Sambon fick damp idag och fick för sig att vi skulle skjuta luftpistol i trädgården. Jag tycker vapen är läskiga i största allmänhet och gjorde allt för att slippa, men även för att sambon skulle lägga ner infallet. Men han hade bestämt sig och efter några lyckade träffar på en provisorisk tavla i rosenbuskarna tog även jag mod till mig och brände av ett skott. Eller nja, jag trodde hanen skulle vara trögare och hoppade liksom till när skottet brände av. Börjar verkligen bli en rädhågsen vekling.. Måste vara för att jag varit borta från handbollsplan allt för länge. Jag träffade iaf tavlan på första och enda försöket och även om det inte gav mer än ett poäng så blev jag lite stolt ändå. Första gången och några meter bort träggade jag ändå den lilla tavlan. Det ni!!

Min träff är den högst upp till vänster där skuggan tar slut.

De andra är ute och går en sista kvällspromenad, jag skyllde på att jag ville se en sak på TV. Sanningen är att jag fick så ont tidigare att jag inte vågar mig iväg. Blir ju värre när jag anstränger mig. Orkar inte ha ont inatt när vi ska resa imorgon, men det behöver inte spela någon roll att jag tar det lugnt ändå, jag kanske ändå får ont. Lite ledsen att jag inte vågade följa med. Hade varit mysigt!! Istället sitter jag här själv och väntar på att få sällskap igen.

Kommer sakna de fina skogsstigarna..

Trevlig kväll!! 

Imorgon tar vi tåget hem igen. Det ska bli både tråkigt och skönt. Sambons mamma är väldigt trevligt sällskap och Tjörn har så otroligt vacker natur. Varje promenad med Nelson är en ren fröjd. Har nog aldrig gått i skog som är så trolsk. Vad jag önskar att jag hade en riktig systemkamera att föreviga den känslan som skogen ger!! Den är så grön, i så många härligt friska nyanser, och alla små treklöver som växer likt en matta under alla höga trästammar. Samtidigt är det alltid skönt att komma hem och sova i sin egen säng.

Ett försök att fånga den frodigt vackra treklövern på bild..

Vi gick 8 km ner till affären idag. En ganska fin promenadväg, förutom de bitar där man måste gå på den smala vägen, där både bussar och traktorer får möte och det inte finns någonstans att ta vägen, utan trottoarer eller jämn väg bredvid asfalten. Allt som oftast är det bara en vägg av blommor, odlad åker eller vass som går längs sidan av vägrenen. Nä i skogen där mår jag som bäst här på ön. Dessutom ger den ju skugga i värmen som även nått denna del av landet nu. Sa ju att jag skulle ta med mig solen haha!! Det brukar jag göra när vi åker till sambons hemstad Göteborg med omnejd.

Kommer sakna den vackra trollskogen. Skulle kunna gå där i timtal och bara filosofera och fotografera. SÅ vackert!!

Roligast idag var en målad "skylt" på en lada, där de säljer keramik och antikviteter, som förkunnar att OND - FRED 10-15. Det är stort när de går från ond till fred på bara några timmar. Tänk där kunde världen lära sig något utav dem..

Tråkigt nog med min dåliga mobilkamera så ser man knappt "skylten".. Verkligen dags att inhandla den där kameran snart!!

Inatt har jag sovit. Två timmar åt gången. Inte för att jag inte är trött, för det är ju en av de enda konstanterna i mitt liv, nä inatt drömde jag väldigt intensivt. En massa olika drömmar som jag nu såklart inte kan komma ihåg, hur hårt jag än försöker. När jag vaknade kom jag tydligt ihåg två drömmar, men det var en timme sedan nu och den enda jag minns lite svagt nu är den sista, den jag drömde när jag vaknade mitt i drömmens mest dramatiska ögonblick..

