Någonstans mellan sömn och verklighet vaknade jag. Solen tittade in genom gardinerna och vovven snarkade sött. Sträckte mig förnöjt och undrade vad den här dagen skulle bjuda på. Så slog det mig. Som en handboll rakt på näsroten. Det är slut. Snart bor vi inte här. Jag sover inte i den här sängen. Vaknar inte med en mumsig liten pälsboll. Kliver upp själv till ljudet från en klocka som väcker mig ur mitt drömland.

Jag vill skylla allt på den här jävla sjukdomen. På Rutger som kom emellan mig och kärlekarna, men så är det inte. Jag kan inte skylla allt ont på det där onda som växer i min mage. För det var på väg utför redan innan. Det enda Rutger gjorde var att skynda på förloppet. Själv har jag blundat. Har försökt knipa ihop mina ögon så hårt det går och samtidigt sprungit med limmet och försökt lappa ihop bitarna som hållit oss samman. Igår höll inte de påbättrade lagningarna. Luften gick ur och nu vet jag inte vad jag är. Hjärnan är så härjad av senaste månadernas prövningar att jag inte känner. Visst jag gråter, men jag ser även framåt.

Livets gång. Det går upp och det går ner och det går hit och det går dit. Allt skit har en tendens att samlas på hög. Så snart borde det vända. Det borde bli min tur att skratta mig lycklig till sömns. Jag försöker iaf intala mig själv det.

 

Winter

5 augusti 2013 23:15

Jag gillar ditt sätt att skriva! Jag vill bara läsa mer.

http://wintergirl.bloggplatsen.se

krokii

6 augusti 2013 08:37

Oj tackar tackar!! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...