Det är mycket cancer som snurrar i mina tankar nu. Försöker älta det här för att får det ur systemet, så dagarna och nätterna rymmer annat som också vill få plats. Ändå går jag omkring med en skön semesterkänsla fortfarande. Det har jag nog vädret att tacka för. Men cancern lurar hela tiden i bakgrunden och jag nojar mig över provtagning, infektionsrisken, fler antibiotikakurer, väntan och operation. Tror det hör ihop med att jag har haft mer ont igen de senaste dagarna.

Känns jobbigt att vi ska flytta. Mest det praktiska jag inte känner jag har någon lust och energi till. Packa kartonger och rensa och städa och torka ur. Finns bra mycket roligare saker att göra!! Trivs ju så bra här där vi bor nu, och ser inte alls fram emot extremt litet kök och badrum igen. Att det dessutom inte finns någon balkong och att lägenheten är mörk och ligger på nedre botten.. Ja det är så långt ifrån den lägenhet vi bor i idag. Så jag försöker tänka läge, läge, läge och lägre hyra. Försöker även peppa med gamla sekelskiftesdetaljer såsom 4 meter i takhöjd, djupa fönsternischer, takrosetter och gamla trägolv. I mina bra stunder fungerar det ganska bra. Men så tänker jag på att vi fortfarande inte har lyckats få någon dog walker än och oron och obehaget kommer tillbaka.

Som jag vältrar i om och ojar mig över saker som inte ens hänt än. Får bestämt sätta mig på motionscykeln igen och rensa tankarna. Hoppas det hjälper. Till och med jag tycker att jag är gnällig..

Skönt att ha en alldeles privat kräkhörna här på bloggen..

Likt en oljemålning sveper natten in

utan hymel eller krusiduller

dagens febriga hetta tar sig en tupplur

främjar te på balkongen

i sällskap av sommarens lediga röster

musik genom fönster och dörrar som står på glänt

sömnens timmar passerar

vaken

När jag var yngre var jag inte rädd för döden. Ibland jagade jag den och levde farligt nära knivens egg. På senare år när man insett hur gott livet kan vara så har jag istället börja frukta det ounvikliga slutet. Sedan jag fick första cancerbeskedet förra året har jag blivit livrädd. Livrädd är ett väldigt passande ord faktiskt. För jag har blivit rädd om mitt liv. Helt klart i motsats till mitt tonårsjag.

Jag undrar hur det känns att ta det där sista andetaget, om man känner smärta, kommit till ro med resan man tar, undrar vart den leder..

Snubblat på en del cancerbloggar där det sista inlägget gjorts av en anhörig eller nära vän som berättar att personen som bara några dagar tidigare varit vid liv nu inte längre är det. Så vill jag absolut inte att min blogg ska avslutas!! När jag inte längre har ett behov av att skriva då, först då (!!), vill jag avrunda med några väl valda ord. I min värld finns det inte att jag kommer förlora en eventuell kamp mot cancer. Senaste dagarna har jag dock undrat om det var ett dumt beslut att inte låta mig opereras. Förstå mig rätt, jag står för mitt beslut, och jag mår bättre med det besultet än vad jag gjorde med beslutet att låta mig opereras. Har läst att man kan bli både urininkontinent och ha svårt med sexlivet efteråt. Att jag med all säkerhet inte kommer kunna få egna barn är också bara en i raden av möjliga bieffekter. Så nej tack!! De får operera mig när de vet att jag har cancer, inte förr.

Kanske är jag naiv som tror att det kommer sluta lyckligt. Att det kommer visa sig att jag bara har en myomsjukdom som är helt ofarlig. Jag förstår ju att det är något fel, annars skulle jag ju inte ha så förbaskat ont till och från. Nästa steg är ny provtagning, sedan ska det väntas igen. All denna väntan är det jag ogillar mest. Sen får vi se vad de säger där på KS, säkert sittandes i det lilla cancerrummet i UFF-luktande miljö, igen. Under tiden tänker jag leva. Jag tänker ta för mig så mycket som är möjligt av varje dag som jag mår bra. Idag är en sådan dag. Nu tänker jag gå och ta ett midnattsbad. Inte för att jag svettas eller för att det är olidligt varmt. För att jag kan.

Invägningsvikt: 84,5 kg

Träning idag: 1 timme motionscykel (585 kcal brända) och 6 km promenad

Humör: trött och seg men glad och pigg i sinnet

Hälsa: riktigt bra dag!!

Blev ett besök till vetrinären igår med Nelsons utslag. De kliar så man tror han håller på att bli tokig. Stackars vovve!! Men jag har utövat tuff kärlek och inte låtet honom klia sönder sig. Nu går han på kortison igen och så blev han flintis om baken hihi. Ser för konstigt ut. Vi får verkligen hoppas att det hjälper nu bara.

Sambon känner sig risigare än igår så jag och Nelson tog en långpromenad på egen hand. Blev en sväng genom två stadsdelar, en färjetur, fikapaus på bryggan och en del fototillfällen. Härligt härligt härligt!! Och inte nån värk i sikte än så länge. Ännu bättre!!