Vi var ute med den segelbåt jag är uppvuxen på: Jacques Chirac. Jag styrde en del, tills rodret lossnade och jag satte mig i fören för att använda den som en paddel i de höga vågorna. Vågorna ja, havet var verkligen inte på sitt bästa humör och 'Chiracen' låg otäckt lågt i vattnet. Ibland kunde jag se båten ovanifrån, när den bröt igenom en extra stor våg och allt vatten som sköljde över båtkroppen tyngde ner aktern så mycket att det såg ut som att båten skulle sjunka. Jag försökte påkalla de andras uppmärksamhet på just detta. "Såhär har 'Chiracen' aldrig betett sig, något är fel!!". Men vi var jagade och de andra brydde sig inte. Tyckte bara att jag gnällde. Så kom vi till vad de i filmvärlden kallar för "the point of no return" och vi var tvungna att splittra gruppen för att överleva. Vilka gruppen bestod av för några personer vet jag inte, i drömmen var det underförstått familjen. Det sista jag gav order om innan vi skulle överge skeppet var att alla skulle överleva. Jag höll ett sådant där inspirerande tal som de brukar göra i filmer, jag tänker främst på presidentens tal i Independence Day. Självklart kommer jag inte ihåg nu vad jag sa för i nästa sekund såg jag sambon stå nedanför min säng. Han kröp in i en mysig hoodtröja och jag tänkte att: "Fan!! Nu vet jag ju inte hur drömmen slutar..".

Så konstigt rastlös. Det pirrar liksom i kroppen, men samtdigt är jag så paralyserad av trötthet och viljan att inte göra någonting att jag bara blir kvar i min stol. Stirrandes rakt ut. Genom fönstren där trädens löv rasslar i vindpustar som kommer och går som de vill. Fåglar som kvittrar om något jag inte förstår. Rosorna i busken vaggar lite. Ser grannarna bygga en trädkoja på tomten bredvid. Verkar bli en ganska avancerad konstruktion. Hm, där drog de igång lite eurotechno.. På-landet-känslan dog direkt till tonerna av Where do you go my lovely.

Sov ju bara en sisådär 3-4 timmar inatt så jag blev kvar hemma idag på dagen medan de andra drog iväg på långpromenad till affären för att panta flaskor och vara allmänt miljömedvetna. Ändå är jag trött. Vilket är det enda riktigt utmärkande konstanta i mitt liv just nu. Tröttheten förstör så mycket. Ska försöka släpa mig ut på altanen och sätta mig under ett parasoll och lägga lite patiens. Kanske dricka lite vatten och se om jag kan förmå mig att vakna även denna dag.

Vaknade innan morgonen ens visat sig. Nödig. Som en pensionär. Blev inte bättre av att jag inte kunde somna om. Så där låg jag, med en vovve som en kringla vid benen. Han är inte blyg att ta plats den lille skiten, trots att vi bara har en 90-säng för veckan. Men inte vill man flytta på den goa, han är ju så varm och fluffigt go att ha längs nakna ben. När solen sedan länge gått upp och jag blev nödig igen orkade jag inte ligga kvar längre. Jag och Nelson gick upp.

Huset sov och ute på morgonturen kändes daggen kall mot flip flop beklädda fötter i det gröna sommarfriska gräset. Mina ögon var morgonsvullna och vovven gick och såsade han med. Var inte alls så pigg som man tror en vovve i sina bästa år ska vara. Han är morgontrött precis som matte och husse. Vi gick där längs grusgatan med den på-landet-karakteristiska strängen med sten och större grus som en fåra mitt på den enfiliga vägen. Så kom det en kvinna gående. I bara morgonrock och tofflor. Jag tittade som den vane Stockholmska tunnelbaneresenären jag är ner i marken. Bara precis när vi passerade varandra fick jag bryta mot seden och titta upp och säga hej med en nickning. För det är så man gör på landet. Och det är helt okej, jag gjorde likadant själv när jag växte upp ute på fastlandet i Stockholms skärgård. Men efter alla år i storstan har känslan av att det är okej försvunnit och minnet av att det är så man gör på landet bara blivit till just ett minne.

Nelson ligger och spejar ut från "sin" plats i soffan. Det är så han gör när morgonturen är avklarad och frukosten uppäten.

Sommarkvällens skymning sprider ett speciellt ljus som färgar alla färger djupare. Du vet när solen står så lågt att de sista dova strålarna nästan lyser horisontellt. Allt blir lite vackrare i det ljuset. Vi människor får någon slags gul ton på vår hud som förfinar våra ansiktsdrag. Blommor blir färgstarkare. Skogens lövverk blir till en sil och ljuset som når marken ser helt trolskt ut.

Och när man går där på en sån där knastrig gammal grusväg mellan åkrar och ängar och spanar ut på avlägset hav med klippformationer som ramar in vyn likt ett vykort, då är livet bra ljuvligt. Sommarens stora förälskelse är klöverblom. Om jag inte minns fel så var det även något min mamma pratade sig varm om när jag var liten. Men vem kan inte motstå de där lilaspretiga bollarna på sina gröna stjälkar? De är ju om något svensk sommar!!

