Vissa saker är pest, men de behövs ändå. Idag ska jag till husläkaren med min trasiga mage. Det ska dras igång en utredning som kanske förhoppningsvis ska få stopp på den förbaskade värken. För även om den kommer mer sällan, så kommer den fortfarande på besök varje dag. Vill inte ens tänka mig vilka "härliga" undersökningar de nu ska hitta på för att finna felet med min mage..

Ska begära en remiss till Endometrioscentrum på SÖS. Mamma lyckades nämligen träffa en herre vars dotter i samma ålder som mig har endometrios. Han kände igen mina symtom och tipsade om en kvinnlig läkare där. Hon har kunnat hjälpa hans dotter. Så vi får se. För samtidigt som jag inte vill ha den där vedervärdiga sjukdomen, så vore det ändå skönt att veta vad det är som orsakar min smärta. Så jag ser blygsamt fram emot ett slut. En ändelse som slutar med kunskap och beprövad behandling. Så jag hoppas, men jag vågar inte tro..

Jag har skrivit om dem förr. Dessa fantastiska människor som utstrålar energi så stark att man själv dras med i det positiva jordskredet. En sådan person är min absolut äldsta barndomsvän. Hon är glad, energisk, naiv och underbar! Ikväll hade vi bestämt att vi skulle äta middag. Vi hamnade på Charles Dickens barnhemspojkes pub. Det blev en hemlagad hamburgare med rekommenderad öl och vi pratade så jag blev tillfälligt hes. Och när jag satt där och hörde oss prata med ivrig ingivelse så kom jag på mig själv att tänka hur glad detta samtal och denna vänskap gör mig. Att jag kan uppskatta dagen som varit, trots att jag är så trött att jag stundtals gäspat så tårarna runnit. Kanske är det detta "cancern" gett mig? Den har gett mig möjligheten att uppskatta det lilla i vardagen. För även om dagen inte varit särskilt märkvärdig så har den bjudit på spänning, två extremt intressanta möten i samtal med vänner och kollegor emellan, och den gav mig även lite självförtroende på jobbet. Kanske famlar jag efter strån, men jag hoppas att cancern äntligen givit något tillbaka, efter det halvår den stulit från mig.

Yesterday is history.

Tomorrow is a mystery.

Today? Today is a gift.

That's why we call it the present.

Min barndomsvän gav mitt handgjorda armband en komplimang. Jag påpekade genast att det är trasigt och att jag är lite ledsen att det håller på att gå sönder. Jag fick det ju av en tacksam burmesisk kvinna på stranden i Thailand. Jag hade just köpt en massa vackra handgjorda armband av henne och hon ville visa att hon uppskattade att jag gjort hennes dag, eller kanske rent utav månad. Så jag var lite orolig berättade jag. Det är ju mitt lyckoarmband! Vad händer när det gå sönder? Kommer jag få veta att NU har du garanterat cancer?!? Jag är ju lite vidskeplig.. Min barndomsvän hade en helt annan syn på detta. Hon tyckte istället att jag ska se fram emot ögonblicket som armbandet gå sönder. Då kommer det hända något bra! Så olika man kan välja att se på saker och ting. Dessa två poler behöver varandra, men ibland önskar jag att jag kan vara lite mer som min barndomsvän. Så där befriad att alltid tro det bästa, att alltid kunna vända på allt till något positivt. En positivismens drottning.

Min barndomsvän berättade också om hunden hon och hennes kille hittat på den där tropiska ön han bygger ett hus på. En unghund som liknade mitt eget hjärta. Han var så skygg och svag när de upptäckte honom. De gav honom mat och han åt som besatt. När han ätit sig mätt över några dagar började han gömma maten i sanden under en båt. Han sprarade för sämre dagar. En så ung liten vovve som behövde lära sig överlevnadens hårda läxor innan han ens förmodligen fyllt 1 år. De kallar honom "Lucky", berättade min vän, för han får mer mat än vissa arbetande människor på denna fattiga ö. Svårt att ta in. Både att hundar lämnas åt sitt öde och att människor är så fattiga att de inte har råd att äta varje dag. Det skär i mitt hjärta!! Och min vän lovade att hon ska göra allt hon kan för att vovven ska överleva. Världen är så grym och jag längtar ännu mer till torsdag då min älskade Nelson kommer hem igen. I helgen ska jag hålla om honom, bada honom, borsta och gå promenader med honom. Mysa.

Nelson var bara 4 månader på bilden ovan. Det skär i hjärtat att han skulle bo ute i det vilda, utan mat eller vatten, i värmen, utan någon som helst trygghet eller kärlek. Hoppas Lucky charmar sig in ett kärleksfullt hem på ön!!

