Vi begav oss iväg på sista rutten till vårt slutmål. Egentligen skulle vi ju gå hemifrån redan vid två men sambon och vovven somnade i soffan omhållandes varandra. När vi väl började packa blev det ändå ont om tid. Så blir det alltid när vi ska iväg nånstans.. Mer packning än vad vi trodde blev det också. Då glömde vi ändå både sällskapsspel och myggmedel. Något vi skulle komma att ångra när vi kom fram några timmar senare..

Sa jag förresten att det var jag som ansvarade för SL-färden till stugan? Så var det iaf. Som vanligt var jag väldigt fel ute. Sista anslutningen med buss gick enligt mina anteckningar 18.07, vilket var den sista bussen till stugan för dagen. Så att vi kom dit i tid var viktigt. Det visade sig dock att bussen i själva verket gick 17.37 Ganska stor tidsskillnad, men med en stor mått tur, eller som sambon uttryckte det "en passning direkt i mål", och det faktum att vi ändå var ute i god tid, så hann vi faktiskt. Jag sprang sista biten mot bussen i uppförsbacke med dramaten och en påse kol i ena handen. En ryggsäck och sambons datorväska studsandes mot höften. I den fria handen viftade jag frenetiskt med mitt blåa SL-kort. Chauffören såg mig och väntade in oss. 20 meter efter mig kom sambon med sin 80-liters ryggsäck, packad till bredden, grillen i ena handen och i andra handen vovven och en Konsumkasse.

Bussen var nästan tom, sånär som på en äldre dam, också hon med en dramaten. Att vi var ute på landet märktes nu på den ojäktade busschauffören och den trevliga damen. De pratade glatt med oss och hjälpte oss att hoppa av vid rätt hållplats. Vi kunde pusta ut, men det var verkligen stolpe in.

Det bästa med att köpa presenter till sig själv är att man får precis det man vill ha. Jag har länge spanat på en bikini på en skyltdocka och när den försvann för en stund härom dagen blev jag helt ärligt lite ledsen. Idag var den dock tillbaka och jag passade på att köpa den. Fanns bara tre stycken kvar och en av dem var precis i rätt storlek. Den var helt enkelt menad för mig. Inte nog med att själva bikinin i 50-tals stil är så fin i marinblått med vita prickar, röda detaljer och virkade dubbla axelband. Den blev fint inslagen i ljusblått silkespapper och matchande påse med vävda snören. Kändes extra lyxigt att få bära hem den. Nu åker den dock ned i packningen och jag i duschen.

Idag är så den första efterlängtade riktiga semesterdagen och vi ska åka till stugan vi hyrt vid Mälaren. Ska bli underbart att få; lufsa omkring i grönt gräs, speja ut över vattnet från klipporna, läsa bok, grilla kött och grönt, gå på upptäcksfärder med vovven, se Nelson njuta av att få springa fritt och bada så mycket han bara orkar, dingla med benen från en brygga, ro ut med båten och bara driva med strömmen och lyssna på vågornas kluckande ljud mot skrovet. Är vädret dåligt tänker jag somna på soffan i stugan med en bok i handen och en vovve vid fötterna. Regnar och stormar det där utanför ska vi laga lammgryta och spela sällskapsspel. Är det kallt får sambon värma mig. Det är välbehövligt det här miljöombytet. Ska bli skönt att få rasta själen ute i de gröna.

Vi började dagen med en gemensam promenad längs bryggorna igen. Hur mysigt som helst! Nelson fick hälsa på två kompisar och vi stod en stund och smygkikade på sothönornas små pälsbollar till ungar i vassen. Blommorna står fina i alla odlingar och den tidiga timmen gjorde att vi i stort hade bryggorna för oss själva.

Nu ligger vi på soffan redo att ta tag i dagen. Det ska packas och handlas och fixas, men klockan två så drar vi. Mot semesterns första och enda planerade vecka. Mot lugn och ro. Mot stugan vid vattnet!!

