Igår var jag totalt osocial, idag är jag grinig och trött. Låg på soffan och körde filmmaraton, gick inte ens utanför dörren, trots det fina vädret utanför fönstret. Jag drog för gardinerna och valde att tina saker från frysen istället för att orka gå och handla något att äta. Vitlöksbröd och räkor. Utanför de gardinskymda fönstren pågick nationaldagsfirandet för fullt. Hade ingen lust. På något sätt var det ändå ganska befriande att "bara" vara.

Pallrade mig iväg till jobbet idag med, om än sent. Hade ont redan innan jag klev ur sängen. Blixtarna avlöste varandra och höll mig fången. När jag äntligen tagit mig in i duschen ringde det på dörren. Utanför väntade fastighetsskötaren. Jag har försökt få honom att fixa några grejer sedan i december förra året. Så när han nu äntligen stod där utanför var det bara att dra på sig sambons jättestora badrock och söla vatten över golvet hela vägen ut i hallen. Dryg var han också. Bättre start på dagen kan man ha.

Den tråkiga stämningen satte sig som en tumör på humöret. Huvudet var inte heller med. Gjorde en massa konstiga missar idag på jobbet. Läste inte tillräckligt noggrant, var inte tillräckligt vaken och besvärade kollegan för saker jag inte fick pli på. Som tur är verkar kollegan ha ett tålamod med mig. Själv skäms jag. Pratade med chefen och kom åter igen på mig själv med att skämmas. Det känns nästan som att det skulle vara så otroligt att jag inte lyckats få en diagnos att folk måste tro att jag ljuger. Att folk liksom inte ska tro på mig. Så jag skäms faktiskt. Ibland känns det nästan som att det är mitt fel att jag inte fått en diagnos. Ännu jobbigare blir det att fylla i papper till F-kassan. Vad är du för sjuk eller vilken diagnos har du fått som gör att du inte kan jobba? Ja alltså de vet inte om jag har cancer, nu har jag inte vetat i ett halvår. Jag har buksmärtor. De kommer och går och ingen vet vad det är heller. Jäkligt lätt att fylla i de där raderna.. MEN nu är det gjort iaf. Igen. Får se om jag får några pengar efter att tumör specialisten rört till det så jävligt med min sjukskrivning att jag knappt vet hur jag ska förklara hur det blivit som det blivit. Först halvtidssjukskrivning och sedan i efterhand heltid, men så har jag jobbat också, vilket ställer till det. Helt avigt.

I samtalet med chefen fick jag känslan att tålamodet är slut nu. Han förstår att jag måste prioritera min hälsa. Måste gå på sjukgymnastik, KBT, vidare provtagningar och nu ska jag även påbörja en utredning av magen. Varför det "blixtrar". Men jag har ingen förhoppning om att få något svar där heller. Läkaren på smärtans hus sa till och med att det väldigt ofta är omöjligt att diagnostisera buksmärtor. Men något fel är det. Igår blödde det helt oprovocerat. Inte normalt! Åter till chefen och min känsla av att tålamodet börjar tryta. Vi kom iaf överens om att se hur det går efter min semester. Fungerar det inte måste vi låna in hjälp som kan hjälpa till med mer avancerade uppgifter. Dessutom kanske min jobbroll ska göras om så att man ingår i en "admin pool" och isf får jag en ny chef, dvs assistenten ovanför mig. Kände mitt mod sjunka. På något sätt lyckades jag dock få upp arbetsångan mot kvällen och jag gick inte från kontoret för efter klockan 19. På vägen hem pratade jag kort med Doran. Verkar nu kanske till och med som att vi inte kommer kunna ses alls. Och inatt kommer sambon hem. Själv känner jag mig bara totalt avdomnad. Trött.

Helt nollställd efter två dagars konferens kom jag hem till en sommarvarm lägenhet utan syre. Utan vare sig vovve som kom och mötte mig i hallen eller sambo på soffan. Öppnade upp och gjorde korsdrag. Lade mig på sängen i bara underkläderna och väntade på att bli nedkyld. Löste lite sudoku och korsord. Pratade med mamma. Whatsappade med sambon. Facebookade med Doran. Fick veta att Doran inte kommer till stugan med fem bäddar vi hyrt för att vi skulle få plats allihop. För att vi skulle fira midsommar ihop. Skittrist. Känner mig dock ovanligt avtrubbad. Hjärnan går inte på högvarv just nu. Så van vid det efter de senaste månadernas alla turer. Världen kanske är på väg att sakta in. Så jag kommer ifatt. För jag har sprungit länge nu..

Bästa reklamlåten jag hört..

