Min underbara Dora har varit på besök från Australien. Eller ja har, hon åker hemåt idag. Vi träffades igår på stan, det blev en hel del öl på Gården och en fet burgare. Skratten blev många och intensiva. Fick inte bara kramp i kinderna vid ett tillfälle.. Till slut satt både jag och Doran och höll i våra ömmande kinder i desperata försök att dämpa krampen. Tänk att man faktiskt kan skratta så mycket att man på riktigt får kramp. Vad säger inte det om sällskapet?!?! Vi skrattade tills vi blev utslängda. Vi hade knappt märkt att vi var de enda som var kvar på den gigantiska uteserveringen. Det enda som var viktigt var där och då och att vi fick några timmar att umgåsas till nästa gång Dora och hennes aussie kommer till Sverige. Vi smidde iofs planer om att ses halvvägs i Thailand till våren. Vore något att se fram emot om det blir tunga tider med sjukdomen i höst.

Utsikt från Gården.

Baksidan av det roliga var att jag vaknade innan klockan slagit 5 imorse. Illamåendes. Inte helt ovanligt för att vara mig, men idag kräktes jag. Så nu sitter jag här på soffan med en sur arom i munnen och tycker lite synd om mig själv. Har borstat tänderna flera gånger, men inget hjälper mot den fräna smaken. Känns som de många uppkastningarna frätt sönder halsen och bitar av hamburgaren från igår blivit kvar där i. Riktigt vidrigt!! Börjar tro det var något dåligt med den där burgaren. Jag brukar ju aldrig kalva dagen efter. Må så vara att ölen blev många, men oavsett brukar jag inte må såhär fjortisaktigt. Hade jag fått göra om kvällen hade jag endast hoppat över den fettdrypande burgaren. Idag får det bli vatten vatten vatten, och så en massa vatten. Spola igenom systemet ordentligt och hoppas jag får behålla något. Mår verkligen som vädret utanför fönstret idag.. Dessutom blir Svedala en Dora fattigare idag, igen. Saknar henne redan.

Sådär ja, nu har vi skrivit på kontraktet för nya lägenheten. Hela flocken var med under denna viktiga stund. Även vovven, som snällt låg under bordet i det varma konferensrummet medan vi satte våra signaturer på ett gäng med papper. I och med det har vi lyckats göra ett triangelbyte. Något som är väldigt svårt ska ni veta, ni som aldrig försökt byta en hyresrätt någon gång. Vi kommer i och med detta byte nu närmre city och får bättre kommunikationer. Den planerande administratören i mig har redan inrett lägenheten. Och då menar jag att jag redan gjort en planritning med möbler och annat utritat. Sån är jag. Sambon suckar lite och påminner mig om att spara lite golvyta åt annat än möbler. Inget problem!! Längre.. Det kommer aldrig bli så trångt som när vi delade 40 kvm i över tre år. Den 31 augusti går flyttlasset.

Efter kontraktskrivandet tog vi en lunch i skuggan nära Norr Mälarstrand. Råkade in i några gamla vänners vänner med hund. Så Nelson fick leka lite med en stor mastiff, gick hur bra som helst. Promenaden gick i sakta mak, för det är ju helt otroligt varmt idag. Vi har verkligen valt rätt tid för vår semester!!

Nu ligger flocken hemma och svalkar sig innan vi beger oss iväg på nya äventyr. Får passa på att fira kontraktet, men nu lite sömn..

Go eftermiddag!!

Motion ger helt klart bättre sömn. Två långpromenader och en backbestigning kostade det mig bara. Det var tydligen en bra start på ett gott sovrecept för inatt sov jag hela sex timmar i rad. Helt otroligt!! Så för att slå det där sömnmonstret måste jag bara vara tillräckligt kroppsligt utmattad bara. Som min sjukgymnast på smärtans hus påpekade. "Din kropp är ju van att röra på sig så mycket mer än vad du kunnat göra nu när du fått värk. Då är det klart att du sover sämre. Din kropp behöver bli rejält utamattad för att klara av att sova ordentligt." Och det hade hon ju helt rätt i som det verkar. Ska slå henne en pling idag och boka en ny tid i veckan. Om jag ska operera mig i höst vore det bra om jag tränar på bra innan. Då blir återhämtningen så mycket bättre.

Får bli fler kvällspromenader runt sjön. Allt för att slå sömnmonstret.

Så till dagens gnäll. Vaknar nämligen fortfarande alldeles illamående och ju närmre den 18 juli jag kommer ju mer nervös blir jag för den där undersökningen av magen. Mest för resultatet, men även för själva undersökningen och dieten inför den. Den 5 juli ska jag påbörja tömningen av avgassystemet. Men idag blir det andra trevligheter för att sudda ut de där negativa tankarna.

Godmorgon vackra semesterdag!! 

Kvällspromenaden gick uppför en svart pist. Min dåliga kondition fick det iaf att kännas så.. Det huffades och puffades medan sambon och vovven glatt skuttade iväg och snabbt låg tiotalet meter framför mig. Blir till att gå oftare i den där backen!! Väl på toppen tog vi en fikapaus, tills vovven blev otålig och då blev det nedstigning och ännu en runda runt sjön.