De senaste dagarna har jag träffat på småbarn och det har fått mig att tänka att jag faktiskt väldigt gärna skulle vilja bli mamma. Samtidigt är jag ändå tveksam; jag behöver mycket egentid, har alltid varit karriärorienterad, är ofta sjuk och trött, klarar inte av för lite sömn sådär jättebra. Dessutom är jag i ett förhållande där barn inte är ett alternativ för min sambo. Jag har har även sjukdomar som gör det extra svårt för mig att bli gravid och det har alltid funnits ett inneboende tvivel hos mig att jag inte kommer kunna få biologiska barn. Så min dröm är mer som ett mål bortom horisonten. Det är iaf känslan. Jag håller tillbaka av så många anledningar även om jag gärna vill ha barn. Ett barn, det skulle räcka. Men jag ser bara hinder i min väg, en del verkliga, andra påhittade. Kanske vågar jag ta ställning en dag. Med ett bäst före datum som kvinna hör jag den biologiska klockan ticka allt högre. Så jag känner mig stresad och samtidigt inte närmre ett beslut. Får se vad framtiden har att ge..

Eftersom jag känner mig starkare har jag glömt berätta om vad som kom med posten i torsdags. Jag jobbade ju hemifrån eftersom jag är lite förkyld men framförallt för att jag har feber. Skulle ut och handla på eftermiddagen inför sambons och Nelsons ankomst då jag gick förbi postfacket nere i entrén. Kikade in genom den lilla luckan och såg två brev från KS. Hjärtat hoppade såklart till lite grann, men jag gick och handlade istället för att slita upp dem och läsa dem med detsamma. Höll till och med nästan på att glömma dem på vägen tillbaka och när jag väl kommit in i lägenheten glömde jag bort dem för en stund igen. De visade sig lite senare innehålla en kallelse till KBT för smärtan och en dejt med tumör sepcialisten den 20/6. KBT kommer jag få vänta på i minst tre månader enligt kallelsen och efter ett samtal till kontaktsköterskan gjorde jag klart för dem att det är bättre om läkaren ringer istället. Jag är ju på semester då. Samtidigt vill jag ju som sagt verkligen ha så lite med dem att göra som möjligt. Tycker det är lite "overkill" att behöva åka dit och träffa dem när det enda jag vill ha svar på är hur ofta jag behöver göra hysteroskopier framöver och om det finns någon annan behandling än gulkroppshormon. Att jag inte vill ta proverna på KS har jag redan gjort klart för dem. Får väl se om läkaren ringer på torsdag morgon. Kontaktsköterskan varnade redan från början genom att säga att "om tumör specialisten inte ringer så hör av dig till mig". Så vi får se..

Alltså det här med att sova.. Inte min starkast förmåga just nu. Kanske fick 3-4 timmars riktig sömn inatt. Nelson hade iaf inte gjort på sig inatt. Något jag vara orolig för. Så varje gång jag hörde hur han flyttade sig mellan hans olika favoritsovställen så vaknade jag till och låg och lyssnade efter vad han gjorde. Den nedrans hunden somnade bara om varje gång, själv låg jag vaken och vände och vred på mig. Men han är ju så söt så han kommer undan med mycket den lilla filuren. När sambons alarm ringde var jag redan vaken så han frågade om jag ville följa med ut på en lugn morgonpromenad. Jag hängde med. Tänkte mig att min huvudvärk kanske skulle må bättre av frisk luft. Jag hade rätt. Tyvärr gick den inte bort helt och hållet och febern och snuvan gör sig särskilt påmind på morgonen, men det var mysigt att småprata sig pigg med sambon. Dessutom bor vi så fint vid vattnet att varje promenad längs alla bryggor är en ynnest.

Vädret var inte det bästa, men när vi var på väg hem igen började solen bryta sig igenom molntäcket och vi fick snabbt upp värmen. Nu har Nelson och jag ätit frukost. Nelson har fått sin medicin och jag har gjort rent alla sår. Han är så duktig som bara biter ihop och låter mig pilla bort alla skorpor och smuts. Nu ligger han gläfsande och springer i sömnen. Morrar lite till och med. Tur att han bara är kaxig i sömnen haha!!

Idag är det mycket som ska göras inför resan till stugan imorgon. Det ska shoppas bikini, shorts och så ska jag och Nelson hälsa på min gamla kollega. Hon som lärde mig allt jag kan innan hon gick i pension. En dam med mycket krut i och som är välberest. Hoppas på att få höra om hennes senaste äventyr i Sydamerika idag. Ska bli spännande!!

