Min frånvaro har berott på värk och feber. Den smög sig på i fredags och har inte lämnat mig. Infektionen. Som ett brev på posten. Trots de parallella kurerna antibiotika. Igår trodde jag att jag skulle behöva åka in akut, men jag klarade mig från det iaf. Idag har jag haft feber trots Alvedon och sköterskan på Sabbatsberg ville att jag skulle åka in akut, men jag vägrar. Tänker inte bli sjukskriven igen. Imorgon ska jag till jobbet. Så är det bara!! Nästa gång får de ge mig antibiotika dropp direkt efter provtagningen, får se om det hjälper.

"Lite" trött på min kropp och dess protester senaste året. Skulle inte förvåna mig om jag får mitt tredje cancerbesked den 20 september när jag ska tillbaka för att få provsvaren. Jag räknat faktiskt till och med iskallt med det. För de har skickat mina prover på snabb PRD. Typ som snabbsänka. Det var så jag fick mitt första cancerbesked på Sabbatsberg. Men jag tänker inte låta mig nedslås, de kommer vilja vänta och se eller möjligen skicka mina prover på nya analyser och sen kommer de säga att de fortfarande är lika osäkra på vad jag är för sjuk. Om jag är orolig. Nej, på sätt och vis inte. Faktiskt. För jag känner med alla fiber i min kropp att jag kommer bli frisk.

Att jag haft mindre ont i sommar beror på att de där jäkla utväxterna blivit färre, logiskt. Får jag bara lite tid till kommer de försvinna helt och jag kommer få andrum. Tid att träffa någon. Möjligheten att iaf få ett biologiskt barn. Jag begär inte så mycket mer. Jag vill få chansen att bli gravid. Få känna hur det känns. Skratta varje gång jag kräks på morgonen, för jag kommer veta att jag är lyckligt lottad som ens får göra det. Visst förlossningen skulle säkert klassas som en riskabel sådan och de skulle säkert vilja operera mig direkt efteråt, men jag skulle vakna upp som mamma. Och nu mer än någonsin vågar jag uttala de orden. Jag vågar säga att det är vad jag önskar. Inte mest av allt, för det är fortfarande att bli frisk och leva ett lyckligt innehållsrikt liv där jag på min dödsbädd sa att jag gjort allt jag velat. Jag har aldrig dragit i bromsen för att jag är rädd. Så smärtan och febern må vara där, men de har inte tagit kål på mitt humör.

Någonstans där i dimman finner jag allt mer en slags vaken klarhet. Jag vet vad jag vill och jag är på väg. Tror jag tagit rätt avfart och vägen ligger framför mig, men jag kan inte se längre än till nästa krök. Mitt hjärta slår åter i min takt. Mitt hjärta har hittat hem. Likt ett frö har jag slagit rot och skickar ut mina rötter sakta och försiktigt. Hösten gör mig ingenting, raggsockar och tända ljus sätter bara stämningen för mitt redan stillade sinne. Aldrig har jag varit så nöjd med ett avsked som nu. Dimman må ligga tät på morgonen och daggen fukta mina tår. För så länge solen värmer åker strumporna av så fort jag ska ut. Känslan av att hela livet fortfarande ligger framför mig är stark. Min nyfikenhet har kommit tillbaka, jag är redo att utforska världen igen. Så självklart som om avskedet till det gamla aldrig funnits, men ändå finns med mig. Jag väljer att spara godbitarna i kakan innan jag stoppar in den i frysen. Att ha tagit över ratten i mitt eget liv har varit förlösande och jag skrattar även om det gör ont. För jag vet att det är nu det gäller, det är nu jag väljer riktning på resten av mitt liv. Och jag är redo!!

Att vakna upp bredvid sin gosiga vovve en lördagsmorgon utan måsten, det är nog bland det bästa som finns!! Vi låg där i sängen och drog oss i ljuset som strilade in under rullgardinerna som är lite för korta för de höga sekelskiftesfönstren. Hans varma pälsbeklädda kropp i min famn och bådas huvuden på samma kudde.

Vår långpromenad var meningen att ta oss till Årstaviken så att Nelson skulle få bada lite idag, men vi träffade på några gamla vovvebekantingar och det blev en timmes intensiv lek istället. Bästa träningen som finns för en hund, så det var ett helt okej alternativ. Blommorna ovan fotade jag bredvid ett dagis där vovvarna lekte, det är barnen som odlat i den lilla gläntan utanför deras gård. Jättefint tycker jag!!

Efter all lek var Nelson trött och hade knappt energi att gå promenaden hem igen. Han brukar stuffa omkring på marken såhär när han är trött, men till sist, med lite lirkande fick jag med honom hem. Det blev en långsam promenad i solen genom Söder.