På toppen av Stockholm sett ur ett hav av ogräs.

När vi gick där runt sjön i sakta mak kom jag att tänka på konversationen sambon överhörde på campingen förra veckan. Ett gäng med barn satt samlade utanför den lilla affären och när de fick syn på Nelson triggade han igång en djupgående debatt huruvida en svart hund kan vara söt eller ej. Otroligt roligt på så många nivåer!!

Vem tycker inte att det här ansiktet är sött?

Har förstått att en svart hund skapar större rädsla hos folk. En del hoppar till och går omvägar när de får syn på honom på trottoaren. Jag har till och med fått kommentarer där folk undrar vad för sorts kamphund jag har. Själv är jag inte världsmästare på hundraser, men labrador är ändå en av de absolut populäraste raserna i Sverige.. Så de som frågar vad Nelson är för ras överhuvudtaget gör mig också lite full i skratt. Har sån lust att svara dalmatiner, bara för att se vilken reaktion det skulle ge. Värst är fortfarande killen som spottade efter oss och kallade Nelson för tjock *kvinnligt könsord* och sa att Nelson var det vidrigaste han sett. Bara för att man är hundrädd har man inte rätt att bete sig hur som helst mot andra.

Nelson är vår ögonsten och i brist på barn är han det närmsta jag kanske kommer komma att vara mamma. Så det är klart man blir lite ledsen när folk beter sig illa bara för att han har svart päls. Småkidsen som diskuterade svarta hundars söthet satte lite huvudet på spiken. För det verkar helt klart finnas delade meningar om detta konstigt nog..

Vi har en tjej som röker några balkonger bort. Så fort hon tänder en cigg så känns det som att röken fyller vår lägenhet. Och ja det luktar äckligt!! Det tyckte jag inte förrut. Inte på samma sätt iaf. När grannen röker blir jag inte röksugen. Däremot blev jag rejält sugen på midsommarafton. Vi drack ju lite öl och vin och cider och det är ju då jag brukade röka, och jag som trodde det skulle vara jobbigast att sluta snusa. Nej det är dessvärre ciggen som fortfarande lockar i vissa vanestunder. Hur länge ska det vara så??

När vi drog iväg till stugan så var det inte bara regnkläder och försvarets hudsalva jag glömde hemma, jag lämnade även mitt botemedel mot röksuget kvar hemma i handväskan. Så när jag blev sådär galet sugen på en cigg på midsommaraftonen hade jag absolut inget att bota det med. Blev inte mindre jobbigt av att stuggrannarna sprang runt och rökte hela midsommarhelgen.. Liksom incidenten med sambons gömda cigg ovanpå garderoben så klarade jag även denna jobbiga dag och kväll. Det borde innebära att det är första midsommaren på ungefär 16 år som jag INTE röker en midsommar. Så ja, jag är jävligt stolt!! Finns tydligen ingen bättre motivation än cancer..

Även om jag varit duktig och inte fått ett endaste återfall hittills så undrar jag ändå när jag kan räkna mig själv som en före detta rökare? Är man en fd rökare efter dryga tre månader utan att ha rökt? Är det upp till mig eller andra att bestämma? När kan jag säga dessa ord med en stark tro om att jag aldrig kommer trilla dit igen?

Nä, nu blir det en kvällspromenad med vovven och sambon i sällskap av en termos kaffe. De där rökarkilona ska bort och snuskilona likaså. Önskar verkligen att jag aldrig bestämde mig för att börja röka!! Hade önskat jag var smartare än att börja snusa för att sluta röka.. Vissa livsval är verkligen sådana man ångrar i efterhand och de går inte att få ogjorda heller, hur många kilon jag än går ner eller hur många år jag än håller upp med nikotin..

Operation "Få ner flocken i vikt" är nu påbörjad och vi inledde dagen med en långpromenad runt sjön. Det tvistades om hur lång rundan är. Sambon gissade på 5-6 km, jag gissade på 4 km. Jag vann!! Det var varmt och kvavt och vovven riktigt led i värmen. Tungan började ganska snart hänga utanför och efter bara en liten stund hängde den väldigt långt utanför och titt som tätt kastade han sig på rygg i gräset för att visa att han behövde en paus i skuggan.

Det är en vacker vända runt sjön, som på ena sidan är del av ett naturreservat, och idag var den inte bara varmare än vanligt, det låg även två väghinder rakt över stigen. Det första fick vi krångla oss igenom. Lite som mitt liv sedan cancerbeskedet i december, det är något som jag måste ta mig igenom vare sig jag vill eller inte. Bästa erfarenheten hittills är att man är mycket starkare och orkar långt mer än vad man någonsin tror innan det bara händer.

