Fastnade för en rubrik på Aftonbladet på nätet nyss. Den handlade om att bryta med en familjemedlem. Jag kände rubriken ända in i hjärtat. Under långa perioder i mitt liv har jag inte haft någon kontakt alls med min pappa. Även om jag lyfte på luren och ringde honom förra hösten så har jag ändå insett att vi aldrig kommer ha en normal pappa dotter relation. Vi har sårat varann så mycket det är omöjligt. Dessutom har vi så olika ingångslägen i uppbyggnaden av denna skadade relation. Han sätter alltid som krav att jag måste vilja umgås med hans nya fru, som jag helt ärligt avskyr och enligt mig är ett stort problem i min dåliga relation till min far. Frågar du mig tycker jag till och med att hon inte har alla hästar i stallet. Hur kan man annars bli svartsjuk när en far visar sin dotter kärlek? Dessutom var det när hon dök upp i hans liv som jag blev av med min pappa. Tror inte på sammanträffanden. Så nej jag tycker inte att min far kan hålla vår relation som gisslan i fall jag väljer att inte ha en relation till hans fru.

Det finns mycket ont att säga om vår relation. Absolut värst är fortfarande att min egen pappa, som uppfostrat mig att alltid tala sanning, inte tror att jag blev sexuellt utnyttjad som liten. Hur reparerar man det värsta tänkbara sveket som förälder? För det är så jag ser det. Det gör fysiskt ont i bröstet när jag tänker på att han inte tror mig. Han tror mig inte trots att han känner mig. Eller jag trodde han kände mig iaf.. Han tror mig inte trots att han vet vilket helvete jag gick igenom de där tre långa tuffa åren i terapi. Trots att jag aldrig givit något annat intryck än att jag aldrig skulle ljuga om en sådan sak så tror han mig inte. Så hur ska man gå vidare med en relation som är så trasig? Helt ärligt så har jag inte en jävla aning. När jag återupptog kontakten i höstas så var det för att jag trodde att jag skulle bli mamma, och jag ville ge mitt eventuella barn en möjlighet att ha en relation till sin morfar. Nu kommer det ju förmodligen aldrig bli några barn för min del. Så anledningen har lite försvunnit kan man säga och jag undrar hur fortsättningen kommer bli. Vi hörs någon gång i månaden. Pratar mest sjukdom och elände eftersom vi båda lever i skuggan av cancer. Men sen då, när "smekmånaden" är över och han kräver att jag ska träffa hans fru? Vad gör jag då? För jag vill verkligen inte träffa henne. Jag har absolut inget intresse av att träffa henne och jag orkar inte med fler fruktlösa konflikter som jag kommer ligga och älta om nätterna i månader framöver. Jag har andra bekymmer som kräver min fulla uppmärksamhet och energi.

Jag är ingen sierska. Jag vet inte hur det kommer sluta, men jag är inte främmande att bryta kontakten om relationen börjar bli mer skadlig än nyttig igen. Det är bara den krokiga vägen till framtiden som kan visa vart min och min fars relation kommer ta vägen..

Dags att bryta med familjen? - Aftonbladet

Vi tog långpromenad nummer två nu på kvällen. Termosen med kaffe var nedpackad i ryggsäcken, men vi insåg snabbt att det inte skulle bli någon paus. Så fort vi kom ut i skogen flockades nämligen myggen omrking oss och jag fick minst fyra stycken som kliar som souvenir med mig hem. Det blev ändå ungefär 5-6 km promenad på mysiga löparslingor i skogen. Vovven är helt slut och nu totalt utslagen på balkongen i skuggan efter att ha hävt i sig en skål med isvatten.

Jag har gått så mycket idag att jag fått ont i ryggen. Förhoppningsvis bara lite värk för att jag är otränad, så bara en anledning att röra mig ännu mer. Ibland stannade jag upp för att betrakta omgivningen lite. Så fantastiskt ljus i skogen när solen är på väg ner och de sista strålarna lyser in genom lövverket från väst. Det skapar ett speciellt ljus som är sådär sommarromantiskt så det förslår.

Har dock inte lyckats skaka av mig den tunga känslan i bröstet som jag vaknade upp med imorse..

Var om möjligt i ännu sämre kondition idag när vi tuffade på uppför "svarta pisten". Matförgiftningen från igår gjorde sig påmind och jag började må riktigt dåligt så fort jag tog i lite. Dessutom är jag nog lite uttorkad fortfarande, men jag lyckades ändå piska mig själv ända upp till toppen. Lite stolt faktiskt, även om det inte alls gick i den fart jag hade hoppats på.. Sambon och vovven mer eller mindre studsade upp och satt sedan flera minuter tillbaka och väntade på mig där jag kom stånkandes uppför sista branten. Jag fick ingen vila heller utan vi begav oss direkt nedför, vilket är jobbigare än man kan tro och dessutom lite svårare med allt löst grus. Sist vi gick ned åkte faktiskt sambon på rumpan sista biten.