Kommer jag fortsätta sova så här dåligt (läs lite) kommer jag att dö av sömnbrist. Det är säkert inte ens möjligt, men jag är extremt känslig för lite sömn. Blir galet grinig! Så idag när någon i ledningsgruppen tyckte jag skulle vara som jag brukar på konferenserna, dvs att jag sköter all markservice, så svarade jag först om ens alls efter ett tag med korta stavelser. För de vet ju inte det senaste. Blev aldrig av att jag sa det nu under konferensens två dagar. Så inte deras fel. Men att tro att jag kommer tillbaka från en lång sjukskrivning och studsar runt som vanligt kanske man inte behöver göra. Men som jag brukar säga: "Olika kulturer, olika förväntningar på min roll som chefssekreterare". Så jag knep igen.

Idag fick jag iaf inte så ont som jag fick igår. Så jag gjorde så mycket jag orkade i stugan. Dessutom var vädret helt fantastiskt!! Jag hade till och med klänning på mig vilket är väldigt ovanligt. Idag var det inte jobbigt att vara där heller. Framsteg. Och på hela taget var dagarna väl utnyttjad tid. Gruppen har verkligen gått framåt medan jag varit borta. Stämningen var mycket lättare och dusterna mer konstruktiva. Ska bli en spännande fortsättning. För drar vi inte vårt jättemonster till projekt i hamn senast den 30 november så har vi inga jobb kvar.. Så "ganska" viktigt år kan man säga! Och eftersom jag är ganska ny i gruppen och trivs som bara den hoppas jag VERKLIGEN att jag har ett jobb efter 30/11. Så även där ligger vägen framåt dold i dimma. Men den här gången var tonen i gruppen mer positiv som sagt och alla verkar tro att vi kommer klara våra projekt, vilket de inte trodde på fullt ut innan jul. Så jag tror och hoppas och önskar att jag snart är tillbaka i min vanliga form igen.

Gick ganska bra på konferensen idag även om jag fick åka hem med en jäkla värk. Det var kul att vara med igen. Att vara en i gänget igen. Det är viktigt. Men när jag satt där på eftermiddagen och värken började göra sig påmind och ögonen inte ville något annat än att slå igen butiken så kom den där hemska känslan över mig. Tänk att det hunnit gå nästan ett halvår sedan jag fick cancerbeskedet i den här stugan. I det där lilla grupprummet precis bredvid hallen. Hur de andra i ledningsgruppen måste reagerat när jag springer ut för att stänga av min telefon som ringde argt i min jackficka, för att sedan falla ihop på golvet i chock, gråtandes. Måste varit en så konstig känsla för dem. Jag var så chockad att jag inte riktigt var med längre. Och av alla höga chefer skickade de ut en fantastisk kvinna. Som vi efter dagens learning session fått veta är väldigt "gul" enligt en sådan där personlighetsanalys. Gul = relations orienterad. Med tanke på hur många "röda" chefer vi har i gruppen var det verkligen ett lyckodrag att det blev just hon som de skickade ut till min undsättning. Röd = resultat orienterad. Hon fick mig att börja andas igen och pratade med mig tills jag kunde säga sammanhängande meningar igen. Idag när jag satt där med värken gryendes i magen så kom tårarna. Gömde dem i handen. Tänk vad jag gick igenom där i rummet jag nu undviker som pesten. Tänk att det gått så lång tid sedan dess. Jag har fortfarande inte kommit fram till slutet av den resan jag kastades iväg på då. Undrar fortfarande vart den ska sluta.. 

Har ju haft "lite" svårt att acceptera att jag kommer ha ont resten av mitt liv. Inväntar tid till KBT träning, men jag har ändå tänkt en del kring det där med acceptans. För jag har svårt att förlika mig med att ha ont resten av mitt liv. Jag vill inte sluta hoppas på att det en dag kommer gå över, så igår tog jag upp det med sjukgymnasten på smärtans hus. Hon förklarade då att jag inte alls behöver sluta hoppas. Att det mer handlar om att acceptera smärtan när den är där så att jag kan lägga energi på rätt saker just då. Det kan jag acceptera. Så det där med KBT för smärta kanske inte är så dumt. Vi får väl se när jag kommer dit..

