Famlar i ett hav av tårar. Samtidigt vet jag att det är den enda vägen framåt. Vi har tärt på varandra för mycket, det finns kärlek kvar och vi skiljs som vänner, men det gör det inte lättare. Just nu är inte skillnaden märkbar, vi bor ju fortfarande tillsammans, så just nu är det värst med allt det praktiska som vi inte lyckats klura ut hur vi ska lösa. Sambon måste hitta någonstans att bo så att vi kan bli fd sambos. Först då tror jag den riktiga smärtan kommer göra sig kännbar. Under tiden gråter jag för allt som vi inte kommer göra tillsammans längre, för alla planer och framtidsutsikter som nu blivit utsuddade.

Till en början kunde jag inte se att vi ens ska fortsätta som vänner. Jag sa att han får ta Nelson, jag skulle inte klara av att se honom flera gånger i veckan. Inte kunna få ro att läka ifred. Han vill att vi ska vara vänner, för vi är ju varandras bästa vänner. Vi är bra som vänner. Det är som vänner vi ska fortsätta. Idag gav jag med mig. Klart vi ska vara vänner, vi behöver bara sätta lite ramar för vår fortsatta vänskap. Jag vill inte veta om han ska på dejt eller med vem. Vi kan dela Nelson, prata fotboll och se dokumentärer ihop. Vi kan smsa när det händer något kul som vi vet att den andre skulle uppskatta. Hur allt det här ska gå till vet jag faktiskt inte, men i den bästa av världar är det vad jag nu hoppas på iaf. Under tiden lyssnar jag på min syster i lurarna medan jag intalar mig själv att tro på låttextens budskap. Kanske en dag..

Tomorrow is gonna be better

* Om du inte får upp låten med en gång klicka då på förstoringsglaset uppe till vänster, sök på "reinfeldt" och välj sedan låten Tomorrow is gonna be better i listan.

 

LeAn.bloggplatsen.se

11 augusti 2013 22:42

Vilken helt underbar låt! Fortsätt skriv skriv skriv och sluta aldrig!
/Angelica

krokii

12 augusti 2013 04:40

Oj jag tackar å ödmjukaste! Skriva tänker jag aldrig sluta med. Föddes nog med en penna i handen :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...