Senaste inläggen

Av krokii - 30 juni 2013 09:30

Försöker skjuta undan sorgen som hägrar nånstans bortom horisonten. Förtränga alla tecken på cancer. Har lyckats förhandla ett slags status que med mig själv. Just nu är jag bara. Planerar inga versioner av framtiden som inte går att förutse redan nu. Hoppas att jag ska undkomma den där ofrånkomliga operationen. Just det känns oerhört riskabelt; hoppet. Så jag försöker vara som olja i vatten, flyter ovanpå livet som pågår där utanför, i min alldeles egna kokong ser jag livet med färgade glasögon. Ibland lägger jag handen på ytans spänning för att höra ljuden från världen som fortgår där på andra sidan, men i rädsla att bryta den valda separationen drar jag snart handen till mig. Jag är inte redo, inte riktigt än. Semestern är nu halvvägs gången och om två veckor måste jag ändå ta mig ur mitt isolerande hölje. Hittills har den gjort så gott jag önskade inför den, låt oss hoppas att det som återstår gör mig redo för det som komma skall.

Av krokii - 29 juni 2013 20:30

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag böjde mig för dagen och kröp ihop med vovven i fosterställning. Vi somnade så. När jag vaknade av mig själv var sängen tom och kroppen hade fått den vila den behövde. Sambon pushade på och jag letade fram tillräckligt med energi för att ta mig upp på Stockholms tak än en gång. Det är vackert där uppe ovanför alla hustak och idag fläktade det som belöning för all möda det tog för att släpa mig uppför mördarbacken. På min väg upp kunde jag höra pulsen slå i takt med mina ansträngda andetag samtidigt som viljan var starkare än mina vibrerande vader så tänkte jag att "fan vad knäckande!!". Men i nästa sekund kom jag att tänka på hur skönt och stolt jag blir varje gång jag tvingar mig vidare, framåt, uppåt. Så det är lite som att bryta ihop och komma igen, jag går inte minus på självförtroendekontot ändå. Jag kämpar på!!

Nelson pustade ut efter två turer uppför backen medan sambon körde en tredje gång själv. När vi kom hem blev det lite lätt middag och vila framför Remember the Titans, en riktigt bra film som bygger på en sann historia. Bjuder på bästa låten i filmen Ain't no mountain high enough som passar särdeles bra denna dag. Så nu blir det lite vitt vin skrålandes ikapp med Marvin Gaye och Tammi Terrell medan jag gör alla de där måste grejerna som fortfarande behöver göras.


Trevlig kväll!! 


Av krokii - 29 juni 2013 14:30

Det blev inget morgondopp. Tänk att man alltid ska må som värst just när man vaknar bara man är minsta lilla krasslig.. Min kropp ville inte riktigt idag och jag fick verkligen kämpa för att ta mig ut på den där långpromenaden runt sjön. Till råga på allt låste sig högra ljumsken, men jag tvingade mig själv att gå på och när vi nådde sjön hade ljumsken mjuknat. Försökte kvittra glatt till sambon, som om inget störde mig, men det var med stor ansträngning.

Bakom ett litet rött hus, vars vägg mot sjön någon klottrat ned, stannade vi till så att Nelson skulle få svalka sig. De vita näckrosorna prydde stora delar av vattnets yta närmast land och solen började kika fram genom molnen. Där stannade vi en lagom stund tills valptossiga Nelson jagade upp sig lite väl mycket och kopplet åkte på igen.

När vi nådde halvvägs runt sjön började jag känna mig lite bättre. På en ledig brygga i solen slog vi oss ner på de platsbyggda bänkarna och plockade upp den turkosa termosen med två tredjedelar kaffe och resten mjölk. Nelson fick mumsa lite banan medan vi delade på en hårdbrödmacka, sedan sträckte det svarta monstret nöjt ut sig för att torka. Efter en liten stund fick vi besök av en nyfiken liten svartgrå småfågel och Nelson och pippin satt sedan länge länge och bara tittade på varann från håll. En alldeles egen version av en mexican standoff.

Tänk vad en promenad i vackra omgivningar med hängbjörkar längs sjökanten kan göra. Hur mycket värt det är att få dela det sagolika i avslappnad tysthet med förträffligt sällskap. Att lite kaffe på en guppande brygga kan få en sliten kropp att må mycket bättre, om än bara för en stund. För när vi påbörjade vandringen hemåt igen kom tankarna på operationen tillbaka. De finns nu där ständigt lurandes i bakgrunden. Så det får bli många aktiviteter för att hålla grubblerierna på armlängds avstånd.

