Ibland räcker det med en enstaka sekund av splittrat fokus för att olyckan ska vara framme. Det spelar ingen roll att det är av kärlek som gör att man tappar koncentrationen ett ögonblick för mycket. Jag och Nelson kom in från en promenad. Tog hissen upp. Kliver ur på vårt våningsplan. Gosar. Åh vad jag har saknat min underbara vovve!! Hissdörren går igen. Det knakar till, och till min förvåning har slutänden av Nelsons koppel fastnat i hissdörrarna. Hemsk bild blixtrar till i mitt huvud. Sen kommer den där sekunden som känns som en hel evighet. Den innan man kommer på vad man ska göra för att lösa problemet. Jag drar i kopplet, det sitter verkligen fast.. Fan!! Om jag hör att hissen gör det där klickande mekaniska lätet som den gör precis innan den åker iväg får jag ta av Nelson sitt halsband fort som fan. Hinner knappt tänka den tanken klart innan jag hör det omisskännliga ljudet när hissen släpper för att fara vidare till en annan våning. Så kommer den simpla tanken: varför inte bara trycka på knappen och se om dörrarna öppnas? Slängde mig på knappen. Pling! Dörrarna gick upp jag kunde dra loss kopplet. Nelson var fri.

Tänk vad många tankar man hinner med under den där långa sekunden innan tankarna klarnar och man vet vad man ska göra för att lösa situationen. Alla når inte hela vägen fram. De fryser fast och blir handlingsförlamade. Precis som sambons arbetskamrat på utlandssemestern nyligen när personen de assisterade höll på att drunkna. Själv vet jag sedan tidigare att jag är en sån person som skrider till handling. Men de där första skälvande hundradelarna innan planen är formad är alltid lika panikartad..

Jag är helt oförmögen att stressa just nu. Så jag löste inte alla uppgifter idag på jobbet, men jag lämnade över det jag inte hann med. Dessutom packade jag inför flytten. Hur kan det vara så att man alltid har mer saker att packa än vad man tror, till och med på jobbet? Tre kartonger senare var jag svettig och trött. Observera! Inte 'helt slut', sambon avskyr när jag säger så istället för trött. "Man kan inte vara helt slut jämt!!" brukar han säga. Så jag blev trött. Jag blev trött och sa hejdå till alla på kontoret innan jag lämnade för S E M E S T E R.

Fick standardfrågan vad ska du göra på semestern? Sova! svaradet jag. Sova och vara hemma i Sverige. Lät säkert hur trist som helst, men jag fick snabbt medhåll av en av de andra cheferna som också tänker sova ikapp på sin semestern. Och även om jag inte jobbat så mycket sedan den 13 december så är det en helt annan känsla att ha semester. Det är ju mitt eget val. Kankse är det också så att jag detta år mer än någonsin är värd semester. Så hur ska jag fira? Jag ska hänga med Nelson och när sambon kommer hem från sitt sena kvällsskift ska vi äta fruktsallad. Men nu tänker jag ta en Martini med mycket is, för det är jag värd. Skål för det härliga svenska semestervädret som gör det möjligt för mig att ligga inne och ta igen mig utan dåligt samvete!! Skål!!

Startade dagen med att torka kiss i 40 minuter. För er som inte startat en dag på detta sätt kan jag varmt rekommendera det! Seriöst, Nelson är verkligen sjuk.. Han har inte kissat inne sedan han var typ två månader. Är han nödig så säger han alltid till. Han ställer sig bredvid en och tittar på en med stora bruna ledsna ögon och så börjar han sakte gå mot hallen medan han tittar ängsligt efter en tills man följer efter. Och reagerar man inte så gnyr han till. Så minst sagt inte ett beteende som han brukar slänga sig med. Lite bekymrad och orolig för min vovve, eller nja väldigt orolig. Visst hans öron ser bättre ut än vad de gjort på flera månader, men han är ju så trött att han inte går att känna igen. Har förstått att medicinen kan göra honom nödig eftersom han behöver dricka så mycket, men ska han verkligen vara så här trött?? Jag hoppas att det vänder snart så man slipper oroa sig så mycket för honom. Mitt hjärta gör så ont när jag ser hur han lider. Hua!!

