Sommarkvällens skymning sprider ett speciellt ljus som färgar alla färger djupare. Du vet när solen står så lågt att de sista dova strålarna nästan lyser horisontellt. Allt blir lite vackrare i det ljuset. Vi människor får någon slags gul ton på vår hud som förfinar våra ansiktsdrag. Blommor blir färgstarkare. Skogens lövverk blir till en sil och ljuset som når marken ser helt trolskt ut.

Och när man går där på en sån där knastrig gammal grusväg mellan åkrar och ängar och spanar ut på avlägset hav med klippformationer som ramar in vyn likt ett vykort, då är livet bra ljuvligt. Sommarens stora förälskelse är klöverblom. Om jag inte minns fel så var det även något min mamma pratade sig varm om när jag var liten. Men vem kan inte motstå de där lilaspretiga bollarna på sina gröna stjälkar? De är ju om något svensk sommar!!

Vackrast med Tjörn är ändå havet och de kala klipporna vid kusten. Någon enstaka buske, inget mer. Och havet och dess innehåll sen.. Väldigt exotiskt för en tjej som är uppvuxen på båt bland kobbar och skär i Stockholms skärgård. Det finns brännmaneter, blåmusslor, krabbor, ostron och det kan vara långgrunt, ja till och med tången ser annrolunda ut här på andra sidan Sverige. Finns inga ord för hur vackert jag tycker att det är. Havet är bara lite extra fascinerande just här på Västkusten.

Första kvällen i stugan på Tjörn hängde det där man inte riktigt kan ta på. De där hårda orden bakom stängda dörrar, viskade två personer emellan för att inte höras för våra öron, men likväl kunde jag känna den spända energin stråla ut genom dörrar och väggar som en strålkastare. Att svärmors man drog i väg innan hela huset vaknade morgonen efter skvallrade om sprickan. Den ansträngda kontaktytan försvann och gjorde sig inte påmind förrän idag. Konstigt hade det väl varit annars, det är nämligen svärmors 66:e födelsedag idag. Att kontakten togs via mail med ett kort avhugget grattis och sedan kallade mig och sambon för hennes gäster och frågade när vi ville ha skjuts till tågstationen gjorde inte saken bättre. Tycker han beter sig som en liten barnrumpa utan hyfs trots att han är en bit över 70, och då ska detta dåliga beteende vara något som han kört med hela deras liv ihop.. På senare år ska han dessutom ha citat "ha lugnat ned sig något". Sanslöst!! Så på hennes födelsedag idag har detta enda sura meddelande varit deras enda kontakt. Så uselt och ledsamt beteende. Jag blev ledsen, så jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt svärmor måste tycka att detta är.

På sätt och vis har det iofs varit skönt att han dragit iväg för det innebar idag att sambons systerbarn fick plaska i en uppblåsbar barnpool. Är gubben här så ska det sparas på vatten och el och mat och dryck. Tråkig inställning till livet när man inte är döfattig. Så idag har vi råttor dansat på bordet medan katten var borta. Det som är jobbigt tycker jag är att han strandsatt oss på en ö utan bil, så om det händer oss något har vi ingen möjlighet att ta oss till sjukhus snabbt. Det är främst hunden jag är rädd för då, men även mig. Jag är ju faktiskt sjuk och när jag fått mer sömn de senaste dagarna så har jag fått mer ont. Tror inte det har något samband så, men ont gör det iaf. Så jag kan tycka att det är dålig stil att bete sig så som vuxen, speciellt mot sin familj. Man vet ju aldrig vem som kan saknas vid nästa födelsedag. Livet är skört och därför bör man ta tillvara den tid man får med dem man älskar.

Vi har dock som sagt haft en jättefin dag och svämor har blivit firad av båda sina barn och ur trevligt som helst!! Solen har varit med oss också så det blev till och med en tur till stranden med bad i havet. Nu ska vi äta lasagne och sen blir det mysig skogspromenad. Vi avrundar kvällen med rosé på altanen. Tänk vad somliga går miste om..

Vi njuter!! 

Vet inte hur det känns just nu. Jag hade iaf läst fel, så den där dieten inför undersökningen den 18 juli behöver inte påbörjas förrän 1 vecka innan, inte två som jag hade trott. Alltid något. Vi har gått 1,2 mil idag. Så lite trött faktiskt. Inte för att det är något ovanligt..

Tankarna är osorterade, mamma ringde imorse, hon hade såklart läst mitt inlägg igår. Hon var arg. Ska inte ta sån skit. Inte av någon. Hon har rätt. Samtidigt kan jag inte ta den fajten. Inte här i det här huset, i rummet bredvid sambons mamma, med lövtunna väggar emellan. Samtidigt orkar jag inte bråka. Finns liksom ingen kraft och energi över till sånt. Så jag tvekar på tangenterna, vill bara beröra, inte gräva djupa hål.

Försöker allt jag kan att inte tänka på hösten, förhållandet, flytten eller väntan på alla provsvar. Men hur jag än gör så återkommer tankarna dit med jämna mellanrum under dagar och vakna nätter. Lite som att alla vägar sägs leda till Rom. Jag försöker ta min sjukgymnasts råd som ringde igår och tänka att "det är ändå inget jag kan göra nu åt vad som kommer hända i september, bara att släppa och njuta av nuet". Men det är inte så bara..