Efter "bergsbestigningen" tog vi en sväng i skogen. Det är vackert i våra svenska djungler, men vovven hittade på djävulskap. Först lyckades han hitta en spya att mumsa på och sen lite bajs. Fattar inte hur ett djur som har så bra luktsinne kan finna äckliga saker goda?? Så nu blir det inga pussar på en vecka. Dessutom suspenderades genast hans sniffarprivilegier och han bestraffas med att inte få gå lös på ett tag. Nelson var toknöjd ändå, fastän han förstod att han gjort fel. Det riktigt lös bus ur hans ögon. Lilla söta äckliga skitvovve!!

Det är verkligen fantastiskt att få gå i naturen varje dag. Innan vi skaffade Nelson trodde jag inte att jag skulle komma att uppskatta det så mycket som jag faktiskt gör nu. Skogen doftar så gott och det finns massa saker att upptäcka och titta på. Till och med ljuden är annorlunda på något magiskt sätt där inne under trädens kronor. Synd bara att jag inte har en kamera att fånga allt det vackra på ett bra sätt än bara..

En mobilkamera har verkligen sina brister, som att det inte går att fokusera bilden..

Så var det där igen. Dolt nummer dök upp på privata mobilens display och instinktivt hoppade hjärtat över några slag. Vad är det nu då? Ska jag få några dåliga nyheter igen? Tog några djupa andetag och svarade lite tyst, varpå personen i andra änden alltid föranleds att fråga om de hamnat rätt. Ja, svarade jag och lade även till ett tyvärr i tanken. Sedan det där första cancerbeskedet över telefon har jag lagt mig med en oro som slår till så fort ett dolt eller okänt nummer dyker upp på min mobildisplay. Kanske inte så konstigt i sig, men ändå likväl obehagligt. Jag vet ju att det inte kan komma några dåliga nyheter just nu. För det krävs ju nya prover och det har jag ju inte tagit än. Men förnuftet segrar oftast inte över en orealistisk oro. Det är som en ofrivillig reflex bara. Krävs lite lugn och ro i mitt liv för att träna bort detta beteende tror jag.

Så vem var det på andra sidan linjen? Det var från Sabbatsberg. De har fått remissen om den nya hysteroskopin från KS och blev lite nervösa när det stod misstänkt corpus cancer eftersom de har lång väntetid till operation. Operation? frågade jag. Ja alltså det är vad de kallar en hysteroskopi fick jag veta. Jag skrattade lite, för mig är det en vanlig provtagning, ingen operation. En operation är ju något stort, som en eventuellt kommande hysterektomi för mi del. Det är för mig en operation. Tumör specialisten hade glömt skriva i remissen att de inte vill att jag ska göra en ny cellprovtagning förrän tidigast i slutet av augusti. Jag lade även till att jag vill göra provtagningen först efter den 1 september, eftersom jag blivit sjuk efter varje provatagning hittills, och vi flyttar ju den sista augusti. Jag kan inte begära att sambon ska sköta hela flytten själv, så då är det bättre att skjuta på provtagningen någon vecka. Det var inga problem från Sabbatsbergs sida. De tyckte inte heller det var nödvändigt med ett läkarbesök innan "operationen" eftersom jag gjort den förr. Jag blev även lugnad med att jag ska få rejäla doser antibiotika med en gång den här gången och de sätter in en ny sprial om så behövs medan jag ändå är nedsövd. Det gjorde mig riktigt lättad, men den nya realiteten med en ny provtagning och allt vad det kan tänkas innebära gör mig allt annat än lättad. Måste ut och röra på mig. Bränna lite energi på annat och få rensa huvudet på den dåliga energi som samlats idag.

Vad gör Du för att göra dig av med oro?

Vaknade ledsen och nedstämd idag. Vet inte om det är vädret eller det faktum att jag inte tog några lyckopiller igår eftersom jag mådde så dåligt och var rädd att få upp dem. Igår var jag trots frekventa toalettbesök ändå på ett glatt humör. Nattpromenaden var härlig och jag kvittrade till sambon om allt möjligt positivt. Så himla fjantig känner jag mig, men samtidigt blir jag lite rädd och måste genast analysera varför jag helt plötsligt är så nere. Förmodligen är det för att jag är så rädd att hamna i det där svarta hålet igen. Den mörka avgrunden som drog mig neråt, som hade mig fast i sitt grepp innan jag förstod att jag var deprimerad och vågade be om hjälp.

Det finns en viss skam att känna att man inte är sig själv riktigt. Att något okänt gör en till någon annan som man inte ens själv känner igen. Själv kommer jag på mig själv med att ständigt motivera varför jag tar de där pillren. För det är ju inte mitt fel, det är den förbannade anti cancerbehandlingen, hormonet som gör mig så instabil. Jag måste liksom skylla det på något för att det ska vara okej för mig att ta min medicin. Något som i sig är lite skrämmande. Inte hade jag väl behövt motivera mig själv att ta medicin mot cancer? Så för första gången har jag fått en inblick i hur det är att leva med det tabu som det faktiskt är att vara psykiskt sjuk. Bara att skriva de där orden psykiskt sjuk får mig att tveka på tangenterna. Ska jag inte använda en omskrivning såsom .. ? Ja såsom vadå?? Och sen paniken när jag inte kan komma på någon annan "finare" eller "bättre" omskrivning. Sjukt!!