Trots att jag är så trött att jag mår lite illa och har ont i huvudet så vaknade jag innan kl 4. Så nu sitter jag och min whiskeyröst här och väntar på att åka iväg på konferens. Sedan jag fick cancerbeskedet i den där scoutstugan vi brukar hålla våra konferenser i så har jag bara varit där lite flyktigt. Idag och morgondagen blir de första heldagarna sedan den där Luciadagen förra året. Idag firar jag dessutom att jag inte ska operera mig. Visst, det är lite läskigt att det kan vara cancer och att jag väljer att inte operera mig just nu. Samtidigt så känner jag med hela kroppen att jag inte alls var redo att ta beslut om operation själv. Hade de med säkerhet kunnat konstatera att det är cancer så hade jag ju låtit dem operera mig, men nu är det ju inte så. Min privata gynekolog som jag träffade igår tycker jag borde vara underlag för flera artiklar eller en avhandling. Kul att man är så intressant.. Vet inte om jag börjar ångra de där lyckopillren också. Munnen är som en öken. Blir till att köpa gurgelvatten så jag inte får mitt första hål i en tand. Får väl hoppas de får vara värda det, men lite nojig är jag. Alltid tyckt att det är läskigt att leka med folks känsloyttringar med piller. Hur ska man veta att man är glad för att man verkligen är glad liksom? Lite nervös att jag började ta dem just nu också eftersom jag ska vara på konferens med ledningsgruppen i två dagar. Tänk om jag får nå kokosymtom och blir helt knäpp där i stugan.. Nä, jag väljer att tro att det kommer gå bra. För då gör det ju det.

Har inte rökt eller snusat på över 3 månader nu. Skulle ju firat lite den 1 juni, men glömde visst bort det.. Säger ju ganska mycket bara det. Det går så bra att jag inte ens tänker på det. De flesta dagar använder jag inte heller längre något nikotinhjälpmedel, i mitt fall tuggummi. Lite stolt över mig själv. Jag hoppas viljan håller i sig även nu när sommaren är här. Jag rökte när jag var ledsen och det har jag faktiskt inte gjort. Och jag lovar! Senaste tiden har jag haft flera tillfällen att trilla dit, men det har jag inte. Så jag är stolt. Jag är fan bra!

Oj vad det snurrar i mitt huvud när jag skriver detta. Har varit en irriterad dag idag. Trött. Förmodligen det som spelade in. Så här kommer en snabbsammanställning av dagen..

Startade hos sjukgymnasten på smärtans hus. Fick en massa övningar och konstaterade att jag är grymt överrörlig, trots att jag säckat till mig så.. Taggad att ta mig tillbaka till handbollen!! Sen blev det jobb och då mest shopping inför två intensiva dagar av konferens i scoutstugan. Sen ringde min privata gynekolog precis som utlovat. Tur att nånting i vården ändå fungerar!! Hon frågade hur jag mådde och vad de sagt i Boston. När hon fick veta kunde hon inte förstå att det är sant. "Jag har jobbat i gynsvängen sen -75 och aldrig haft att göra med en patient som du", sa hon senare. Och eftersom jag är hennes speciella patient tog hon emot mig efter arbetstid, eftersom hon egentligen inte har några tider förrän efter semestern, i Augusti. Grym är vad hon är!! Bryr sig faktiskt på ett genuint sätt. Visst, det är klart att en läkare inte heller ska behöva ta med sig jobbet hem. Det räcker med att göra som man lovar och visa att man verkligen gör sitt bästa. Tänk vad mycket tryggare man skulle känna sig som patient då..

Vi konstaterade iaf att jag ändå ska fortsätta med min gulkroppshormon behandling. Den hjälper. Och självklart vill jag göra allt för att göra det pest och pina för cancern, men att gråta konstant är inte vägen dit. Trodde aldrig denna dag skulle komma. Det gjorde den. Jag har tagit mitt första "lyckopiller". Okonventionell behandling till en okonventionell patient. Min gynekolog sa att det är värt ett försök. Att jag inte ska se det som ett misslyckande. För det är ju inte mitt fel att jag inte tål gulkroppshormon och att det är enda "botemedlet" mot cancern. Men jag är lite rädd för såna här piller och boken med biverkningar som medföljde gjorde det inte lättare heller. En vanlig biverkning är att man blir mer självmordsbenägen de första två veckorna.. Strålande!! Kan jag få be om något så är det att jag för en gång skull INTE är en av dem som får de värsta biverkningarna. Får jag önska väljer jag istället viktminskning, den var ju den enda positiva biverkningen. Är redan torr i munnen så hoppas att det inte blir värre än så.

Pratade även om att jag hellre vill remitteras någon annanstans och varför. Tyvärr skulle det bli till Uppsala och det skulle ju vara lätt drygt. Så jag får försöka stå ut med dem på kvinnokliniken och ha så lite med dem att göra som möjligt. Så jag hoppas verkligen slippa tråkiga besked framöver som gör att jag måste tillbaka till dem igen!! Just nu känns det ganska lovande.