Vackrast med Tjörn är ändå havet och de kala klipporna vid kusten. Någon enstaka buske, inget mer. Och havet och dess innehåll sen.. Väldigt exotiskt för en tjej som är uppvuxen på båt bland kobbar och skär i Stockholms skärgård. Det finns brännmaneter, blåmusslor, krabbor, ostron och det kan vara långgrunt, ja till och med tången ser annrolunda ut här på andra sidan Sverige. Finns inga ord för hur vackert jag tycker att det är. Havet är bara lite extra fascinerande just här på Västkusten.

Första kvällen i stugan på Tjörn hängde det där man inte riktigt kan ta på. De där hårda orden bakom stängda dörrar, viskade två personer emellan för att inte höras för våra öron, men likväl kunde jag känna den spända energin stråla ut genom dörrar och väggar som en strålkastare. Att svärmors man drog i väg innan hela huset vaknade morgonen efter skvallrade om sprickan. Den ansträngda kontaktytan försvann och gjorde sig inte påmind förrän idag. Konstigt hade det väl varit annars, det är nämligen svärmors 66:e födelsedag idag. Att kontakten togs via mail med ett kort avhugget grattis och sedan kallade mig och sambon för hennes gäster och frågade när vi ville ha skjuts till tågstationen gjorde inte saken bättre. Tycker han beter sig som en liten barnrumpa utan hyfs trots att han är en bit över 70, och då ska detta dåliga beteende vara något som han kört med hela deras liv ihop.. På senare år ska han dessutom ha citat "ha lugnat ned sig något". Sanslöst!! Så på hennes födelsedag idag har detta enda sura meddelande varit deras enda kontakt. Så uselt och ledsamt beteende. Jag blev ledsen, så jag kan inte ens föreställa mig hur jobbigt svärmor måste tycka att detta är.

På sätt och vis har det iofs varit skönt att han dragit iväg för det innebar idag att sambons systerbarn fick plaska i en uppblåsbar barnpool. Är gubben här så ska det sparas på vatten och el och mat och dryck. Tråkig inställning till livet när man inte är döfattig. Så idag har vi råttor dansat på bordet medan katten var borta. Det som är jobbigt tycker jag är att han strandsatt oss på en ö utan bil, så om det händer oss något har vi ingen möjlighet att ta oss till sjukhus snabbt. Det är främst hunden jag är rädd för då, men även mig. Jag är ju faktiskt sjuk och när jag fått mer sömn de senaste dagarna så har jag fått mer ont. Tror inte det har något samband så, men ont gör det iaf. Så jag kan tycka att det är dålig stil att bete sig så som vuxen, speciellt mot sin familj. Man vet ju aldrig vem som kan saknas vid nästa födelsedag. Livet är skört och därför bör man ta tillvara den tid man får med dem man älskar.

Vi har dock som sagt haft en jättefin dag och svämor har blivit firad av båda sina barn och ur trevligt som helst!! Solen har varit med oss också så det blev till och med en tur till stranden med bad i havet. Nu ska vi äta lasagne och sen blir det mysig skogspromenad. Vi avrundar kvällen med rosé på altanen. Tänk vad somliga går miste om..

Vi njuter!! 

Vet inte hur det känns just nu. Jag hade iaf läst fel, så den där dieten inför undersökningen den 18 juli behöver inte påbörjas förrän 1 vecka innan, inte två som jag hade trott. Alltid något. Vi har gått 1,2 mil idag. Så lite trött faktiskt. Inte för att det är något ovanligt..

Tankarna är osorterade, mamma ringde imorse, hon hade såklart läst mitt inlägg igår. Hon var arg. Ska inte ta sån skit. Inte av någon. Hon har rätt. Samtidigt kan jag inte ta den fajten. Inte här i det här huset, i rummet bredvid sambons mamma, med lövtunna väggar emellan. Samtidigt orkar jag inte bråka. Finns liksom ingen kraft och energi över till sånt. Så jag tvekar på tangenterna, vill bara beröra, inte gräva djupa hål.

Försöker allt jag kan att inte tänka på hösten, förhållandet, flytten eller väntan på alla provsvar. Men hur jag än gör så återkommer tankarna dit med jämna mellanrum under dagar och vakna nätter. Lite som att alla vägar sägs leda till Rom. Jag försöker ta min sjukgymnasts råd som ringde igår och tänka att "det är ändå inget jag kan göra nu åt vad som kommer hända i september, bara att släppa och njuta av nuet". Men det är inte så bara..