Hoppas på en riktigt bra dag

Sist sambon kom hem skrev jag om hur bra allt var första dagen. Nu har vi hållit sams sen i torsdags. Inte en jättelång tid kanske, men det märks att han anstränger sig. Imorse bad han till exempel mig att gå och hämta hans plånbok som han glömt i badrummet. Han stövlade alltså inte bara in med skorna på som han brukar göra. För saken är att han alltid har glömt något inne i lägenheten när han väl snörat på sig skorna. Visst inte en stor sak alls, men ibland när man har gnagt på varandra för mycket så blir även de minsta saker stora. Vi har faktiskt pratat vänligt med varann och haft det mysigt och kärleksfulla. Så jag tror nästa vecka i stugan kan bli riktigt bra för oss. Intalar mig inte bara det nu, jag tror faktiskt på det. Ska bli mysigt att få egentid ihop, bara vi och Nelson såklart.

Nelson charmade precis sockorna av två små systrar utanför huset. De blev helt tagna av att han är så söt, vår tjocka lilla pälsboll. När de bad honom att sitta och ligga så gjorde han det. Nyfiket nosade han på dem och storesystern var modigare än lillesystern, som inte riktigt vågade klappa på Nelson utan att gå upp i höga C. Trots de höga ljuden och de yviga rörelserna var han lugn och lät sig klappas och gosas. De var hur imponerade som helst.

- Hoppas vi ses snart igen Nelson!! ropade de små när vi sa adjö och traskade hemåt igen. Härligt att se att han är så lydig även med andra än matte och husse. Nu sover vilddjuret igen. Han är verkligen inte alls sig lik, även om han brukar vara lugn hemma så sover han inte såhär mycket i vanliga fall.. Ja ja, det vänder snart. Hoppas jag!! Själv ligger jag på soffan och vilar med balkongdörren öppen och gardinerna fladdrande i vindpustarna som letar sig in. Riktigt skönt och inga måsten. Stor skillnad på att vara sjukskriven och ha semester vill jag lova. Kan redan känna hur jag trivs med lite riktig ledighet. Och värken? Jo, den är där, men alls lika ofta.

Och vem kan inte förstå småtjejerna, han är ju hur söt som helst!!

Somnade utan öronproppar, var så trött att det faktiskt gick. Ville ju inte sova genom ytterligare ett kissinferno. Vaknade långt innan klockan slagit fyra. Gick upp, tittade till Nelson och sökte igenom lägenheten efter pölar. Ingenting. Jag tassade tillbaka till sängen, lade en arm om sambon och somnade om. Somnade om!! Det ni. Det är inte varje dag det händer. Undrar om jag är såhär trött efter att ha  jobbat med feber igår? Kanske är den nya sömntaktiken som sjukgymnasten rekommenderade? Eller var det glaset med Martini som gjorde susen? Jag väljer att tro det var Martinin. Det borde rimligen innebära att jag bör ta ett glas innan sänggående varje kväll. Mmm, så får det nog bli. Martini får bli min sommardrink, min alldeles egna sömnmedicin.

Vaknade till igen strax efter åtta. Lite snuvig fortfarande och med en lätt huvudvärk. Sängen var tom och av känslan att döma var inte Nelson hemma heller. Det tog några minuter sedan rasslade det till i låset och mina killar kom in efter en långpromenad runt närmsta sjön. Nelson var faktiskt ovanligt pigg, men andades häftigt och hade inte alls något emot att hoppa upp och pusta ut i sängen. Sen blev det frukost och medicinering och rengöring av alla såren kring hans öra. Och den snälle vovven han bara lägger sig tillrätta och låter mig pilla bort sårskorpor, var och vätska. Som om det vore det mest naturliga i världen. Det ser faktiskt mycket bättre ut på sårfronten. Speciellt i öronen. Nu är det faktiskt mest såren under vänstra örat som är störst och de beror på att han är där med sina vassa klor och kliar. Så det är ett evigt passande nu. Han kan inte ha tratt, det skulle bli för varmt och så skulle det inte läka av den orsaken. Men nu ligger han och tittar ut genom balkongdörren från soffan. Han har snott husses plats när han dragit iväg på ett 13 timmars pass. I helgen har vi dagarna för oss själva. Ska nog krypa ner bredvid min kära lilla tröttvovve och sova lite till jag med. För jag är fortfarande trött. Jag har många månaders sömn att ta igen.

Vår vackra Nelson poserar för husses kamera.