Sambons mamma och man har semestrat på Tjörn i 26 år och ändå har de inte upptäckt närliggande vägar och vart de leder. Den äkta maken går nämligen inte en milimeter från de vägar han känner till. Inget avvikande görs någonsin. De semestrar på samma ställen samma veckor varje år. De bor på samma ställen, de äter samma sak till frukost som de gjort de senaste tjugo åren, inget görs utanför de invanda ramarna. I min värld är det helt ofattbart, men jag dömer dem inte, tycker det är charmigt på sitt vis. Själv skulle jag aldrig kunna leva så, men det är ju mitt liv och mina val. Kanske var det därför det var lite extra roligt att ta med svärmor på upptäcksfärd, längs vägar där hon aldrig tidigare gått, till stränder hon aldrig tidigare sett. Här kommer lite bilder från gårdagens vackra äventyr.

Ö-utsikt från bergsknalle vi klättrade uppför.

Nelson simmade efter pinnar som det blötdjuret han är. Fick äntligen visa upp sina retrieverförmågor. Vi upptäckte senare att han simmade i vatten som kryllade av brännmaneter och stimmande makrillar.

Brännmaneter i massor..

Annars var vattnet helt klart..

Promenaderna gick även genom trollska skogar. Tjörn är otroligt vackert!!

Roligast idag var ändå strutsarna som helt plötsligt dök upp i en hage bredvid den lilla grusvägen vi letat oss in på. Söt!

Ligger i mörkret och hör regnet strila ned utanför fönstret som står lite på glänt. Vovven andas tungt, trött efter dagens äventyr. Sambon ligger och vänder och vrider sig i sin 90-säng. De brunblommiga lakanen från 70-talet doftar sådär på-landet-gott. Som om de hängt ute på en snurrvinda och dragit åt sig naturens alla dova sommardofter. Känner av rödvinet och de långa promenaderna på ön idag. De vackra vyerna och den dimmiga horisonten. Jag är ju uppvuxen på segelbåt i Stockholms skärgård och inte alls van vid Västkustens månlandskap, vilket är så vackert på sitt alldeles egna nakna sätt.

Om dagg kan hänga i luften så gjorde den det idag. Jag frös när vi gick ut, det är som att sommaren aldrig nått denna del av Sverige. Som ändå bara ligger dryga tre timmar med snabbtåg från Stockholm där vi haft bra väder varenda dag av vår semester. Här frös jag och ändå blev jag fuktig över hela kroppen. Kändes nästan som vinter i Brasilien där man fryser och allt blir genomblött. Så nu ligger jag här och känner den fuktiga kylan mot all hud som sticker ut från det varma brunblommiga täcket. Ska göra som Törnrosa igen och sova sova sova.. Hoppas att jag äntligen hittat receptet för sömn nu.

Godnatt 

Semestern har gjort gott för sambons och mitt förhållande, men så kommer han med oförståelse och mitt hjärta sjunker genom jorden igen.. Vi satt efter middagen och pratade och kom av någon anledning in på våra nyårslöften. Sambon lovade att han skulle börja läsa mer.

- Vad hade du för löfte?

- Att jag skulle överleva året, svarade jag.

- Äh fy fan vad töntigt!!

- Jag trodde ju att jag hade cancer, det var ju efter första beskedet när jag inte visste något mer än så.

- Ha, du får väl komma på något nytt som är bättre, säger då sambon hånfullt.

Blir så ledsen, alldeles tungt i bröstet. Hur kan man vara så oförstående och känslokall?

Även om jag inte kände My så berörs jag så av min systers sorg, över hennes vän som gick bort den 30 juni, ja för bara några dagar sen. Imorgon är det minnesstund i Åre och min syster och några vänner åker upp för att vara nära My och få minnas tillsammans med familjen. Jag ser My överallt. Jag ser henne famför mig när jag sitter och pratar med sambons mamma vid köksbordet i stugen, jag ser henne när jag blundar, jag ser henne när jag går genom en folkmassa på Centralen, i väntan på tåget. Det gör fysiskt ont i mig när jag i mitt inre ser hur hon faller, hur ont det måste gjort, hur hjälplösa hennes vänner som var med när olyckan hände måste känt sig, hur familjen kände när de fick det mest fasansfulla besked en familj kan få.

Hyllningarna på Facebook tar aldrig slut. Det är över tusen inlägg som gjorts av alla personer som denna levnadsglada tjej berörde. Idag skrev en utav killarna som var med på Åreskutan när det overkliga inträffade ett inlägg om Mys sista timmar i livet. Vid det här laget har jag läst hans ord flera gånger om och tårarna rullar varje gång. Och det spelar ingen roll hur många gånger jag läser, det går ändå inte att förstå..

När sambons mamma och man hälsade på i vintras, över jul, var jag som elefanten i rummet. De frågade inte någonting om min sjukdom, vilket kändes jättekonstigt eftersom de då visste att jag precis fått ett cancerbesked. Sambons syster vågade fråga och visade hur mycket hon brydde sig viket gjorde att det kändes ännu konstigare att deras mamma inte frågade eller sa någonting alls.

Nu när vi hälsar på dem på Tjörn och sambon tog en lunchlur fick jag och hans mamma några timmar för oss själva. Fick en olusitg känsla. Det känns som att jag måste smyga med att jag är sjuk, men när morgonmedicinen åkte fram på frukostbordet och vi satt där för oss själva kom frågorna naturligt. Medicinen blev en utlösande faktor, en anledning att lyfta på locket och våga prata om det som är och det som varit. Men så är det ju, alla reagerar vi olika på cancer, vare sig vi drabbas själva eller någon anhörig eller nära drabbas. Skönt var det iaf, nu är min sjukdom inte längre osynlig.