Blir inte riktigt som vi tänkt oss nu för tiden. Istället för grill blev det först ett glas rosé och sedan blev vi hungriga och bestämde oss för att stanna kvar och äta på det nyöppnade stället med den fantastiska utsikten. Mysigt även om blåsten låg på och infravärmen under bordet kändes riktigt befogad. Efter ännu ett glas vitt kom vi på oss själva med att vara lite berusade och promenaden hemåt längs bryggorna blev fnittrig. Kvällen bjöd sedan på en sömnlur, en promenad vid sjön och jordgubbar med mjölk. Härligt slö sommarkväll.

Ett tidigt besök till KBT-terapeuterna på Radiumhemmet väntar imorgon. Känns fortfarande konstigt att besöka smärtans hus. Inget jag ser fram emot, tvärtom, är lite skraj. Tycker det verkar vara lite hokus pokus att lära sig leva med smärta utan värktabletter. Får väl se, det kanske är vettigt när jag väl fått förklarat för mig vad KBT betyder och hur det kan tänkas hjälpa mig. Sen är det hela grejen att vara tillbaka på KS igen, inte mitt favvoställe direkt. Så får se som sagt, skeptisk..

Godnatt 

Natten kom och gick. Är så trött att ögonen är svullna. Magen ömmar och värker. Syster helt otröstlig. Tårarna som aldrig vill ta slut. Vovven är rastlös och sambon undrar vad vi ska göra idag. Jag vet inte. Vad gör man när vaknar till en morgon och lusten pyst sin kos? När inte ens det de fakto att jag vaknat till ännu en semesterdag med sol värme hjälper för att ta sig upp från sängen. Sambon kramar om och undrar vad vi ska göra för att få mig på bättre humör. Så vi ska grilla och bada ikväll. Jag ringde för att bjuda in syster, vill inte att hon ska vara ensam ikväll. Hennes kille är typiskt nog bortrest just denna veckan.. Hon grät. De hade gått ner till lilla affärn' och Expressens löp pryddes av M:s bild. Förkrossande för kompisgänget såklart. Hon kunde inte svara om ikväll och det gör inget. Jag förklara att jag bara vill att hon har sällskap. Man ska inte vara själv med sådan sorg. Inte första tiden. Sedan kan man behöva vara en del själv. Huvudsaken är att man vet att man kan dela sorgen med andra.

Inget blir nog någonsin som det var för min kära syster. Kan inte föreställa mig den sorg hon nu bär på sina axlar. Därför hoppas jag innerligt att inte jag och min sjukdom ska ställa till det ännu mer i höst. Jag vill inte vara orsaken till min familjs tårar. Vet att de lidit med mig de här tunga månaderna som gått. Har förstått att de tagit stryk precis som jag, även om jag till en början inte förstod eller uppfattade det. Får jag önska något så är det just det. Jag vill aldrig vara anledningen till min egen familjs tårar. Det får räcka nu.

Var inte meningen att juli skulle börja i sorgens tecken. Det är inget man planerar för såklart, det är sån skit som bara händer. Som får en att tänka och tacka nån högre makt att det iaf inte var min syster. Sådana här händelser som får en att bli så självisk, ledsen och frågande. Varför? Hur? Livet är fan inte rättvist. Mitt sista inlägg i juni skulle handla om något annat, som jag då upplevde som skrämmande och läskigt, men så ringde min syster och gav mig perspektiv. Allt annat känns fjuttigt.

Hur kunde det hända? Jag hoppas syster med vänner får svar. Inte för att det gör något ogjort, men det svarar på dessa frågor som gnager i deras huvuden. Led hon? Det finns kanske ingen som kommer kunna svara på den frågan, än mindre ärligt kanske. Det är en onyttig fråga som kanske går att skaka av sig med tiden. Sedan kommer alla arga muttrande tankegångar om hur orättvist livet är, vilket föranleds av den värsta frågan av dem alla: VARFÖR?!?! Den är lika osvarbar som frågan vad som är meningen med livet. Finns tusen svar och tolkningar, men ingen utav dem behöver nödvändigtvis vara rätt.

Mina tankar går inte bara till de vänner som nu sörjer sin förlorade vän, de går även till familjen som nu kommer leva med en livslång sorg. Kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur tungt de har det nu och vilken lång resa de har framför sig innan de kommer kunna se världen i färg igen. Jag hoppas jag aldrig kommer behöva gå igenom samma sak som dem. Jag hoppas familjen kommer få all den hjälp de behöver för att kunna fungera igen. Jag hoppas de känner all den kärlek som deras dotters vänner och deras familjer sänder i deras väg. Kärlek ♥

Lyssnar på Simon och Garfunkel och låter tårarna rulla..  R. I. P.   M ♥