Så var det dags för handbollsträning igen. Det var en extra festlig dag eftersom Miss Swan idag skickade in övergångspapprena till Svenska Handbollförbundet. Snart spelar vi åter tillsammans i samma lag igen. Så fantastiskt roligt!! I vår moderklubb där vi växte upp ihop. Där vi lärde känna varandra. Ett band starkare än något annat har formats där på handbollsplanen. Alla turneringar vi varit på runt om i Sverige. Nätter med hyss och bus. Sorg. Vi har delat mycket jag och Miss Swan.

Vi lunkade runt i centrum innan träningen, tog en sallad och sen bestämde vi oss för en tur på byn. Hade ju så mycket tid över innan det var dags. Miss Swan styrde kosan mot stranden där vi rullade runt fulla som 15-åringar. Idag tedde den sig så liten. Otroligt vackert. På andra sidan hav och ovanför land hängde stora moln med kvastar av regn inunder sig. Där vi stod var det sol.

På vägen tillbaka mot byn tog vi en sväng förbi min pappas nya hus. Vi slog upp adressen på Ratsit. När vi närmade oss drog jag ner solbrillorna och lutade ansiktet mot insidan av armen. Ingen var hemma. Fönstrena var mörka och balkongdörrarna stängda i det stora huset med tre våningar vid marinan. Konstig känsla att smyga så på sin egen far. Men det är så vårt förhållande har blivit. I bilen var humöret oförändrat på topp. Inte var vi särskilt sugna på att träna, men så fort man kliver in i hallen kommer suget tillbaka. Det gick bra idag. Riktigt bra för att ha varit borta i 1,5 år. Och inte fick jag ont i ryggen ens. Svetten brände i ögonen och glädjen att få spela klisterboll var stor. I helgen blir det träningsläger!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...