Idag var jag och besökte min nya arbetsplats. För jag "gillar" som bekant att flytta. I oktober ifjol bytte jag både jobb och flyttade till en för mig ny stadsdel utanför cityhjärtat. Nu ska det alltså flyttas igen. I dubbel bemärkelse, igen. I slutet av juni flyttar min arbetsplats från södra sidan av staden till den västra, och i september flyttar jag, sambon och vovven tillbaka till cityhjärtat. Så fyra stora flyttar på mindre än ett år.. Det ska ta mycket för att jag sedan tänker flytta på väldigt länge!!

Apropå flytt fick jag senast på konferensen lära mig om kanadensarnas "moving day". Den 1 juli varje år utspelar sig nämligen ett kaos utan dess like. Alla flyttar! Först skrattade jag till, förstod inte riktigt vad det innebär, men så kommer alla hundra frågor. Vaddå flyttar alla samtidigt? Varför då? Hur gör man det rent praktiskt? Hur får man ens tag på en flyttfirma eller en hyrbil? Finns det ens flyttfirmor om det bara finns en arbetsdag om året? Vad gör man om man kommer till Kanada i augusti och behöver hyra någonstans att bo? Hur flyttstädar man om flyttar samma dag som någon annan flyttar in? Det är ju helt galet!! Men så är det. Alla hyreskontrakt löper från 1 juli till 1 juli. På vissa gator kan man beskåda spektaklet då allas bohag står ute på gatan i väntan på att få plats dit de är på väg. För det blir ju ett slags gigantiskt dominospel. Så är man i Kanada detta magiska datum: köp en öl, slå dig ner på en veranda och beskåda skådespelet (läs galenskapen) runt omkring dig.

Dagen började nervöst. Hur mycket skulle Nelsons vassa tassar kosta? Jag försökte vara lite lagom avslappnad, men kände att jag gärna babblade lite för mycket eller lät falskt förvånad när besiktningsmannen påpekade eller frågade något. Och jag hade inte ens anledning att vara falsk. För han missade det jag trodde vi skulle åka dit på, det sönderrepade golvet. Men efter 10 minuters hstig inspektion skrev jag under ett papper som sa: utan anmärkning! Har de något att anmärka på i efterhand kan vi alltid skylla på de tidigare hyresgästerna, som hade förstört en hel del i lägenheten. Det skulle dessutom inte vara särskilt ögonbrynshöjande eftersom besiktningsmannen upptäckte idag att han missat en del väsentliga saker. Så vi kan nog pusta ut och resten får vår drulleförsäkring betala för sig.

Men karma är verkligen en riktig bitch.. Nu på kvällen gick jag förbi lägenheten vi ska flytta till och vad ser jag om inte stora byggställningar som täcker hela fasaden. Utanför det enda fönstret i vardagsrummet och lägenhetens enda fönster ut mot gatan står två stora byggbaracker parkerade. Trodde inte mina ögon där jag stolt gick och skulle visa min barndomsvän vart vi ska flytta. Det första jag gjorde när jag kom hem nu på kvällen var att maila de som bor där nu och fråga vad det är för renovering som pågår och hur länge den ska pågå. Karma..

Två dagar tog det innan jag med en gång märkte att det skulle skita sig igen. Hans ton blev kort, blicken arg och så är allt mitt fel. Som vanligt. För ni ska veta att han bett om ursäkt EN gång på snart 5 år. Karln tror fan aldrig han gör något fel, och nej be om ursäkt det är att visa svaghet, vilket han inte brukar ha har jag fått det förklarat för mig. Så han ber aldrig om ursäkt. Det gör istället jag, så det räcker åt oss båda. För han är fan en mästare på att vända och vrida på allt så att skulden aldrig är hans. Alltid min. Det händer dock då och då att han verkar förstå att han gjort fel, men istället för att be om ursäkt visar han på andra sätt att han ger med sig. Som idag.

Jag spenderade 1,5 timme med tårar forsande ner för mina kinder. Seriöst. Fick byta tröja för den blev så blöt. Och jag vet att det är mitt fel också. För jag är ju så förbannat skör just nu. Det är ju därför jag fått de där satans lyckopillren. De har faktiskt hjälpt lite. Märker viss skillnad åt det positiva hållet faktiskt. Men så fort tårarna slås på går det inte att stänga av dem. Så jag satt där i soffan och grät och försökte titta på TV och spela dataspel för att få det att sluta. Skulle ta några trevande inviter från sambon och sista avsnitten på "Game of Thrones" för att få dem att sluta rinna. Blev så uttorkad under tiden att huvudvärken nu dunkar innanför pannbenet. Suck.

Imorgon åker sambon till Tjörn igen. Nelson ska äntligen hämtas hem. Han blev akut sjuk där nere. De förbaskade öronen som vi redan varit till vetrinären med 4 gånger blev plötsligt jättemycket värre och han matvägrade. Så sambons mamma och hennes man hade fått skynda honom till djursjukhuset. Tur vi har den bästa försäkringen man kan ha!! Och äntligen verkar den medicin som han fått nu hjälpa. Det börjar bli till skorpor i öronen, inga fler blödande och variga bölder. Jag hoppas verkligen han blir frisk på riktigt denna gång. Gör så ont i hjärtat när lillkillen min har ont. Så nu håller jag tummarna att han kommer hem frisk på torsdag.