Blev tipsad om en låt som jag tycker har samma känsla som bilden med solrosor. Indie Arie med Video. Lyssna och döm själva. Soft låt om att älska sig själv.

Jag är kär!! Så fort jag klev över tröskeln kände jag den där varma myskänslan. Hem. Jag tycker om allt med den. Allt från de fina trägolven till fönsternischerna som jag kan sitta och titta ut på den nyrenoverade innergården från. Möblerna passar in och mina kläder får plats utan att behöva sorteras upp mellan vinter- och sommarhalvår. Jag har varit i tvättstugan och härjat för första gången på 6 år och till och med det var helt okej. Lägenheten är sval och takhöjden får den att kännas större än de 71 kvm. Av mindre trevliga anledningar har jag haft tid att bekanta mig med mitt nya hem denna vecka. Åkte sälvklart på en infektion efter proverna i tisdags.. Så det har varit med feber och värk jag har boat in mig den första veckan, men jag känner mig hemma och det är värt allt.

Den fina inflyttningsblomman jag fick av min vän som var här på flyttöl trivs i sitt fönster i köket.

Har inte lyckats koppla in DVD:n eller digitalboxen än, men det kommer en dag när mina krafter återvänt och det sker också.

Har hunnit höstmysa lite med ljus i min fina lykta i vardagsrumsfönstret.

Berättade jag vad som hände när jag satt i bilen med mamma på väg från den gamla lägenheten till den nya?? Well, isf får ni stå ut med att höra historien en gång till. När vi sitter där i bilen och kör upp på bron som separerar den gamla stadsdelen från den nya så hörde jag Pinks bekanta stämma lite svagt på radion. Och det var inte vilken låt som helst, det var min låt Try!! Så jag ursäktade mig och skruvade upp så basen vibrerade i instrumentbrädan och skrålade sedan med samtidigt som jag trummade takten mot låren med stor inlevelse. Det måste varit ödet att just den låten spelades där och då. Det är verkligen min låt.

Where there is a flame

someone's bound to get burned

but just because it burns

doesn't mean you're gonna die

...

You must get up and try try try!!

För alla er som missat denna fantastiska låt så kommer den här igen: Try med Pink.

Sms:ade exet igår för att höra när han kommer och bär ner sina saker i källaren. Nu när jag kommit i ordning och bara har kvar kartonger och saker som ska ner i källaren vill jag gärna få det gjort. Passade även på att fråga hur Nelson har det. Fick till svar att ja nästa vecka på tisdag kunde han nog och med Nelson var det bara fint. Sen frågade han hur jag trivs i nya lägenheten och jag svarade ärligt att den är helt fantastisk. Då fick jag till svar "men boa inte in dig för mycket, den ska bytas bort" varpå jag blev skitförbannad och vägrade bemöda mig att svara. Inte ens en fråga om hur jag mådde kunde han kosta på sig, trots att han mycket väl vet att jag tog nya prover i tisdags. Och han känner mig och vet därför väl hur viktigt det är för mig att boa in mig. Sen kom det ett sms till för att berätta att han nu äntligen börjat betala av för Nelson. Det tog honom "bara" 1,5 år.. Nä jag är inte bitter, jag är arg och besviken på mig själv. Varför tog jag inte det här steget långt tidigare?? Det var länge sen jag mådde så bra och kände mig så fri som nu. En helt underbar känsla, och den känslan tänker jag behålla oavsett vad som händer framöver. Ingen kan ta den känslan ifrån mig!!

Sov typ två timmar inatt. Blir alltid helt speedad på starka smärtstillande. Fick en massa gjort hemma iaf. Började sätta upp hallampan klockan två och kroknade när den inte alls ville hamna på plats. Vid tre gav jag upp tog en värktablett och gick och sov. Men sömnen ville inte riktigt infinna sig. Vaknade igen vid halv sex och kunde inte för allt jag var värd ta mig upp ur sängen. Magen och halsen gjorde fortfarande ont. Sjukanmälde mig på jobbet lite senare på förmiddagen när febern kommit och målat mina kinder röda och frossan satt fart. Hej härliga infektion!! Som tur är forstod de på Sabbatsberg att jag behöver en längre antibiotika kur är tre dagar som jag fick senast på KS. Så jag har nu hämtat ut två preparat jag ska ta parallellt i en vecka. De erbjöd mig till och med antibiotikadropp på Sabbatsberg. Jag avstod eftersom det skulle ta två timmar och mamma redan satt utanför och väntade. Nästa gång kanske jag tar det om jag inte blir fri från infektionen på dessa kurer jag nu är satt på.