Det finns en grind med förbud. Bakom leder en stig ner mot vattnet. Jag känner mig lockad att bryta mot reglerna och ensam vandra längs den smala vägen. Sätta mig i skuggan av ett träd nere vid sjökanten och bara filosofera en stund. Tror jag ska göra det ikväll när sambon tar med vovven på en joggingtur. Leva lite "farligt" för en stund. Jag har en del att klura på nu och jag behöver få en stund för mig själv. Det blir ju inte så många sådana när vi har gemensam semester. Ska bara göra alla andra måsten som tynger mig just nu..

Av krokii - 29 juni 2013 10:30

Trodde gårdagen var en engångsföreteelse, men inte. Vaknade som överkörd av en truck; täppt i snoken, anade en huvudvärk i pannloben, någon ny otäck värk i nedre delen av magen som gjorde att kroppen ofrivilligt ryckte till av smärta, ångest och allmänt trött. Så hur gör man för att vända på steken, sudda ut allt det värkande och onda och blåsa bort ångesten? Vet inte. Vi börjar med att ta med termosen på promenad idag igen. Turen går nog till sjön som vanligt. Det är så fasligt vackert och rogivande där. Kan sitta på en brygga och stirra ut i timmar tror jag. Packar till och med ner bikinin fastän det ser molnigt värre ut. Kanske vågar jag mig i?

Av krokii - 28 juni 2013 20:00

Var och hälsade på min pensionerade läromästare idag. Kände mig lite som karate kid. Hon lever verkligen livet och har gjort en hel del fantastiska resor som är väldigt intressanta att höra om. Blev många bilder från landet 'down under' och hennes långa tur genom aboriginernas land. Det är en otroligt vacker kontinent med ett otroligt spännande djurliv. Många stora ord, jag vet! Måste ändå säga att Australien förtjänar vartenda ett, för det är verkligen ett magiskt land på många sätt. Så att tiden flög iväg som man brukar säga är en underdrift. Helt plötsligt upptäckte jag att vi avverkat över tre timmar Australienprat och bildvisning på TV:n. Otroligt trevlig spenderad eftermiddag. Nästa gång ska jag få se hennes bilder från Sydamerika. Det ser jag verkligen fram emot!!


Allt prat om min favoritvärldsdel fick mig att minnas mitt studieår i Surfers Paradise och titta på lite gamla egna bilder från tiden där nere. Här kommer en kavalkad..

Wategos Beach, Byron Bay, Australia. Min absoluta favoritstrand i hela världen.

Första terminen bodde jag tre torn från Surfers Paradise, nämligen på hotellet precis bakom den runda skyskrapan i förgrunden. Inte illa för att klara sig på endast CSN-checken varje månad!!

Roadtrip med Doran till Nimbin i den hyrda "Jehovas"-bilen från Wicked van.

Nimbin street code. Äkta hippieställe där röken låg tung över campingområdet..

Cyklon i Brisbane 2008, när jag hälsade på Doran. Ser Du vad som gömmer sig i molnen?


Drömmer mig bort och hoppas att jag snart kan få råd att hälsa på..

Av krokii - 28 juni 2013 13:15

Så vaknade jag till ännu en dag med illamåendet lurandes längst bak i gommen och allmänt elände, men sambon fick till sist upp mig ur sängen en hel timme senare än vi tänkt oss. Kaffet åkte ner i termosen och sen drog vi bara på oss lite kläder och drog iväg på morgontur. Vi intog en brygga vid sjön och sakta vaknade dagen till liv. Färgerna trädde fram. Vi njöt i fulla drag med få ord.

Fikavy..

Nelson fick också frukost på bryggan..

En simtur på maten..

22 grader, kanske inte svalkar så mycket..

Soltorkar..

De vita och gula näckrosorna blommar.


Morgonsvullna ögon

termoskopp i handen

kisar i dagsljusets tidiga strålar

ingen som stör

vaknar till doften av sommarens färger...

Av krokii - 27 juni 2013 21:45

Fastnade för en rubrik på Aftonbladet på nätet nyss. Den handlade om att bryta med en familjemedlem. Jag kände rubriken ända in i hjärtat. Under långa perioder i mitt liv har jag inte haft någon kontakt alls med min pappa. Även om jag lyfte på luren och ringde honom förra hösten så har jag ändå insett att vi aldrig kommer ha en normal pappa dotter relation. Vi har sårat varann så mycket det är omöjligt. Dessutom har vi så olika ingångslägen i uppbyggnaden av denna skadade relation. Han sätter alltid som krav att jag måste vilja umgås med hans nya fru, som jag helt ärligt avskyr och enligt mig är ett stort problem i min dåliga relation till min far. Frågar du mig tycker jag till och med att hon inte har alla hästar i stallet. Hur kan man annars bli svartsjuk när en far visar sin dotter kärlek? Dessutom var det när hon dök upp i hans liv som jag blev av med min pappa. Tror inte på sammanträffanden. Så nej jag tycker inte att min far kan hålla vår relation som gisslan i fall jag väljer att inte ha en relation till hans fru.