Så typiskt också, att när jag äntligen sover 5 timmar i sträck så är det "fel" natt. För jag är grymt lättväckt och det vet Nelson så han brukar alltid ställa sig vid min sida av sängen. Han vet att han kan lita på att jag vaknar om han är risig i magen, eller som nu kissnödig. Har så dåligt samvete. Hoppas han vet att han kan lita på mig nu när vi vet att han inte alls är sig själv. Stackars lilla mumsvovven..

Ställde ju in sjukgymnastiken eftersom jag åkt på nån förkylning. Blev uppringd som önskat av sjukgymnasten. Erkände att jag inte gjort en endaste övning. Jag är slutkörd. Att inte få tillräckligt med sömn under en längre period påverkar kroppen ganska mycket. Det återkommande illamåendet. Depressionen. Värken. Relationsbekymren. Och som min sjukgymnast påpekade, oron för det stora beslutet om att inte operera mig alldeles nyligen. Hon tyckte inte alls det var konstigt att jag mår som jag gör eller har svårt att sova. Själv skämdes jag så mycket för att jag inte gjort några utav övningarna jag fått av henne att jag först övervägde att ljuga, men det gjorde jag alltså inte. Alltid bättre att berätta sanningen. Speciellt som detta handlar om mitt tillfrisknande. Ingen idé att hitta på att jag gör saker då som jag inte orkar i verkligheten. Sanningen var ren och enkel och hon förstod, gav mig till och med en massa tips om sömnträning. En hel del har jag redan testat. Som att gå upp ur sängen och skriva av mig min oro. Jag sa inte att jag bloggar, men berättade att jag redan gör det haha. Typ varje natt.

Nya taktiken för att råda bot på min sömnbrist är att ta ut mig så mycket kroppsligt att jag bara kommer somna av utmattning. Så jag ska försöka hålla mig vaken istället. Det är det som är taktiken. Omvänd psykologi. Tänker inte försöka med det inatt. Inte frivilligt iaf. Ska ju jobba imorgon och det kan bli en ganska tuff sista dag innan semestern. Dels ska jag packa inför jobbflytten, dessutom måste jag försöka bocka av min backlog och göra en överlämning av sådant jag inte hinner med till kollegan. Min underbara kollega som blivit ett av mina allra största stöd. Jag mår ju som sagt också lite sådär med både feber, halsont och hosta, så allt som ska göras imorgon känns just nu lite överväldigande. Men det ska nog gå bra! Nä, nu ska jag försöka göra mitt bästa för att få några timmars sömn inatt. Nu är ju flocken samlad, så förhoppningsvis kommer harmonin tillbaka.

Godnatt

Jag var faktiskt lite nervös inför deras ankomst, men så var de plötsligt här igen. Sambon glad och kärleksfull. Vovven tjock och trött av alla mediciner han går på. Stackars "lilla" underbara Nelson.. Hans vänstra öra har blivit rakat och det är alldeles sårigt i ytterörat, MEN i övrigt börjar öronen se ut som de borde. Jag håller tummarna för allt jag är värd att det vänder nu, så hans öron blir helt bra igen. Men ack vilken tjockis jag fick hem. Blir många långa promenader i högt tempo och inte en endaste matbit utöver hans vaniga mat. Märks att han varit rejält sjuk, han är inte alls samma alerta hund som åkte iväg till Tjörn. Och han hatar verkligen sin medicin. Så vi måste gömma den i leverpastej och annat gott så han äter upp den. Inte konstigt han blivit fet.. Vila och mer godis är ju inte direkt nån vidare bra kombination.

Vi får nog ta det lite lugnt nu i början när han fortfarande går på medicin. Han kissar mer och med svag stråle, är matt och de extra kilona ja de kunde inte kommit mer olägligt. Så fler halvlånga promenader till en början kanske. Så att han sakta med säkert får upp orken igen. Usch, det värker verkligen i mitt hjärta nu när jag förstår hur sjuk han måste ha varit. För nu säger de att han mår mycket mycket bättre och då märker jag ändå en stor skillnad. Jag är ju lite hönsig också, så jag oroar mig såklart för honom. Han har ju stulit mitt hjärta vår underbara Nelson. Men nu är han hemma där han ska vara. Flocken är samlad och hittills har vi haft det riktigt bra tillsammans. Jag hoppas det håller i sig!!

Ska bli så mysigt att få mysa med min lilla sjukling inatt. Just nu ligger han och pustar ut ute på balkongen efter en lite längre kvällspromenad bitvis i ganska högt tempo. Jag som har feber borde väl inte, men jag får så mycket inspiration från minälskade vovve. Kan inte låte bli. Så imorgon ska jag ta några alvedon och gå till jobbet. Har en hel del måsten sista dagen innan semestern. Bara att köra in i kaklet!!

