Igår när vi anlände med bilen till staden med alla tegelhus kände jag mig nästan vilsen. Som att jag varit på landet så länge att storstadens puls slog mig i ansiktet. En käftsmäll. Det kändes nästan som att alla höga hus skulle välta över oss. Eller egentligen bara som om överdelen av alla höga hus tittade ner på oss. Kan det vara så att jag trivs bäst på landet?

Stockholmare som jag är kan jag med handen på hjärtat säga att jag älskar spårvagnsromantiken, även om jag är helt vettskrämd för att gå över spåren, eller ens i närheten.. Tydligen hade de beställt nya (läs och fula) vagnar från Italien, men de hade rostat redan innan de hann sättas i trafik, så än rullar det gamla fina vagnar på Göteborgs gator. Var kanske sista gången jag fick tillfälle att åka med en av dem.

Vi mötte en ännu äldre vagn, en riktig gammal trotjänare till pärla.

Åkte förbi "Paddan" och tänkte på min kära vagn Doran nere i Australien. Vet inte varför..

Ligger i soffan med datorn som enda ljus. Balkongdörren står på vid gavel och ute smattrar regnet med tak och trall. Harmonisk rytm. Dripp dripp dropp. Det doftar till och med fuktigt. Känns som att bo i tropikerna just nu och de senaste två iskalla somrarna känns som blott en förnimmelse.

Har bara en tunn tröja på mig och jag fryser inte alls. Korsdraget vi försökt skapa fungerar inte ens. Luften står stilla, trots regnet som nu börjar tillta allt mer. Och jag är varm, vovven är kokhet och sambon ligger bredvid i soffan och huffar och puffar han med. Klibbig hud som klias av bromsarnas tidigare munsbitar och myggbett.

Försöker samla kraft att krypa ner i sängen. Min säng. För även om det är härligt att resa och upptäcka andra platser så är det alltid lika skönt att komma hem. Att plocka in sina saker i badrumsskåpet och välja fritt bland utbudet i garderoben. Det är hemlycka det  ♥ ♥ ♥

Vi klev upp i ottan. Den griniga gamla gubben skulle ju komma för att skjutsa svärmors gäster till tågstationen. Så vi städade undan barnpool och vattenpistoler, så att han inte skulle få hjärtattack av vår överanvändning av vatten när han var hemma i stan och tjurade. Jag försökte plocka bort Nelsons alla sönderbitna pinnar som låg delvis söndermalda över hela gräsmattan runt lilla stugan. Det plockades undan och återställdes och dammsugarn åkte fram. Då protesterade Nelson och sprang ut och gömde sig under bordet på altanen och låg spänt och tittade in mot vardagsrummet när dammsugaren härjade som värst. Du räddar väl mig från det stora väsniga monstret va matte??

Nelson gömmer sig för ärkefienden dammsugaren..

När vi hade röjt och städat klart begav vi oss på morgonpromenad. På jakt efter den söta lilla 4-månaders labbevalpen Kajsa som sambon sprungit förbi på jogginturen kvällen innan. Tyvärr blev det inge valplek för Nelson, Kajsa var inte ute på tomten och vi vågade inte plinga på. Det blev däremot en del fina bilder längs promenaden.

I närheten av stugan leder en stig genom skogen och där skogen tar slut tar en helt fantastisk vy vid..

Klöverblom och hav, kan inte bli så mycket vackrare..

När vi kom tillbaka från promenaden stod bilen utanför. Stämningen blev genast spänd. När vi gick uppför trappen till ytterdörren hörde jag träskor mot altandäcket på sidan av huset. Vi stannade kvar inne medan svärmor gick för att fråga om vi kunde åka tidigare till stan. Ingen mening att hänga i ett hus med en surgubbe som inte ens ville hälsa. Svärmor beklagade senare detta, vilket jag inte tycker är hennes sak att beklaga, hon kan ju inte rå för hur hennes man beter sig. Vi fick dock veta att han ville klippa gräset först, så det var tur jag plockade bort söndertuggade pinnar och barnpooenl från gräset i tid. Vi andra packade in våra väskor i bilen och gömde oss sedan i skuggan, solen var het idag.

Nelson hoppade in i bilen, redo att åka hem, eller så var det bara skuggan han var ute efter..

