Igår fick jag uppleva den stora skillnaden mellan den allmänna och privata sjukvården. Empati och patienthantering. Det var genast leenden och välkomnande så fort jag satte foten innanför operationsavdelningen. Jag fick veta om alla parktikaliteter och sköterskan tog sig tid att svara på mina frågor trots att hon säkert fått dem tusentals gånger tidigare så var svaren trevliga. Fick på mig den "fina" mörkblåa morgonrocken, de långa benstrumporna och de ljusblå skoskydden i plast. Mamma fick inte följa med in och det kändes såklart trist och som att jag återigen slukade onödig tid från henne. Men det är så skönt att ha någon som följer med och tålmodigt väntar tills man är klar. Väldigt mycket värt!! Lite själviskt kanske?? Ja, men jag tycker man får vara det i min situation just nu.

Slog mig ner och hann bläddra runt i de nästan årsgamla skallertidningarna litegrann innan mitt namn ropades upp och ett bekant ansikte dök upp. Narkossköterskan. Efter lite frågor och svar visades jag tillbaka till väntrummet där äldre män i samma mörkblåa morgonrockar också satt och bläddrade i tidingar. Jag slog ned blicken. Behövde liksom en stund för mig själv, men nej jag var inte nervös. Men det skulle det ändå visa sig att jag var. När jag låg där i sängstolen och de spänt fast mina ben och slagit in mig i ett stort tält tog de mitt blodtryck, 125/80. Vilket är högt för mig. Brukar ligga på 110/70 max. Men vänligheten när de satte nålarna, behövde inte ens säga att jag var rädd, de såg det på mig och sköterskan pratade instresserat med mig om vad jag jobbade med och frågade vad jag gjort i sommar, sen fick jag somna.

Vaknade i ett töcken av magvärk, blodbad i sängen och ont i halsen där slangen suttit. Fick genast uppmärksamhet och värkmedicin. Allergimedcinen hade jag redan fått, äntligen någon som förstår att jag vet att jag är allergisk mot medlen man får när man blir sövd. "Du känner din kropp bäst!", verkar vara deras motto. Så jag vaknade inte upp med kli över hela kroppen och behövde således inte komma hem helt sönderkliad. Sån enorm skillnad mot KS, en institution där människovärdet på sina håll är väldigt lågt.

Fick träffa läkaren efteråt. Hon var oroad. Det var fortfarande kvar ett område stort som en tennisboll. Vänta oroad?? Det är ju en markant förbättring sa jag och skrattade. "Ja men det räcker ju att en av utväxterna är malign för att ditt liv ska vara i fara", svarade hon. Så lekte vi den där Dansen jag alltid får göra med läkarna. När jag är glad då försöker de ta ner mig på jorden och när jag är orolig försöker de säga att det inte är så farligt. Märklig "lek".. Man ska liksom aldrig få vara glad och aldrig ledsen, vill de att jag ska vara likgiltig??

Nåväl, enligt henne stod det i remissen från min tumörspecialist på KS att de trodde att jag med min hormonsprial nu borde vara helt fri från det där som växer där inuti mig. Så är alltså inte fallet och då ska de ha konferens om mig igen och läkaren på Sabbatsberg ska prata med tumörspecialisten på KS för att komma fram till vad som händer härnäst. Om jag inte ska operera mig nu så behöver jag från och med nu gå och ta hyteroskpier var 3-4 månad. Va?? frågade jag. Tumörspecialisten angav ju ett intervall om 4-6 månader, i min världe en STOR skillnad. Kände mig återigen ljugen och förd bakom ljuset av KS. Är de okänsliga att de inte vet vem de pratar med när de säger saker till mig eller ljuger de med flit?? Det är ju inte första gången detta händer.. Ska tillbaka till den oroade kvinnliga läkaren på Sabbatsberg om två veckor och få besked från proverna hon tog.

Mamma satt tålmodigt och väntade utanför när jag kom ut genom dörrarna från operationsavdelningen. Älskade underbara mamma. Vädret strålade på sitt bästa sensommarsätt där utanför sjukhusvärlden och jag var glad. För mig betyder större än en tennisboll en markant förbättring, så nu är det bara att hålla tummarna för att även läkarna kommer hålla med. Chansen är väl liten, de ska ju alltid tycka tvärtemot hela tiden som envisa barn i trotsåldern. Men mamma och jag var glada när vi gick därifrån och sådana stunder räcknas högt i min vardag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Under våren när jag mådde som sämst var jag arg för att cancern inte givit mig några livsinsikter. Att jag inte fått några uppenbarelser och såg mirakel i allt vardagligt som man läst om. Kommer till och med ihåg att jag pratade med psykologen p...

Att vara kär på det där okontrollerade sättet som får en att sväva bort från tid och rum. Som får en att le sådär fånigt i tid och otid. Det är så härligt. Speciellt när man kommer från ett år som jag precis upplevt. När man inte trott eller hoppats....

Det var fredagen den 13:e september. Jag hade precis träffat mitt livs stora kärlek för första gången och jag hade en akuttid på Sabbatsberg. Han körde mig dit. Höll mig i handen. Pratade lugnt när jag var nervös och rädd. Han fick följa med in. Prov...

Jag skulle inte. Ville inte. Kunde inte. Trodde inte. Jag skulle förbli singel resten av mitt liv!! Skulle jag mot all förmodan hitta någon värd min tid skulle jag ändå våga..   Så vad hände?? Jo jag träffade någon. På nätet. Vilket jag aldrig nå...

  En av mina allra käraste vänner från gymnasietiden påminde mig härom dagen om vår gamla svenska C lärare. En dam med mycket krut i. När hon inte fäktades undervisade hon bångstyriga elever som vår klass. Sista uppgiften vi fick av Ingrid var att...