En del fina träbåtar pryder hamnkanten.

Nelson fick en paus i skuggan.

Lite street art bland vägarbeten och byggen.

Ligger på soffan och funderar på hur jag ska lägga upp dagen. Mina killar ligger fortfarande i sängen. Alla är vi galet sletna efter denna första arbetsveckan efter semestern. Sovit för lite har vi gjort alla tre och jag har inte kunnat träna som jag vill något som även det påverkar energin. Inte ens igår gick det att sätta sig på cykeln, fick sådan där värk från helvetet. Kunde inte ens ta mig iväg till jobbet.. Så jag låg på soffan med datorn i knät, hyperventilerade och jobbade. Även om dagen började lovande så var det inte riktigt så den kom att utveckla sig. Helt klart en mästerlig livsfint!!

Idag hoppas jag på att gå långa promenader med vovven och fotografera i det fina vädret. Har även stor lust att måla klart min tavla som legat på vänt i ett par månader nu. Två timmar cykel och bäckenbottenträning väntar också. Liksom en massa hemmapyssel. Dags att sätta fart då kanske?

Det ska målas röd räls i ett virrvarr över resten av duken, smal som tjock, rak som krokig. Kanske kommer hänga i nya lägenheten?

Med lite mat i mig börjar livet återvända till min kropp. Inledde därför morgonen med en pigg promenad runt sjön. En timme med härliga vyer. Dagen kunde inte startat så mycket bättre. Att det doftar helg och långpromenader och bad känns inte heller så fel. Återfår nästan semesterkänslan varje gång jag går ut när vädret visar sig från sin bästa sida. Underbara sommar!!

Vackra sjön som verkar vilja dra ner vartenda träd som står kring dess kant.

Det enda som stör mig just nu är det vatteneksem Nelson ådragit sig ovanför svansroten.. Han kliar något fruktansvärt och jag har klippt bort hår och torkat bort skorpor med alsolsprit och eftertorkat med en handduk. Vi har lagt på lager på lager med helosansalva, men inget verkar lindra. Har till och med testat kortisondroppar. Han är alldeles kollrig och uppträder nervöst eftersom det stör honom så mycket. Lämnade ett meddelande till vår vetrinär tidigt imorse, hoppas hon har några goda råd att ge oss eller en salva som läker. Inget kul att se sin älskade vovve lida så!!

Linjen är tydligen tunn mellan att må bra och dåligt. Den starka medicinen jag tog igår påverkade min dagliga dos av lyckopiller. Det stod till och med på innehållsförteckningen. Så idag var det någon som vred på kranen igen. Det började med att jag läste en sorglig artikel, sedan var det kört. Tårarna ville inte sluta rinna. Jag kontrade med att göra det mest tråkiga jag vet. Diska. Hällde även upp ett glas vitt, det kan lugna ibland. Till slut avtog tårarna och nu är jag trött som bara den. Har varit några riktigt jobbiga dagar denna vecka.. Dags att vända på steken, imorgon börjar träningen och jag tar nya tag. Hoppas nästa arbetsvecka blir bättre!!

Godnatt alla fina

Efter att ha träffat mina älskade systrar efter sjukhusbesöket idag tog jag bussen hem. Bussen var så full av folk på väg på sommaräventyr på Skansen och Gröna Lund att jag fick stå inträngd i hörnet vid dörrarna längst fram vid chauffören. Det var varmt och svettigt och jobbigt att försöka att hålla balansen med lugnande medel i systemet. Samtidigt försökte jag ävern att inte stöta ihop med någon annan eller gud föbjude nudda någon. Där jag står och svetten rinner i den fulla bussen utan AC och försöker hålla mig upprätt tar följande samtal vid:

- Ursäkta fröken har du varit piercad i läppen?

- Nej.

- Jag tänkte bara det där blåa på din läpp..

- Jag har spelat handboll, säger jag och vänder ryggen till för att avbryta samtalet.

- Du.. Har du någon annan?

- Nej.

- Du vill inte ha det någon annanstans? säger mannen med ojämnt skägg och korta shorts av svart läder.

- Öh nää!!

Bussen stannar till, folk börjar gå av i massor. Jag ursäktar mig och går bakåt för att ta en sittplats. Kände mig äcklad och oroad att han skulle följa efter och sätta sig på det lediga sätet längst ut. Istället satte sig ena halvan av ett gulligt pensionärspar som firade frugans 70:e födelsedag från London bredvid mig. Jag hjälpte dem av vid rätt hållplats i Gamla Stan. De var väldigt tacksamma och vi hann prata London och fotboll och mitt intresse för Spurs. Då visar det sig att deras son hyr ut sitt hus till Gareth Bale, som är en av de starkast lysande stjärnorna i engelska högstaligan. För mig en ikon, en hjälte som jag beundrar. Vilka roliga sammanträffanden livet bjuder på!!