Man vet att man är beroende när man så fort man hittar sitt gift blir så sugen att man övervägar att fuska. Bara idag. Bara för den här gången. Jag är ju så ledsen.. Ingen behöver få veta! Så kommer skammen. Men jag kommer ju veta. Och skulden. Hur kan jag vara så svag?

Det var igår när jag var i vårt gymrum som jag såg det. Liggandes på de höga garderoberna är det där vitgröna paketet med cigaretter. Det är sambons, som han fick gömma när jag slutade. Han röker egentligen inte. Det händer några gånger om året och därför har han alltid ett paket hemma. Det tar ju aldrig slut! Förutom när jag rökte.. Ooops! Men nu får han ha sina cigaretter ifred. Jag var ledsen och nere igår och det var några minuter då det var nära att jag klättrade upp och stal en cigg ur paketet. MEN jag gjorde inte det!! Det ni, jag gjorde inte det. Och jag är stolt. För jag tog inte ens ett tuggummi och jag föll ändå inte för mitt beroende. Jag höll det jag lovat till mig själv. Det är stort!!

Behöver nu för tiden påminna mig själv om att jag slutat då och då. Inte för att jag fuskar som sagt, utan för att jag de flesta dagarna inte ens tänker på att jag slutat både med snus och cigaretter. Hur otroligt är inte det. Nyper mig lite i armen och klappar mig själv på axeln. Fan vad jag är bra!! Och när jag sitter här och svämmar över av stolthet så kommer jag att tänka när jag satt där hos narkosläkaren på KS. Han frågade om jag är rökare och jag svarade: "Inte längre! Jag slutade 1 mars. Jag brukade både snusa och röka". Hans reaktion var genuin. "Fy fan vad starkt!! Det kan inte vara lätt när man går igenom det som du går igenom". Jag blev glad och lite generad. Är det en sån big deal? tänkte jag. "Man får ju en helt annan motivation när man får ett cancerbesked", svarade jag för att skylla på något. Jag har ju slutat och börjat så många gånger förrut. För jag litar inte riktigt på min egen styrka. Det kanske jag ska göra?

En annan händelse jag kommer tänka på är när jag var på väg hem från smärtans hus för första gången och jag ringde mamma för att rapportera. Jag hade ont och andades sådär som kuratorn och sjukgymnasten sagt jag ska göra för att kroppen ska smärtlindra sig själv lite grann. Djupa andetag som ska trigga kroppens eget smärtlindringssystem. Precis som vid förlossningar. Jag slog mig precis ned på sätet i bussen och andades kanske till lite extra eftersom det kan göra mera ont. Då frågade mamma: "Röker du?". Jag blev blixtrande arg på en millisekund. Att jag blev arg istället för att som tidigare gå i försvarsställning tror jag var en högst hälsosam reaktion. För jag vill inte röka igen och jag tänker inte göra det. Andra gånger jag slutat så har jag gjort det för att någon annan velat det. Det har varit allt från förtäckta hot till mutor. Men inte en endaste gång har jag haft en genuin vilja att sluta. Tills nu.

Finns så mycket att skriva om mitt beroende till nikotin. Jag föll inte för något grupptryck när jag började. Jag började ganska sent att röka. Eller alltså, de vänner jag umgicks med hade rökt sedan "länge" när jag väl bestämde mig för att börja. Bestämde mig ja. För det var precis det jag gjorde. Min farmor hade precis dött i sviterna av en hjärnblödning vilket i sin tur satte igång en kedjereaktion av smärta i min kropp. Och smärtan kopplades till övergreppen när jag var liten. Mardrömmarna kom tillbaka. Jag började förstå att de ville säga mig något. Att det jag varit med om faktiskt hänt. På riktigt. Så jag bestämde mig för att börja röka. Jag kommer till och med ihåg det första paketet cigg jag köpte och rökte upp. Det var ett litet paket Marlboro som jag köpte på Statoil vid skolan. Ja jag är så gammal! Det fanns inte någon åldersgräns på tobak och det såldes fortfarande små paket cigaretter.