Det andra hindret var mer vackert än besvärligt att ta sig under och förbi. Jag 'ojade' mig lite tantigt åt hur farligt det kunde vara med de stora träden som ligger löst i en brant sluttning över en stig som många går varje dag. Men jag hann knappt uttala orden förrän det kom en gubbe ditskickad av parkförvaltningen och frågade om de nedfallna träden haha.. Även här drar jag lite paralleller, för det är lite som mitt liv just nu det med. Jag 'ojar' mig ofta, mest här i bloggen, men sen löser det sig på något sätt ändå ganska smidigt. Som att jag blivit så rädd eller medveten om min egen dödlighet att jag inte vågar ta för mig som jag brukade göra. Får bli ändring på det!!

Promenaden gick långsammare när vi kom över på solsidan av sjön och jag stannade ofta till för att fota den stilla sjön och de gula näckrosorna. Det doftade stundom av maskrosor, stundom av brännässlor, stundom av vilda sommarblomster. Den lilla stranden där vi i vintras gick rakt ut på isen ifrån var nu för första gången fylld med badande barn och deras mammor. Nelson tittade avundsjukt på och det gjorde även jag. Undrar om jag någonsin kommer vara en av de där mammorna som smörjer sina barn med högsta möjliga solfaktor och drar på sina barn solhattar stora som tefat?

Själv försöker jag förtrycka alla sorters känslor förknippade med sjukdom just nu. Kanske är det det som håller mig vaken om nätterna? Dessutom verkar det bli en riktigt dyster ekonomisk månad. Vilket är typiskt när vi äntligen har semester.. Oroar mig lite för de två veckorna på diet inför den där undersökningen av magen. Får passa på att äta frukt och fiber nu. Så jag trycker i mig stora saftiga nektariner och passar på att mumsa somrig frukt medan jag kan. Drömmer om att köpa en riktig digitalkamera och återuppta min stora passion för foto. När jag gått igenom operationen med stort O ska jag nog skämma bort mig själv med en sådan. Det är jag värd!!

Det blev ingen moonspotting inatt. Molnen gömde månen i sin mörka barm. Man kunde skönja ljusglorian och då och då se en liten portion av månen som denna natt låg närmre jorden än vanligt. Därför skulle den vara extra stor att skåda, men det spelar tydligen ingen roll när det finns ännu större moln..

Vi har ju varit utan TV, datorer, radio och musik i en vecka så igår när vi kom hem tog vi ikapp oss. Det blev laptop i knät framför TV:n och serien vi missat tidigare i veckan stannade vi uppe länge för att se. Krigets unga hjärtan är en suverän liten miniserie, inte helt historiskt korrekt, men uppfriskande naken och svartmålande om ett gäng unga vuxna i nazitysklands andra världskrig. Att vi fick vänta till klockan slog 01:30 och att den sen höll på till 03 var den således helt klart värd. Det var ju dessutom sista rafflande avsnittet. Det enda dryga med vår uppesittarnatt är att jag sedan hade svårt att somna i den ljusa morgontimmen och att jag ändå vaknade tidigt. Så jag mår lite illa och är otroligt seg nu.. Det får bli kaffe, lite frukost och sen en långpromenad runt sjön. Kanske kan det få mig på benen.

Kanske blir något dopp i sjön om solen vill kika fram.. Vi hoppas på det!

Ha en trevlig dag!!  

Att få vara så nära naturen i en vecka har fått mig att undra. Skulle jag njuta mer av livet om jag bodde på landet? Jag har alltid sagt att jag aldrig vill bo på landet. Gjorde ju det från tioårsåldern tills jag fyllde 20 år. Trivdes inte alls med det. Visst det var idylliskt och fantastiskt på sommaren, men vintrarna är långa i det här landet och även om somrarna är underbara så väger de inte upp för resterande mörka månader. Så nej jag vill nog inte bo på landet. Att ha ett torp eller en liten stuga någonstans i obygden skulle dock vara väldigt trevligt. Någonstans att åka på helgerna och semestrar. En plats där man kan andas och pyssla med vad man än känner för utan en massa grannar och trafik. Där endast naturens musik går att höra. Ett utekök att diska vid om somrarna. Några enstaka rabatter att odla blommor och kryddväxter i. Gärna en sjö eller hav i närheten där man kan sitta och låta sig hypnotiseras. En skog där man kan gå långa promenader och låta vovven springa löst.

Vackra vilda blommor. Inget tvunget, bara växer där de vill.

Jag trivs i staden. Tror att drömmen att bo på en mindre ort bara är en hägring. Drömmen går i pastell och kan sen aldrig levas upp till. Så jag tror som sagt att det skulle räcka med något litet och eget någonstans på vischan. En fristad som försätter pulsen i viloläge bara genom att öppna dörren. Ett ställe att varva ned på. Där inget är måste och allt är en njutning.

Tomten skulle kunna få vara mestadels bergig, med högt vilt gräs och otvungna blommor som växer där de själva vill. Lite trämöbler att olja om våren. En veranda med tak att sitta under när regnet droppar. Tvätten skulle få hänga på lina och dra åt sig av den förföriska doften som bara kläder som hängtorkat i det fria kan göra. Jag skulle måla och förbättra där det behövs, snickra lite där det krävs, men det skulle få vara lite charmigt ovårdat. Inget skulle vara perfekt, för mig skulle det vara perfektion.