jag ljuger. Så ja, jag skäms. För vem fan kan tro att någon med dagens utvecklade läkarvetenskap inte kan ge mig ett rakt besked om jag har cancer eller ej?? Det trodde inte jag heller var möjligt. Så jag skämtar bort frågorna och säger att jag är unik och att vad det nu än är jag har så borde det uppkallas efter mig. Att skratta bort all själslig och fysisk smärta är mitt nya koncept. Jag måste överleva vardagen, orka ta mig vidare, det måste komma något bättre sen. Jag kan inte ha ett till år som detta!! Det måste vända snart. Och så kommer skräcken. När jag vunnit första kampen, kommer jag vinna nästa??

 

alicia ranehed

13 augusti 2013 21:02

jag blir helt gråtfärdig av att läsa det här! jag hoppas att du är frisk!

http://ranehed.bloggplatsen.se

krokii

13 augusti 2013 21:11

Frisk är jag inte oavsett, men det finns ju betydligt trevligare diagnoser än cancer :) Tror jag är bäst att lägga till.. Man vet ju tydligen aldrig.

 

mittiliv1.bloggplatsen.se

14 augusti 2013 11:32

Kära du, jag läste också inlägget i Aftonbladet igår...så var så fantastiskt skrivet av en närstående till sin cancerdrabbade sambo. Som närstående till en mamma som drabbades av cancer vid 36 år och levde med sjukdomen i nästan trettio år förstår jag precis hur det känns. Däremot vet jag inte hur det känns att vara drabbad, kan bara i min vildaste fantasi föreställa mig... Min mamma använde humorn precis som du...den hjälpte henne mycket, hon använde också sitt kreativa sinne och var en stor levnadskonstnär som tog tillvara på dagen. Det finns så många som kämpar i denna sjukdom och vi andra kan endast ge er vårt fulla stöd - ni är fantastiska som orkar! /Lena

krokii

14 augusti 2013 14:09

Humor och kreativitet är nog bland de bästa medicinerna :) Ibland undrar jag hur det är att vara anhörig, om det skulle vara så mycket lättare, och nej det tror jag inte. Avundas inte er heller..

Som vanligt tack för dina fina rader Lena!!♥♥

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...