Ja rökte den där första cigaretten på en innergård bredvid skolan. Jag gjorde det själv. Skämdes. Och första månaderna fick jag smygröka för mina rökande vänner. De såg mig som en icke-rökare och var på något sätt stolta över det. Jag började för att jag var less på livet. Detta var i min hormonstinna tonårsvärld mitt sätt att långsamt ta död på smärtan i min själ och på mig själv, och jag fastnade redan på första blosset. Tyckte och tycker fortfarande att det smakar gott. Det luktar inte gott, vilket jag verkligen blivit varse de senaste månaderna, men jag har fortfarande den goda smaken i minnet. Många tänker säkert att hur fan kan hon tycka att det smakar gott?!?!? Men jag gör det, och jag har som sagt gjort det sedan jag tog det där första blosset. Och det är också min stora svaghet nu när jag slutat. Det och att jag alltid röker när jag är ledsen. För just nu är jag som bekant ledsen. Så ja, jag är stolt att jag slutat. För det är fan inte lätt att ha ett beroendets begär som ständigt skyltar med sin djävulska frestelse..

Ibland hopar sig milstolparna. Idag är det exakt ett halvår sedan jag fick cancerbeskedet för första gången. Känns avlägset att det gått så lång tid. Den första månaden stod ju tiden nästan helt stilla. Det tog mig två månader att komma ur chocken. Tre månader att börja komma tillbaka lite till jobbet, fyra tills jag blev stämplad som tablettmissbrukare och fem att inse att jag är deprimerad. Men såhär sex månader senare har jag fortfarande inte fått det som i stort sett alla cancerpatienter får, nämligen en diagnos. Ett svar om vilken typ av cancer man har eller som i mitt fall, få vetskapen om man har eller inte har cancer över huvudtaget. De hör inte ens av sig från kvinnokliniken angående mina frågor om vidare behandling och hur ofta jag ska testas efter mitt beslut att inte operera mig. Jag är fortfarande väldigt arg över deras hantering av mig märker jag. Idag avbokade jag sjukgymnastiken. Vill verkligen aldrig sätta min fot på KS igen, och när jag var hos min husläkare i veckan fick han också känna på min totala misstro till läkarkåren. Fantastiskt jobb ni gjort på KS, verkligen!

Läste just en annan blogg om en tjej som precis firade 1 år efter sitt bröstcancerbesked. Och även om hon uttryckte att året som passerat innehållit tårar, spyor, våndor och skit så hade hon även känt kärlek och glädje. Det kan inte jag säga att jag gjort. Inte på rak arm. Inte på samma sätt. Jag har istället fått känna hur folk dragit sig undan och hur dåliga folk i allmänhet är på att hantera när någon är sjuk. Sedan finns det ju undantag såklart, men de är inte många. Har förstått att det finns en gräns för hur länge man får vara sjuk och få förståelse, och att den gränsen är olika lång för alla. Skulle nog säga att den gränsen nu är dragen även för de få som stått vid min sida. Så jag har bråttom. Jag vill inte tappa fler som hejar på mig. Semestern måste göra underverk!!

Men å andra sidan, det som är verkligt positivt i allt elände är ju samtidigt att alla superspecialister i Sverige och världen inte kunnat säga cancer med all säkerhet. Så jag fortsätter hålla på mitt lyckonummer.

Mår lite lätt illa efter förra inlägget. Det skakde om mig. Sitter här i soffan. Nervös. Har lite frossa också, och magen gör sig påmind. Allt känns lite extra när bröstet åker hiss. Kom på mig själv när jag vaknade imorse med att ha kanske helt orealistiska förhoppningar om vad semestern ska ge mig. Jag hoppas på att den på något sätt läker mig, ger mig tillbaka mitt förhållande med min sambo och att jag efteråt bara ska kunna gå till jobbet som att de senaste månadernas mardröm bara varit just en mardröm. Förstår att det kanske inte går att hoppas så mycket på en semester, det är ju trots allt bara några veckors betald ledighet. Det är inte en mirakelkur mot allt som är skit i mitt liv. Dumt nog kan jag ändå inte slå bort känslan av hopp som byggts upp inom mig inför den här semestern. Tänk om allt bara blir pannkaka?!?!? Jag hoppas verkligen inte det! Samtidigt förstår jag ju någonstans att det är helt orimligt att hoppas för mycket. Men hoppet sägs väl vara det sista att lämna? Så jag tillåter mig själv att hålla fast vid det, för om jag inte gjorde det vore förhållandet inte värt att rädda.