Det finns mycket ont att säga om vår relation. Absolut värst är fortfarande att min egen pappa, som uppfostrat mig att alltid tala sanning, inte tror att jag blev sexuellt utnyttjad som liten. Hur reparerar man det värsta tänkbara sveket som förälder? För det är så jag ser det. Det gör fysiskt ont i bröstet när jag tänker på att han inte tror mig. Han tror mig inte trots att han känner mig. Eller jag trodde han kände mig iaf.. Han tror mig inte trots att han vet vilket helvete jag gick igenom de där tre långa tuffa åren i terapi. Trots att jag aldrig givit något annat intryck än att jag aldrig skulle ljuga om en sådan sak så tror han mig inte. Så hur ska man gå vidare med en relation som är trasig? Helt ärligt så har jag inte en jävla aning. När jag återupptog kontakten i höstas så var det för att jag trodde att jag skulle bli mamma, och jag ville ge mitt eventuella barn en möjlighet att ha en relation till sin morfar. Nu kommer det ju förmodligen aldrig bli några barn för min del. Så anledningen har lite försvunnit kan man säga och jag undrar hur fortsättningen kommer bli. Vi hörs någon gång i månaden. Pratar mest sjukdom och elände eftersom vi båda lever i skuggan av cancer. Men sen då, när "smekmånaden" är över och han kräver att jag ska träffa hans fru? Vad gör jag då? För jag vill verkligen inte träffa henne. Jag har absolut inget intresse av att träffa henne och jag orkar inte med fler fruktlösa konflikter som jag kommer ligga och älta om nätterna i månader framöver. Jag har andra bekymmer som kräver min fulla uppmärksamhet och energi.

Jag är ingen sierska. Jag vet inte hur det kommer sluta, men jag är inte främmande att bryta kontakten om relationen börjar bli mer skadlig än nyttig igen. Det är bara den krokiga vägen till framtiden som kan visa vart min och min fars relation kommer ta vägen..


Dags att bryta med familjen? - Aftonbladet

Av krokii - 27 juni 2013 20:30

Vi tog långpromenad nummer två nu på kvällen. Termosen med kaffe var nedpackad i ryggsäcken, men vi insåg snabbt att det inte skulle bli någon paus. Så fort vi kom ut i skogen flockades nämligen myggen omrking oss och jag fick minst fyra stycken som kliar som souvenir med mig hem. Det blev ändå ungefär 5-6 km promenad på mysiga löparslingor i skogen. Vovven är helt slut och nu totalt utslagen på balkongen i skuggan efter att ha hävt i sig en skål med isvatten.

Jag har gått så mycket idag att jag fått ont i ryggen. Förhoppningsvis bara lite värk för att jag är otränad, så bara en anledning att röra mig ännu mer. Ibland stannade jag upp för att betrakta omgivningen lite. Så fantastiskt ljus i skogen när solen är på väg ner och de sista strålarna lyser in genom lövverket från väst. Det skapar ett speciellt ljus som är sådär sommarromantiskt så det förslår.

Har dock inte lyckats skaka av mig den tunga känslan i bröstet som jag vaknade upp med imorse..

Presentation


Livets krokiga väg mot framtiden. En framtid jag jagar men aldrig hinner ifatt. Skriver om hur det är att leva med en oklar cancerdiagnos och ofrivillig barnlöshet, men även om det vackra i livet; kärlek, hopp och min älskade vovve. Välkommen!

Omröstning

Hur ser du på välgörenhet?
 Jag är stolt fadder hos SOS Barnbyar
 Brukar ge några slantar till tiggare då och då
 Skänker pengar varje år till Cancerfonden
 Har tryckt "like" på en massa välgörenhetsorganisationers sidor på Facebook
 Bidrar till en djurrättsorganisation
 Jobbar ideellt
 Gett kläder/möbler till välgörenhetsorganisationer
 Donerar pengar till olika välgörande organisationer
 Jag delar inte med mig, vi har ett socialt skyddsnät i Sverige!
 Välgörenhet?

Senaste inläggen

Gästbok

Fråga mig

1 besvarad fråga

Arkiv

Sök i bloggen

Läsarstatistik

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
<<< November 2013
>>>

Ovido - Quiz & Flashcards