Vet inte om Nelson kände den dåliga stämningen eller om han bara var ängslig att vi skulle åka ifrån honom, men han tog plats i bilen före alla oss andra. Behöver jag säga att bilresan blev ganska tyst och torr.. Trist att avsluta veckan så, men vi hade iaf en riktigt härlig semestervecka på natursköna Tjörn. När jag åkte därifrån kändes det som att det var sista gången. Bara en känsla jag fick och i bilen på väg till staden rann tårarna där vi åkte och lyssnade till den norske sommarprataren Sarita Skagnes på någon utav P-kanalerna. Det var första, men absolut inte sista gången jag lyssnade till sommarprat.

Sambon fick damp idag och fick för sig att vi skulle skjuta luftpistol i trädgården. Jag tycker vapen är läskiga i största allmänhet och gjorde allt för att slippa, men även för att sambon skulle lägga ner infallet. Men han hade bestämt sig och efter några lyckade träffar på en provisorisk tavla i rosenbuskarna tog även jag mod till mig och brände av ett skott. Eller nja, jag trodde hanen skulle vara trögare och hoppade liksom till när skottet brände av. Börjar verkligen bli en rädhågsen vekling.. Måste vara för att jag varit borta från handbollsplan allt för länge. Jag träffade iaf tavlan på första och enda försöket och även om det inte gav mer än ett poäng så blev jag lite stolt ändå. Första gången och några meter bort träggade jag ändå den lilla tavlan. Det ni!!

Min träff är den högst upp till vänster där skuggan tar slut.

De andra är ute och går en sista kvällspromenad, jag skyllde på att jag ville se en sak på TV. Sanningen är att jag fick så ont tidigare att jag inte vågar mig iväg. Blir ju värre när jag anstränger mig. Orkar inte ha ont inatt när vi ska resa imorgon, men det behöver inte spela någon roll att jag tar det lugnt ändå, jag kanske ändå får ont. Lite ledsen att jag inte vågade följa med. Hade varit mysigt!! Istället sitter jag här själv och väntar på att få sällskap igen.

Kommer sakna de fina skogsstigarna..

Trevlig kväll!! 

Imorgon tar vi tåget hem igen. Det ska bli både tråkigt och skönt. Sambons mamma är väldigt trevligt sällskap och Tjörn har så otroligt vacker natur. Varje promenad med Nelson är en ren fröjd. Har nog aldrig gått i skog som är så trolsk. Vad jag önskar att jag hade en riktig systemkamera att föreviga den känslan som skogen ger!! Den är så grön, i så många härligt friska nyanser, och alla små treklöver som växer likt en matta under alla höga trästammar. Samtidigt är det alltid skönt att komma hem och sova i sin egen säng.

Ett försök att fånga den frodigt vackra treklövern på bild..

Vi gick 8 km ner till affären idag. En ganska fin promenadväg, förutom de bitar där man måste gå på den smala vägen, där både bussar och traktorer får möte och det inte finns någonstans att ta vägen, utan trottoarer eller jämn väg bredvid asfalten. Allt som oftast är det bara en vägg av blommor, odlad åker eller vass som går längs sidan av vägrenen. Nä i skogen där mår jag som bäst här på ön. Dessutom ger den ju skugga i värmen som även nått denna del av landet nu. Sa ju att jag skulle ta med mig solen haha!! Det brukar jag göra när vi åker till sambons hemstad Göteborg med omnejd.

Kommer sakna den vackra trollskogen. Skulle kunna gå där i timtal och bara filosofera och fotografera. SÅ vackert!!

Roligast idag var en målad "skylt" på en lada, där de säljer keramik och antikviteter, som förkunnar att OND - FRED 10-15. Det är stort när de går från ond till fred på bara några timmar. Tänk där kunde världen lära sig något utav dem..

Tråkigt nog med min dåliga mobilkamera så ser man knappt "skylten".. Verkligen dags att inhandla den där kameran snart!!

Inatt har jag sovit. Två timmar åt gången. Inte för att jag inte är trött, för det är ju en av de enda konstanterna i mitt liv, nä inatt drömde jag väldigt intensivt. En massa olika drömmar som jag nu såklart inte kan komma ihåg, hur hårt jag än försöker. När jag vaknade kom jag tydligt ihåg två drömmar, men det var en timme sedan nu och den enda jag minns lite svagt nu är den sista, den jag drömde när jag vaknade mitt i drömmens mest dramatiska ögonblick..

