Skulle kunna skriva spaltkilometer om gårdagen. Om den långa turen ut till gamla förorten jag växte upp i. Ännu en vän som flyttat tillbaka till sina rötter när de fått barn. Alla de samtal som ägde rum med människor jag aldrig träffat förut bara för att jag var i sällskap av Nelson. Han är en riktig liten kontaktyta den där vovven. Ni skulle bli förvånade över hur många missbrukare som gärna kommer fram och hälsar och snackar lite när man är ute och åker kommunalt med svarta faran. Gårdagens bästa möte var ett samtal som aldrig ägde rum, men som ändå gjorde det. Det var på vägen hem i väntan på blå tåget som en lagom slirig man som inte längre var i sina bästa år stannade till framför oss. Han gjorde en ansats att säga något och böjde sig liksom lite framåt medan han gestikulerade subtilt med ena handen. Jag lutade mig liksom in i samtalet, sådär som man gör när någon börjar prata med en, men det kom inga ord. Bara något slags ljud och sen ett yvigt finger som viftade "nej" samtidigt som han skakde lite lätt på huvudet i takt. Sedan sladdade mannen vidare. Kvar stod jag och Nelson och tittade på varann i förvåning.

På väg till förorten..

Hos gamla vännen blev det vattenkrig med trädgårdsslangen, falukorv och pommes frites, mys på verandan i solen och bad i den uppblåsbara barnpoolen. Efter några timmar ute i det fria var jag stekt till konsistensen "medium rare" och hunden som inte gnäller klagade på värmen. På blå tåget hem var hettan påtaglig och svetten rann så att kläderna blev fuktiga och obehagliga. Värst var nog ändå den unga tjej som satt mitt emot mig på tåget. Först lade jag märke till att hon aldrig tog av sina solglasögon, även fast vi var inne i skydd av skugga. Sedan såg jag de svarta mascarafloderna som rann längs med hennes kinder och då lade jag även märle till den darrande underläppen och hakan. Det tar 40 minuter in till stan. Hon grät hela vägen in. Ett tag försökte jag samla mod till mig och gå fram och fråga hur det stod till, men jag bestämde mig för att jag var feg. Allt jag ville göra var bara att krama om henne och säga att det ordnar sig. Sedan kom funderingarna på vad som gjorde henne så ledsen att hon grät helt öppet på tåget bland folk. Var det en kille som gjort slut eller ett husdjur som blivit sjukt? Eller var det någon som dött? Var hon inte lite lik My och visst har hon en lillesyster? Kunde det vara Mys syster som satt där helt förstörd av sorg och försökte dölja hulkningarna även om mascaran ändå avslöjade hur det egentligen stod till? Det gjorde ont i i mitt hjärta.

Det var ändå med en viss myskänsla jag åkte hemåt. En nostalgitripp är inte fel ibland, men känslan av att veta att jag kan åka därifrån, hem till min alldeles egna lägenhet i centrala delarna av vår huvudstad är ändå det bästa av allt. Jag älskar Stockholm!!

Stockholm är till och med vackert från tunnelbanan.

 

Moa Karlsson

28 juli 2013 15:29

Kolla in min blogg? :)

http://mmooaakarlsson.blogg.se

 

Annie

28 juli 2013 19:33

Du har rätt! Stockholm är oerhört vackert ;-)Är Sthlms-tjej från början men bor i en annan stad nu ;-)
Har varit i samma situation, men jag gick inte fram till personen i fråga. Vågade inte riktigt ..

Kram/

http://cupcakes-ochannat.bloggplatsen.se

krokii

28 juli 2013 22:16

Ja visst är det Annie!! Nä jag var också lite för feg för att våga mig fram, man vill ju bara krama om och prata några ord så personen ska må lite bättre, men sen kommer man på att det kan ju bli så otroligt fel när man går fram så till en okänd person och försöker trösta..

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...