Så vad gör man för att linda sina egna tabun? Jag ska gå och ta de där små välgörande pillren nu. Vill inte att mörkret ska få mig i sitt våld igen. Det skrämmer mig ännu mer än några otäcka tabun. Och tur är väl det!!

Turen gick i lunkande fart. Stegen ekade under bryggorna vi myste oss fram på. Det doftade av vass och sommarblomster. Det fina duggregnet som en svalkande fläkt i ansiktet. Luftfuktigheten lade sin vackra dimslöja över stadens alla höga toppar. Sjön en stilla spegel som reflekterade alla ljuskällor.

Vi gick tysta i vördnad för det vackra runt omkring oss. Ibland några fåordiga konversationer om udda arkitektur eller beundran för vår omgivning. Det finns inget mer rofyllt än en promenad om natten när staden sover och de enda som är vakna är de rastlösa själarna.

Natten har aldrig skrämt mig. Den skänker mig snarare trygghet. Ödestimmar utan störande ljud som ger tid för tankar. Har alltid pluggat bättre om natten, alltid känt mig som mest kreativ de där tidiga timmarna innan solen vaknar. Natten är lugnets vackra vagga.  

Blev väckt ur min sömn idag av att telefonen ringde. Det var min privata gynekolog som ville kolla hur det går med lyckopillren och om jag hört något mer från KS. Jag sa att jag mår mycket bättre tack vare stämningshöjarna och berättade om de nya planerna för hysteroskopin i slutet av augusti och vad som kan komma upp till diskussion igen om jag inte blivit avsevärt mycket bättre. Hon rådde mig till att behålla spiralen i hopp om att det kan skjuta upp en operation och frågade om jag kan stå ut med de missfärgade blödningarna även om de nu inte verkar ta något uppehåll alls. Sedan önskade hon mig en fortsatt trevlig semester och sommar. Hon är så rar!! Jag fick till och med info om när hon går på semester så jag vet hur länge jag kan höra av mig till henne om jag stöter på fler problem. Känns tryggt att iaf ha en läkare som bryr sig och gör allt hon kan för att få mig att må så bra jag kan. Lite fler läkare som henne och kanske att jag kan återfå tron på läkarkåren.

Är det något jag lärt mig de senaste månaderna är det ju att man ofta har en övertro till läkarvården. Speciallt till svensk cancervård. Eller det hade jag iaf. Att jag ett halvår efter det första cancerbeskedet har jag ju fortfarande inte en säker diagnos. Jag är ett 'unikum' och läkarna diskuterar om det kan vara allt från ofarliga cellförändringar till att det redan är elakartad cancer. Patologerna kommer inte heller överens. Själv vet jag inte vad jag ska tro, jag är ju inte läkare, och jag vägrar tvingas ta ett beslut om operation så länge den samlade expertisen inte kan vägleda mig. Men jag är inte lika arg längre. Ilskan har lagt sig. Kanske försvann bitterheten med hjälp av lyckopillren. Det spelar ingen roll, det är skönt att ha släppt all den där onda energin. För det tär på en, det kan ge bränsle att ta sig igenom något, men i längden skulle jag nog säga att det är mest skadligt.

Idag när jag gick en liten kvarterspromenad med vovven kom det en tjej cycklande. Hon pratade och skrek upprört. Min reaktion var genast obehag. Nelson tittade också efter henne länge länge. Tänk vad dålig energi kan sprida sig som ringar på vattnet. Jag kom på mig själv att genast bli irriterad och sedan insåg jag varför och försökte skaka av mig det innan vi gick in igen. Att någon som man inte ens känner och som bara snabbt flimrar förbi i ens liv kan påverka en så negativt.. Det tror man inte, men man ska nog tänka sig för när känslorna svallar. För håller man fast för länge i den där tråkiga energin så drar den med en.

Farväl du dåliga energi, jag hoppas vi slipper ses på ett tag 

Matförgiftning är ingen lek. Känns som magen är fylld med frätande syra som pyr och lever om i mina tarmar. Ont gör det också. Har iaf slutat kräkas. Alltid något. Nu är det mest att springa på toaletten av andra orsaker. Vi skulle ätit lunch med mamma idag, men så blev det inte av naturliga skäl. Det var meningen att vi ska tapetsera våra nya kvarter med lappar om att vi söker dagmatte eller en dog walker till Nelson. Får också det bli en annan dag.

Har fått i mig lite mat och vätska nu. Har fått behålla det i snart en timme, men magen mullrar och bubblar oroväckande. Vi kravlade upp ur sängen vid tjugo över fyra idag. Tjugo över fyra. Helt galet ju. Sambon är mest bakis och vovven överhettad. Vi ligger alla utslagna i varsina hörn i vardagsrummet och lider i den höga luftfuktigheten. Får bli några timmars relax och sedan en sen långpromenad. Tur vi har en sådan förstående hund. Om någon har tips på saker att äta och dricka när man ätit något dåligt får mer än gärna tipsa mig!!

Over and out från soffan