Vi var ute med den segelbåt jag är uppvuxen på: Jacques Chirac. Jag styrde en del, tills rodret lossnade och jag satte mig i fören för att använda den som en paddel i de höga vågorna. Vågorna ja, havet var verkligen inte på sitt bästa humör och 'Chiracen' låg otäckt lågt i vattnet. Ibland kunde jag se båten ovanifrån, när den bröt igenom en extra stor våg och allt vatten som sköljde över båtkroppen tyngde ner aktern så mycket att det såg ut som att båten skulle sjunka. Jag försökte påkalla de andras uppmärksamhet på just detta. "Såhär har 'Chiracen' aldrig betett sig, något är fel!!". Men vi var jagade och de andra brydde sig inte. Tyckte bara att jag gnällde. Så kom vi till vad de i filmvärlden kallar för "the point of no return" och vi var tvungna att splittra gruppen för att överleva. Vilka gruppen bestod av för några personer vet jag inte, i drömmen var det underförstått familjen. Det sista jag gav order om innan vi skulle överge skeppet var att alla skulle överleva. Jag höll ett sådant där inspirerande tal som de brukar göra i filmer, jag tänker främst på presidentens tal i Independence Day. Självklart kommer jag inte ihåg nu vad jag sa för i nästa sekund såg jag sambon stå nedanför min säng. Han kröp in i en mysig hoodtröja och jag tänkte att: "Fan!! Nu vet jag ju inte hur drömmen slutar..".

Så konstigt rastlös. Det pirrar liksom i kroppen, men samtdigt är jag så paralyserad av trötthet och viljan att inte göra någonting att jag bara blir kvar i min stol. Stirrandes rakt ut. Genom fönstren där trädens löv rasslar i vindpustar som kommer och går som de vill. Fåglar som kvittrar om något jag inte förstår. Rosorna i busken vaggar lite. Ser grannarna bygga en trädkoja på tomten bredvid. Verkar bli en ganska avancerad konstruktion. Hm, där drog de igång lite eurotechno.. På-landet-känslan dog direkt till tonerna av Where do you go my lovely.

Sov ju bara en sisådär 3-4 timmar inatt så jag blev kvar hemma idag på dagen medan de andra drog iväg på långpromenad till affären för att panta flaskor och vara allmänt miljömedvetna. Ändå är jag trött. Vilket är det enda riktigt utmärkande konstanta i mitt liv just nu. Tröttheten förstör så mycket. Ska försöka släpa mig ut på altanen och sätta mig under ett parasoll och lägga lite patiens. Kanske dricka lite vatten och se om jag kan förmå mig att vakna även denna dag.

Vaknade innan morgonen ens visat sig. Nödig. Som en pensionär. Blev inte bättre av att jag inte kunde somna om. Så där låg jag, med en vovve som en kringla vid benen. Han är inte blyg att ta plats den lille skiten, trots att vi bara har en 90-säng för veckan. Men inte vill man flytta på den goa, han är ju så varm och fluffigt go att ha längs nakna ben. När solen sedan länge gått upp och jag blev nödig igen orkade jag inte ligga kvar längre. Jag och Nelson gick upp.

Huset sov och ute på morgonturen kändes daggen kall mot flip flop beklädda fötter i det gröna sommarfriska gräset. Mina ögon var morgonsvullna och vovven gick och såsade han med. Var inte alls så pigg som man tror en vovve i sina bästa år ska vara. Han är morgontrött precis som matte och husse. Vi gick där längs grusgatan med den på-landet-karakteristiska strängen med sten och större grus som en fåra mitt på den enfiliga vägen. Så kom det en kvinna gående. I bara morgonrock och tofflor. Jag tittade som den vane Stockholmska tunnelbaneresenären jag är ner i marken. Bara precis när vi passerade varandra fick jag bryta mot seden och titta upp och säga hej med en nickning. För det är så man gör på landet. Och det är helt okej, jag gjorde likadant själv när jag växte upp ute på fastlandet i Stockholms skärgård. Men efter alla år i storstan har känslan av att det är okej försvunnit och minnet av att det är så man gör på landet bara blivit till just ett minne.

Nelson ligger och spejar ut från "sin" plats i soffan. Det är så han gör när morgonturen är avklarad och frukosten uppäten.