Vaknade snuvig och hostig med en lätt huvudvärk som trycker över pannan. Ont i halsen har jag också. Det första jag tänkte är att jag inte kan stanna hemma. Har så mycket saker jag måste vara klar med på jobbet senast imorgon. Påminner mig om att jag egentligen är sjukskriven 100% och pressar mig själv extremt tufft just nu, men känslan av skuld vill inte ge sig. Så jag jobbar hemifrån. Hoppas på att bocka av en hel del under dagen. Imorgon MÅSTE jag ju till kontoret. Det är sista dagen innan semestern och jag har både lådor att packa och sjukskrivningspapper som ligger i högen att göra innan jag får ledigt. Överväger att skippa sjukgymnastiken idag också. Vad tjänar den till? Jag har 0 motivation just nu. Inte gjort en enda övning. Skyller på att jag är väldigt trött och deprimerad. Säkert bara bortförklaringar. Vart kan man köpa energi nånstans? Skulle behöva sisådär ett kilo, att användas vid behov efter eget tycke. Att strö över rumpan när den växt fast i soffan när jag inte jobbar.

Idag kommer mina två killar hem. De har varit ifrån mig nästan totalt i tre veckor nu. Jag vet inte om jag fått något perspektiv. Känner mer ångest över förhållandet som inte fungerar som jag vill. Som jag behöver. Är för orkeslös och feg och som sagt deprimerad för att ta ställning. I augusti har vi varit tillsammans i fem år. Det är så laddat att avsluta något som varit så bra en gång. Man önskar att det på något magiskt vis ska bli lika bra igen. Bara av att skriva dessa ord får jag den där hissnande känslan i bröstet. Som att man faller och det kittlas i magen, bara det att känslan sitter över bröstet. Den där känslan av panik, förnekelse, nedstämdhet, sorg. Kanske är det mitt brustna hjärta?

Idag kommer iaf mina två killar hem, och jag önskar jag kunde ta emot dem med öppna armar utan oro. Men verkligeheten är en helt annan, och även om jag skriver om den här så blundar jag för den i mitt dagliga liv. Jag älskar min sambo! Jag älskar min fina underbara vovve! Jag vill inte mista någon utav dem. Så är det bara. Är beredd att kämpa för mina kärlekar och jag hoppas att de är beredda att göra detsamma för mig. Men helt ärligt så vet jag inte det, heller..

Vägen ligger framför mig, men jag vet inte vad som lurar runt nästa kurva.. Det stör mig!!

Skrev av lägenheten idag. Den 25 juni ska vi skriva på för nya lägenheten. Så rent tekniskt är vi just nu bostadslösa från den 1 september. Även om det inte borde vara några problem så gör det mig ändå lite nervös. Man ska ju egentligen skriva av och på samma dag, och nu kommer det gå ganska lång tid emellan. Debacklet med byggställningen framför fasaden på nya huset vi ska flytta till är iaf löst. Hade aldrig skrivit av vår nuvarande lägenhet annars. Det var tydligen taket som ska repareras, ska vara klart i juli, så när vi flyttar in ska alltså ställningen och barackerna framför vårt enda fönster mot gatan vara borta. Så hoppas det är sant, annars blir det inge kul flytt. Eller nja, jag är inte helt nöjd att flytta en andra gång på mindre än ett år.. Men sekelskifteslya, 4m i takhöjd och det centrala läget blir kanon!!

Imorgon blir det till att gynna någon som är hemlös på riktigt.

Ögonen är åter igen röda av alla tårar. De vill inte ta slut. Fan!! Ska inte de där jäkla lyckopillren hjälpa? Tankarna gnager, kommer jag inte klara av den enda behandlingen mot cellförändringarna då? Ska jag ge upp gullkroppshormonet trots att den hjälper för att den samtidigt stjälper? Dipparna ner i mörkret är djupa även om detta är den första sedan jag började med de där glada pillren. Har ändå höjt dosen efter instruktion från min läkare. Så får väl försöka hålla ut och hoppas på att alla mörka tankar snart ljusnar.

Idag var det TV och ett ledsamt blogginlägg som öppnade slussarna. Så spinner tankarna vidare, till nästa hållplats. Tänk om jag skulle bryta ihop såhär på jobbet eller på väg till eller från jobbet? Fy fan vad pinsamt!! Det har varit nära några gånger, men hittills har jag hunnit hem innan det brutit ut på allvar. Kanske är det alla timmars sömn som jag ligger back. Hjälper inte ens med sömntabletter när det är som värst längre. För efter en vecka utan sömn är man trött, efter flera månader utan riktig sömn är man slut. Man ångar på på sparlåga. Till slut måste man få sova, men hjärnan vill liksom inte stänga ner, och när den väl gjort det vaknar jag senast halv sex varje morgon. Ibland redan innan klockan slagit fyra. Så jag orkar inte ens hoppas på en god natts sömn längre.