Ikväll tar jag det lugnt, har feber trots att jag tagit Alvedon. Ska bara koppla in TV:n, tända några ljus och låta mig slumra in framför någon deckarserie jag sett förut. Imorgon ska jag berätta om min nya underbar lägenhet och hur fantastiskt jag trivs efter bara några dagar i frihet.

Over and out

Igår fick jag uppleva den stora skillnaden mellan den allmänna och privata sjukvården. Empati och patienthantering. Det var genast leenden och välkomnande så fort jag satte foten innanför operationsavdelningen. Jag fick veta om alla parktikaliteter och sköterskan tog sig tid att svara på mina frågor trots att hon säkert fått dem tusentals gånger tidigare så var svaren trevliga. Fick på mig den "fina" mörkblåa morgonrocken, de långa benstrumporna och de ljusblå skoskydden i plast. Mamma fick inte följa med in och det kändes såklart trist och som att jag återigen slukade onödig tid från henne. Men det är så skönt att ha någon som följer med och tålmodigt väntar tills man är klar. Väldigt mycket värt!! Lite själviskt kanske?? Ja, men jag tycker man får vara det i min situation just nu.

Slog mig ner och hann bläddra runt i de nästan årsgamla skallertidningarna litegrann innan mitt namn ropades upp och ett bekant ansikte dök upp. Narkossköterskan. Efter lite frågor och svar visades jag tillbaka till väntrummet där äldre män i samma mörkblåa morgonrockar också satt och bläddrade i tidingar. Jag slog ned blicken. Behövde liksom en stund för mig själv, men nej jag var inte nervös. Men det skulle det ändå visa sig att jag var. När jag låg där i sängstolen och de spänt fast mina ben och slagit in mig i ett stort tält tog de mitt blodtryck, 125/80. Vilket är högt för mig. Brukar ligga på 110/70 max. Men vänligheten när de satte nålarna, behövde inte ens säga att jag var rädd, de såg det på mig och sköterskan pratade instresserat med mig om vad jag jobbade med och frågade vad jag gjort i sommar, sen fick jag somna.

Vaknade i ett töcken av magvärk, blodbad i sängen och ont i halsen där slangen suttit. Fick genast uppmärksamhet och värkmedicin. Allergimedcinen hade jag redan fått, äntligen någon som förstår att jag vet att jag är allergisk mot medlen man får när man blir sövd. "Du känner din kropp bäst!", verkar vara deras motto. Så jag vaknade inte upp med kli över hela kroppen och behövde således inte komma hem helt sönderkliad. Sån enorm skillnad mot KS, en institution där människovärdet på sina håll är väldigt lågt.

Fick träffa läkaren efteråt. Hon var oroad. Det var fortfarande kvar ett område stort som en tennisboll. Vänta oroad?? Det är ju en markant förbättring sa jag och skrattade. "Ja men det räcker ju att en av utväxterna är malign för att ditt liv ska vara i fara", svarade hon. Så lekte vi den där Dansen jag alltid får göra med läkarna. När jag är glad då försöker de ta ner mig på jorden och när jag är orolig försöker de säga att det inte är så farligt. Märklig "lek".. Man ska liksom aldrig få vara glad och aldrig ledsen, vill de att jag ska vara likgiltig??

Nåväl, enligt henne stod det i remissen från min tumörspecialist på KS att de trodde att jag med min hormonsprial nu borde vara helt fri från det där som växer där inuti mig. Så är alltså inte fallet och då ska de ha konferens om mig igen och läkaren på Sabbatsberg ska prata med tumörspecialisten på KS för att komma fram till vad som händer härnäst. Om jag inte ska operera mig nu så behöver jag från och med nu gå och ta hyteroskpier var 3-4 månad. Va?? frågade jag. Tumörspecialisten angav ju ett intervall om 4-6 månader, i min världe en STOR skillnad. Kände mig återigen ljugen och förd bakom ljuset av KS. Är de okänsliga att de inte vet vem de pratar med när de säger saker till mig eller ljuger de med flit?? Det är ju inte första gången detta händer.. Ska tillbaka till den oroade kvinnliga läkaren på Sabbatsberg om två veckor och få besked från proverna hon tog.

Mamma satt tålmodigt och väntade utanför när jag kom ut genom dörrarna från operationsavdelningen. Älskade underbara mamma. Vädret strålade på sitt bästa sensommarsätt där utanför sjukhusvärlden och jag var glad. För mig betyder större än en tennisboll en markant förbättring, så nu är det bara att hålla tummarna för att även läkarna kommer hålla med. Chansen är väl liten, de ska ju alltid tycka tvärtemot hela tiden som envisa barn i trotsåldern. Men mamma och jag var glada när vi gick därifrån och sådana stunder räcknas högt i min vardag.