Nä, nu ska jag försöka sova. Ännu en spännande vecka väntar.. Får väl se hur bra den börjar med tanke på att vi ska få vår lägenhet besiktigad inför bytet. Lite nervös att det blir dyrt..

Första dagen ihop på två veckor startade vi med sovmorgon. Det var skönt att ligga kvar och dra sig med sambon vid min sida. Jag gjorde kaffe och vi planerade dagen, så blev det bestämt att vi skulle äta ute på ett ställe som vi pratat om att gå till väldigt länge. Jag drog på mig en klänning och så begav vi oss. Vi satte oss på uteserveringen och till vår förtjusning fick vi första parkett till en pågående cyckeltävling. Inte för att vi är särskilt intresserade eller kunniga, men det var medryckande att sitta och titta på en fartig sport med några riktiga entusiaster till funktionärer. Så det blev både en club sandwich och tre glas kallt vitt vin var. Men så satt vi där i ett par timmar också. Det var mysigt att få den egentiden tillsammans och vi hade riktigt trevligt där i solen. Helt klart värt den solröda huden som nu spänner och svider en aning.

Hoppas på ännu en bra dag imorgon!

Igår natt kom han hem från tjänsteresan. Visste ju inte vad han ville, men något har hänt medan han var borta. Det började med att jag lät honom vara den som smsade mig. Det gjorde att han till och med var lite nyfiken på vad jag gjorde här hemma. Så stod han där i dörren med resväskan i handen och med ett solbrunt ansikte. Glad. Ville ha både kram och puss. Tonen var vuxnare samtalet vänligt. Jag lät honom hela tiden leda. Så han berättade om resan, kulturen, maten, landet och vädret. Och han berättade hur rädd han blivit när personen han assisterade slog i huvudet och handlöst föll i vattnet. Hur många tankar som snurrat i hans huvud när han såg personen ligga och flyta i poolen med ansiktet nedåt. När han satte fart för att komma till undsättning gjorde han det i tron att det redan var för sent. Att personen som flöt omkring med ansiktet nedåt redan var död. Han föreställde sig hur det skulle kännas att behöva åka hem med personen han ansvarade för i en kista samtidigt som han själv blev anklagad för personens död och blev av med sitt jobb. Hur rädd han var när han drog upp personen ur vattnet och denne bara hängde helt lealöst i hans armar. Jag lyssnade intensivt och blev tagen av de hemska minuter som gick tills de kunde börja tro att det skulle sluta bra. Trots allt. För hans kollega som också fanns vid poolen, hon blev som förstenad. Vågade inte agera och stod bara stilla på skakiga ben tills sambon fått igång personen som flytit runt livlös i poolen. Det är det som är skillnaden på liv och död. Det är dem som agerar istället för att frysa fast som räddar liv. Som skulle ha en betydligt större chans att själva överleva i en på liv-och-död-situation. Sambon är en sån som agerar. Och kanske var det detta som fick honom att tänka efter lite. För han kom hem med kärlek. Ville pussa på mig innan han somnade. Ville ha mig nära. Och idag har hans händer hela dagen trevat efter mina. Ibland behöver man kanske komma ifrån varann för att kunna komma nära igen.

Sambon är på resa med jobbet. Han är utav de där med tålamod så stort att han kan jobba med utvecklingsstörda människor och göra det med glädje. Som hela tiden strävar efter att utveckla sig själv i sitt bemötande så att hans assistans ska ge andra männsikor en bra vardag. Men även vardagen behöver semester. Så den här veckan har han, en kollega och en s k "brukare" (= person som brukar service på ett boende för handikappade) varit iväg utomlands. Som avslutning igår tog sambon med K för att åka vattenrutschbana. Men K slängde sig bakåt och slog i huvudet och landade i bassängen nedanför med ansiktet ner. Livlös. Sambon stormade självklart till K's undsättning och med hjälp av två andra killar kunde de dra upp K. De fick K att kvickna till och de kunde ta en ambulans till sjukhus. Efter en CT-scan och övervakning blev de upplockade av en av hotellets bilar och fick åka "hem". En spännande äventyrshistoria om en hjälte rikare.

Tråktanten i mig vill säga att "ja så går det" .. när man inte tänker sig för utan bara slänger sig rakt ut. Men mest är jag glad att det slutade bra ändå, och lite ledsen är jag att jag inte vågar slänga mig rakt ut. Kanske är det bara avundsjukan som jagar fram tråktanten, kanske är det avsaknaden av mod, kanske är det för mycket försiktighet eller kanske bara en gnutta för mycket förnuft..