Godnatt ni som kan

Idag fyller min pappa år. Vi har inte haft någon kontakt de senaste åren. Idag gjorde jag något jag inte gjort på 5 år. Jag gratulerade min pappa på hans födelsedag. Han blev glad, men när jag frågade hur läget var svarade han att han var nervös. Det har varit känt ganska länge att han har förändringar på prostatan, därför har han regelbundet tagit prover var tredje månaden. Nu hade han helt plötsligt fått en kallelse till KS. Obehagskänslan växte sig genast stark och pappa lovade att återkomma när han varit hos läkaren. Eftersom jag inte kunde komma ihåg vilken tid han skulle till KS höll jag sedan koll på min telefon ungefär var 30:e sekund tills han ringde strax innan kl 14. Jag satt dock i ett möte och kunde inte svara, men på slaget 14 studsade jag ut för att förhöra mig om hur det gått. Proverna var bra, men de vill ändå operera. Innan han blir för gammal och efterdyningarna av en operation blir för stora för kroppen. När man ändå kan välja att låta kroppen läka bättre och utan större risker så kan det vara bästa alternativet. Så senast september ska pappa bli opererad med robotteknik på KS. Jag hoppas självklart det går bra!! Och lite funderade jag på ärftligheten.. Om prostata- och livmodercancer är nära besläktat..

Det här är mitt 200:e blogginlägg sedan starten i december förra året. Mycket har hänt. Har gått från förtvivlan till klarhet. Börjar märka att huvudet är på väg tillbaka. På väg att hänga med i svängarna igen. Märks speciellt på jobbet. Helt plötsligt har jag börjat få lite koll, och det är inspirerande. Det är definitivt jäkligt nödvändigt känns det som också. Vill inte förlora mitt jobb!! Trivs ju som bara den. Så det enda som egentligen känns jobbigt just nu är mitt förhållande till smabon. Hur det kommer sluta kan bara framtiden utvisa. Just nu behöver jag semester! Längtar efter att bara få vara. Måste få lite lugn och ro och möjlighet att samla ihop mig. Stärka mig.. Först då kan jag ta mig vidare på riktigt. Läkningen har bara börjat..

Kommer på mig själv att förtränga. Har inte gått tillbaka till kuratorn. Tog mig två veckor att skaffa en tid hos husläkaren. Folk ställer frågor jag inte har svar på. För jag vill helst inte behöva tänka just nu. Jag vill bara göra. Jobba och skriva av mig. Hjärnan har gått på högvarv så länge och jag orkar inte tänka på framtiden. Den får bli som den blir. Vill inte känna, bara vara. Vill bara att jag ska vakna och så ska allt vara över. Likt en otäck mardröm. Skulle till och med kunna stå ut med den där obehagliga känslan i magen som man vaknar upp med efter en riktigt hemsk dröm. Bara jag skulle få vakna upp till en annan verklighet. Kanske får jag sova inatt. Och drömma att allt är bra igen.

Skulle kunna tänka mig att drömma mig hit, sitta där i sluttningen i gräset och fiska.

Alltså vad hände? Jag fick ont igen efter jag var hos läkaren. Hur känslig kan en mage vara egentligen?!?!? Han palperade ju bara lite lätt över magen, och visst den var lite öm, men nu har jag så jäkla ont, igen. Och ont i huvudet. Blä!!  Sa jag att jag jobbar hemma idag för jag kände redan imorse att jag inte var helt hundra. Var inte det igår heller, men körde på. För jag vill ju så gärna!

Usch vad jag känner mig gnällig. Chattade med gamla kollegan som slutar på "Firman" nästa onsdag. Som tur är blir hon kvar i trakten så vi kan luncha när jag flyttar dit, där hon är, med jobbet. Hon fick mig iaf att skratta. Påstod att jag inte är den som gnäller, men det gör jag ju här. Visserligen är det här ju min kräkhörna, men känner mig på tok för negativ idag. Gamla kollegan fick mig dock att skratta..

Kollegan:

Mår du bättre nu när du orkar med Daghemmet solblomman? :)

Jag:

haha jodå det är bättre

hoppas det håller i sig

men mkt springa till läkare nu.. SUCK!!

Kollegan:

*håller tummarna*

Jag:

vill bara att det ska ta slut

Kollegan:

Fattar inte att dom inte hittar vad det är!

Jag:

nä helt sanslöst

Kollegan:

Du om nån är ju dessutom inte gnällig.

Gissar att hade jag varit i din sits hade jag legat i kuvös nu *haha*

Min smärttröskel är löjligt låg

Tänk...."slå i tån" MAX

Jag:

haha kuvös... hahaha

Kollegan:

Sen är det ambulans vettu

Jag:

dagens skratt, tack!!

Det surrealistiska att prata bajs, blod och andra "mysigheter" samtidigt som det dunkar hög musik från alla studentflak på gatan utanför.. Glada ungdomar som vrålar ut sin glädje, visslar i sina pipor och basen som vibrerade i fönsterkarmarna. Samtidigt satt jag därinne och pratade om mina långvariga bekymmer med magen. Min husläkare ursäktade och försökte se så allvarlig ut som möjligt. Jag gjorde detsamma, men jag försökte samtidigt hålla mig för skratt. Helt sjuk upplevelse haha!!

Fick två remisser av min husläkare, en till gastroenheten på Sophiahemmet och en till Endometriosteamet på SÖS. Får väl en tid till hösten. En sak är säker och det är att något är fel. Helt klart väldigt fel, och jag är lite orolig för vad det kan tänkas vara, men jag försöker tänka bort allt det här nu. Vill bara få vara ifred, ledig från allt spring till läkare, sjukgymnaster och provtagningar. Behöver tid att hämta mig från halvåret som passerat, så om det inte blir värre igen under sommaren så tänker jag inte protestera om jag inte blir kallad förrän till hösten.